Vi har varit på semester med familjen. En vecka på västkusten.
En avslappnande vecka med Liseberg, naturupplevelser och skönt häng med familjen.
Men det var inte lika avslappnande för F.
Liseberg var jättejobbigt. Hon vill inte åka något, så för henne var dagen rätt meningslös. Dessutom var det mycket folk, det blåste och eftersom hon hade valt att ha kort kjol blev det en stress att se till att den inte blåste upp. När vi fick med henne på Kållerado var hon den som blev mest blöt av oss, och det syntes extra mycket på hennes grå kjol. Däremot såg jag henne le flera gånger under åkturen. På slutet gick vi till spelhuset för hennes skull, och hade ganska roligt en stund, men när dansspelet (som hon sett fram emot eftersom hon gillar att dansa) blev för krävande kom paniken.
Lillasyster hade gärna stannat längre, men till slut fick vi säga åt henne att vi måste åka hem för F:s skull, hon hade ju varit där för vår skull hela dagen.
Det hade vi räknat med, mer eller mindre. Det är precis sådana situationer som är påfrestande för F. Däremot hade jag inte tänkt på att bara själva umgänget med familjen skulle bli så jobbigt för henne. Det var ju nästan ingen skillnad mot hemma, vi bodde i lägenhet och gjorde frukost själva, och även mat, om vi inte var iväg på äventyr. Men för F var det stor skillnad. Hon hade inte sitt rum att gå undan i. Hon hade oss inpå sig hela tiden och kände att hon inte kunde slappna av. När det inte var för blåsigt flydde hon ut på balkongen, och efter ett tag bad hon mig gråtande att få stanna "hemma" när vi skulle iväg. Vara själv. Slappna av. Hämta kraft.
Näst sista dagen skulle vi ut på promenad/inköpsrunda, och hennes pappa tyckte att hon skulle följa med, för vi hade varit inne nästan ett dygn på grund av blåst och regn. Hon ville inte, och försökte förklara att hon inte orkade. Pappa tolkade det som att hon var lat, och sa något om att hon inte skulle tro att livet är lätt. Sådär som tonårsföräldrar gör. Som hans mamma säkert sa till honom när han inte orkade göra nåt i den åldern. F tände till direkt, blev fly förbannad och rusade ut ur lägenheten och iväg. När jag hittade henne på en parkbänk en kvart senare förklarade hon vad som gjort henne så arg. Hon har inga föreställningar om att livet skulle vara "lätt". För henne är livet allt annat än lätt, och det är just därför hon inte orkar. Hon behöver ladda batterierna innan hon klarar av det där jobbiga livet igen.
Jag måste komma ihåg att planera för det. Det som laddar våra batterier är istället det som dränerar F:s batterier. En dag vid havet med krabbfiske och vackra vyer är skitjobbigt. Så är det bara. Då trivs hon bättre ensam under en filt på balkongen. Hur tråkigt en tonårsförälder tycker att det verkar.
