Antingen eller...

Första veckan i skolan efter lovet har gått riktigt bra. 100% närvaro så här långt. Nästan allt har dessutom varit med klassen i klassrummet, bara enstaka lektioner i studierummet.
Första skoldagen var det jobbigt, men hon var där och gjorde sitt bästa. Det blev lättare och lättare under dagen, och sedan har det varit näst intill bra dagar. Hon är trött, men hon är på gott humör och lägger viss tid på läxor även efter en lång dag.

Antingen har vi äntligen lyckats, eller så är det lugnet före stormen.

Nästa vecka kan det krascha. Det har hänt förr.
Hon går ut hårt och sedan orkar hon inte efter första veckan. Jag gör mitt bästa för att inte pusha för mycket. Uppmuntra men inte tvinga. Och ställa in mig på att inte bli besviken OM det kraschar. Det är okej. Jobbigt för henne, så det är inget jag önskar, men det är okej.

Amygdala

Amygdala är den delen av hjärnan som larmar när vi blir rädda för något.
Den är jättebra att ha om man håller på att bli påkörd av en bil, eller anfallen av en tiger. Då ser den till att vi blixtsnabbt reagerar, blir på helspänn, flyr eller slåss. Den förbereder kroppen för att orka mer genom att till exempel spänna musklerna och öka pulsen.

F:s amygdala är lite stingslig, och beter sig lite som den där lila figuren i Insidan ut. Den blir rädd för allt möjligt, och larmar som om det är något livsfarligt på gång, även om det egentligen är ofarligt. Det gör att F stelnar till och sedan springer när ett kryp landar nära henne, som om det hade varit en tiger. Bland annat.
Vi jämförde det med vårt hemlarm, som några gånger larmat för inbrott när vår lite instabila dörr i grovköket rört sig. Larmet tror att det är inbrott, för den är inställd på det, men vi märker att det inte finns något hot, så vi kan blåsa av larmbolagets utryckning. Istället kan vi boka en tekniker som kan ändra inställningarna, så att larmet väntar in lite större vibrationer innan det börjar tjuta.

I mänskliga fall ändrar man inställningarna genom exponering. Man fortsätter helt enkelt med det man håller på med fast amygdala larmar, för att visa att det inte händer något farligt. Problemet är att det är svårt att ignorera, eftersom det är en del av hjärnan som säger att det är livsfarligt.

Nu har F fått som uppgift att kontrollera vad hennes amygdala larmar för, och om det verkligen är farliga saker eller om vi behöver ändra inställningarna. Lite som att leta buggar i systemet. Vi får se om det funkar.

(Vi har utgått från boken Jag törs inte men gör det ändå av Martin Forster. Där finns ett stycke med information riktad till barnet, om vad rädsla är.)

Vad har hänt 2018?

Först och främst har vi börjat jobba medvetet med F:s problem.
För exakt ett år sedan satt vi och gjorde punktlistor för att hjälpa lärarna att handskas med hennes Selektiva Mutism. Vi hade ett möte inbokat med kuratorn innan vårterminen startade, och vi träffade nästan alla hennes lärare som berättade om planen för terminen, vilka särskilda anpassningar de tänkte sig utifrån problematiken och allt kändes jättebra!
Terminen började bra, men efter en vecka blev det för jobbigt i alla fall, och till slut fick vi inse att både musiken och träslöjden var för mycket att kräva av henne. Vi fick också korta ner dagarna och ändå var hon borta ganska mycket.

I februari kom vi till BUP för första gången och träffade psykologen.
I början var det många frågor, så kallad anamnes. F fick sätta allt möjligt på en ångestskala från noll till tio, och jag insåg hur mycket hon faktiskt oroar sig för. Mycket har så klart med pratandet att göra, men det är långt ifrån allt.
I maj kunde vi komma igång med övningar. Vi jobbade med böckerna från programmet Chilled. Det är egentligen en slags studiecirkel, men det passar inte så bra för någon med SM, så vi gjorde det med bara F. Vi har gjort träningsstegar, försökt hitta realistiska tankar och surfat på känslan.
I skolan började F träna på att prata med fler lärare. Först en av mentorerna och hemkunskapsläraren, eftersom det var dem hon var närmast att prata med. De började med vår hitte-på-övning med kortlek, för att sedan gå över till Finns i sjön.

Under sommaren jobbade vi med några olika träningsstegar.
Ångesten för att cykla kom hon snabbt över, och hon undviker inte längre sånt hon blir snurrig av. Allt genom att faktiskt utsätta sig för det, och belöningar, så klart!
Tyvärr var sommaren också den jobbiga, osäkra tiden när skolan ändrade alla förutsättningar för F. Först fick vi besked om det ena, sen om det andra. Vilka lärare skulle bli kvar och vilka var nya? Vilka klasskompisar skulle hon ha? Slutresultatet kom som ett slag i ansiktet på oss, och även på kuratorn som kämpat för att F skulle få så stor trygghet som möjligt med sig in i sjuan.
F ville inte leva längre och skolan fick hantera krisen, vilket de faktiskt gjorde bra. Nu hamnade F i en klass hon trivs i, med världens bästa mentorer, som jobbat så hårt för att det ska fungera för henne.

Början av terminen gick långt över förväntan, men det blev ändå lite för mycket för henne att hantera. Vi plockade bort några enstaka lektioner för att underlätta, samtidigt som vi storsatsade på idrott och musik, som varit jobbiga.

Under höstlovet klarade hon av en stor utmaning, att följa med en kompis till Sälen under flera dagar. Hon växte massor av det, men det blev ingen välbehövlig paus. Efter det blev det jobbigare i skolan också när det närmade sig betygsättning, flera muntliga presentationer var på gång, och flera små motgångar som kom samtidigt. En vecka var det jättesvårt att ens få henne till skolan, och efter det började hon jobba i studierummet näst intill på heltid.

Medan hon var i studierummet fick hon mycket tid med sin mentor, som jobbar där. De spelade mycket spel för att träna på att prata, och sedan kom även andra mentorn med i spelandet. Han var också där och hjälpte henne med skolarbetet när han hade tid, så hon fick mycket bättre kontakt med båda två. Även engelskläraren anslöt sig ibland, med start innan den muntliga presentationen i engelska. Med de tre lärarna, som var högst upp på hennes lista inför terminen, har hon nu ganska lätt för att prata om vardagliga saker. Tyngre ämnen är fortfarande jobbiga, och hon vill inte skicka meddelanden till dem.

Inför 2019 har F satt upp några nya namn på listan över lärare att prata med. Hon kommer att jobba mycket i studierummet, men med extra stöd hoppas vi att hon kan vara med på ämnen som är svåra att jobba med på egen hand. Idrott, slöjd, bild och kanske tyska.
Vi ska också försöka jobba mer med ångesthanteringen, eftersom F känner att hon faktiskt är mer rädd nu än hon var i somras, till exempel. Hon är rädd för att få ångest, så till den milda grad att hon får ångest av det. Så det behöver vi göra något åt.

Ångestcurling

Ibland tror jag att jag jobbar ihjäl mig för att F inte ska må sämre än hon behöver.

Jag skjutsar till skolan varje dag, efter att ha plockat fram frukost, kammat hennes hår, hämtat saker hon behöver ha med sig till skolan, dubbelkollat att mappar, datorn och nycklar är med, sprungit in och hämtat hennes klocka när hon kommer på att hon inte har den, när vi redan satt oss i bilen. Om det är en jobbig morgon (vilket det oftast är, på ett eller annat sätt) sms:ar jag mentorn så att hon möter oss utanför skolan.
Jag hämtar efter skolan varje dag, ibland står jag där utanför skolan och väntar, bara för att hon ska komma ut och fråga om det är okej att hon åker ner på stan med kompisarna. I så fall åker jag hem, och senare hämtar jag henne vid kompisens hållplats, eftersom hon inte vill åka själv sista biten.
Sen hjälper jag henne med läxan om det behövs. Oftast står jag för strukturen, ställer frågor och antecknar det hon säger i en tankekarta. Jag märker att hon behöver strukturen, men själv får hon ångest av att göra en tankekarta, så jag gör den utifrån vad hon säger. Sen kan hon jobba vidare själv. Om jag sitter kvar intill. Jag mailar lärare för att ta reda på sånt som hon oroar sig för, jag har daglig kontakt med mentorn, ms R, för att hon ska veta vad F oroar sig för, och för att jag ska veta hur hon klarat av sådant hon oroat sig för. Jag frågar om dagen, om de där sakerna som hon oroade sig för i morse, vad som hände när hon gjorde det ena eller det andra, hur det kändes och om hon skulle kunna göra det igen. Jag försöker uppmärksamma det positiva, utmana till nya stordåd och vara förstående om något varit jobbigt. Vi pratar om nästa dag, är det något hon funderar på? Vilka lektioner kan hon gå på, vad händer på dem? Har de gjort några planer för att träna på att prata med lärare? Hur känns det?
Nästa morgon börjar jag om med att väcka henne, fixa frukost, kamma håret... Och så vidare.

Ibland är jag så trött på allt! Jag skjutsar och springer, fixar och sopar banan för henne. Jag curlar nåt förskräckligt! Curlande föräldrar är något av det värsta som finns, och jag kan förakta mig själv för det. Men... Just nu går hon till skolan. Hon jobbar på att prata med lärare. Hon håller sina presentationer, hon gör sina prov och går på surgerys om det behövs.
Skulle jag kräva att hon åkte buss skulle hon inte komma till skolan just nu. Skulle jag kräva att hon fixar frukosten själv skulle hon inte äta frukost. Skulle jag kräva att hon själv springer in och hämtar klockan när hon glömt den (eller kräva att hon går till skolan utan klocka när hon nu varit så slarvig), skulle hon inte komma tillbaka till bilen (eller inte kliva ur när vi kom fram). Och så vidare.
Just nu kräver jag bara att hon går till skolan, pratar med sina lärare och håller sina presentationer. Det är tillräckligt stor utmaning för henne just nu, och hon behöver känna att hon lyckas. När hon fått lyckas med det ett tag kan vi ta nästa steg. Små steg. Lite i taget.

Jag curlar inte. Jag ångestcurlar.
Det är skillnad.

Första gången någonsin!

I år kom det ett alldeles oväntat uttalande från F inför jullovet.
De senaste veckorna har hon tillbringat väldigt mycket tid i studierummet med sin mentor, som jobbar där. De har kämpat tillsammans för att klara alla skoluppgifter i tid, de har spelat spel för att träna på att prata och de har haft det ganska mysigt tillsammans.
Idag var det sista skoldagen innan lovet, och då kom det:

"Men jag kommer att sakna att vara med ms R på lovet!"

Det har jag aldrig hört förut! Hon har aldrig saknat något i skolan på loven, hon har bara varit glad att slippa. Även innan det blev så här med ångest var och varannan dag, var det skönt att slippa skolan några veckor. Kompisarna kunde hon träffa ändå, så det var inget som lockade i skolan.

Nu har hon något att sakna.
Hon tycker det känns hemskt, men jag är glad. Nu blir det kanske lättare i januari!

Dålig självbild

F är en intelligent liten varelse. Hon har lätt för sig i de flesta ämnen, och trots att hon var borta så mycket under sexan lyckades hon ändå få A i de tre stora ämnena; svenska, engelska och matte.
Hade det inte varit för hennes ångest och Selektiva Mutism hade hon troligtvis älskat skolan.
Nu har hon skyhöga krav på sig själv, är ständigt rädd på lektionerna och kan inte be om hjälp när hon behöver. Då är det rätt jobbigt i skolan.

Engelska är ett av hennes favoritämnen, och läraren är en av hennes favoritlärare. Hon känner honom sedan sexan och han är trea på listan över lärare hon vill kunna prata med, efter båda mentorerna.
Hon har bra ordförråd på engelska och hon är bra på att både läsa och skriva.
Som selektiv mutist är det däremot inte lika lätt att prata engelska, men för ett par veckor sedan var det precis vad hon behövde göra. Ett muntligt prov, där hon under en minut skulle presentera en karaktär ur boken de läst.

F behövde inte göra det inför klassen, bara för läraren, och för hennes trygghet fanns båda mentorerna med i rummet. Dessutom fick hon välja om hon bara skulle göra sin del av presentationen, eller om hon ville ha W och A med, så att hela gruppen presenterade tillsammans. Det ville hon.
Innan de började presentationen spelade de Finns i sjön tillsammans. Det är F:s sätt att träna på att prata med lärarna och hon ville göra det innan hon skulle hålla sin presentation.
Trots alla förberedelser och anpassningar var det så jobbigt innan, att hon frös så att hon skakade i en timme. Men hon gjorde det! Hon var inte nöjd med sin insats, men hon gjorde det!

Hon fick fin respons: A-nivå på alla bedömda kunskapskrav, och feedback från läraren som inleddes med Spoke very clearly with minimal mistakes in grammar/pronunciation.
Nu skulle man ju kunna tro att F blev rätt nöjd i alla fall, men icke!
Hon fnös och sa att det där inte var om henne. Mr G hade antingen skrivit om hela gruppen och räknat bort henne, eller så ville han bara vara snäll. Hon hade minsann inte talat tydligt, hon mumlade och pratade alldeles för snabbt!
Att båda mentorerna var positiva i sina omdömen om hennes prestation var inte heller trovärdigt, de försöker bara få henne att må bättre.

Till slut kände jag att jag måste fråga Mr G hur det var med den där responsen. Om han höll fast vid sin bedömning, kunde han då försöka förklara för F vad som var bra och inte minst vad hon kunde ha gjort sämre. Jag tror nämligen att F:s höga krav på sig själv gör hennes självbild ganska missvisande.

Hans svar var perfekt! Han skrev att han tyckte att hon talade tydligt men tyst. Man behöver dock inte ha en stark röst för att få A, huvudsaken är att han kan höra henne, och det kunde han. Han skrev också att det är vanligt att elever talar alldeles för snabbt, men att hennes tempo var bra.
F blev ganska tyst när jag berättade vad han skrivit. Det stämde inte med hennes bild av sig själv och sin prestation, men när läraren så tydligt preciserat sin bedömning fick hon acceptera att den var menad för henne.

Förhoppningsvis kan det hjälpa henne nästa gång det är dags.
Det är inte så svårt som hon tror, att göra bra ifrån sig.

Slutet på terminen

Idag har jag ingen söndagsångest. Jag vill bara att det ska bli torsdag så det blir lov, så det kan bli fredag och Harry Potter-maraton.

Sista veckan på terminen, och äntligen slappnar F av så att det inte är söndagsångest.

Hon har klarat av alla muntliga presentationer, alla prov och missade quiz som måste tas igen. Hon har jobbat upp NO-betyget från ett D till ett B genom att skriva en extra uppsats i fysik. Hon har jobbat stenhårt, varvat med att spela spel med några av lärarna, för att träna på att prata med dem. Hon har stannat kvar efter skoltid, ibland för att hålla en presentation och ibland för att spela spel. Ibland har hon till och med börjat tidigare för att göra en presentation, eftersom hon inte kan göra det under lektionstid.

Hela tiden har det varit mer eller mindre ångest. Ofta mer, särskilt på morgnarna.
Jag sliter mitt hår och stångar pannan blodig mot den där väggen av ångest som möter mig i dörren till hennes rum varje morgon. Och sen släpper jag av henne vid skolan och hon går in och jobbar så bra att hennes lärare är lyriska. När hon kommer hem börjar ångesten för nästa dag byggas upp, och nästa morgon springer jag in i ångestväggen igen.
Hon har ångest i skolan också, det är jag säker på, men hon vill inte släppa fram den. Hon hanterar den för att hon känner att hon måste. Däremot inser hon inte att hon kan, så hon växer inte med det.

Men idag har hon alltså annonserat att det inte är någon söndagsångest, så nu hoppas jag slippa morgonångesten också. =)