Efterklok

Jag har insett att vi har släppt arbetet med ångesten lite för mycket.

När F blev mer självständig i åttan blev det inte lika många tillfällen för oss att jobba med det, och jag tror att jag tänkte att vårt hårda arbete hade gett effekt. F var aldrig särskilt intresserad av att jobba med sin ångest, hon tyckte att det var jobbigt, och hon tyckte säkert att det var skönt att slippa prata så mycket om det. Tyvärr var ångesten inte borta, och istället hanterade hon det själv genom självskadebeteende och ätstörning.

När vi upptäckte det kom vi tillbaka till Samtalsmottagningen, och pratade lite om ångest och hur man kan hantera den utan att skada sig själv. Vi pratade mycket om hur skolan skulle kunna anpassa för F, så att det inte blev onödiga ångestpåslag, och psykologen lyfte möjligheten att det kunde finnas inslag av autism i hennes problematik. Vi valde att inte göra något åt den funderingen just då, men anpassade som om det var autism. 

Anpassningarna är främst att F ska vara förberedd på vad som kommer att hända, och att det inte ska bli så mycket överraskningar i vardagen.
Efter åttan flyttade ms R, hennes mentor sedan två år, tillbaka till Canada, och den nya mentorn hade inte samma möjlighet att jobba nära med F, så stora delar av kontakterna med lärare har fallit tillbaka på mig. Ibland tror jag inte att jag gör annat än att maila lärare och skolledning.

Det här har lett till att min reaktion på F:s ångest är att lägga till rätta:
Hon har ångest och jag mailar en lärare.

Det är ganska långt ifrån att låta henne vara i ångesten och hantera problemen självständigt.

Och nu märker jag att ångesten är starkare än någonsin.
Eller åtminstone i mannaminne, vilket kan vara en ganska kort tid.
Hon mår dåligt över nästan varje skoluppgift. Hon gråter och skriker och sliter sitt hår.
Visst, det är slutbetyget i nian som är på gång, och det är lite mer "på riktigt" än det har varit tidigare, men inte så här mycket mer. 

Jag tror att det hade varit enklare för F nu, om vi hade fortsatt jobba fokuserat med ångesthantering. 
Om vi hade tränat på realistiska tankar, problemlösning och att surfa på känslan.

Som förälder ifrågasätter man ständigt sig själv, och nu är inget undantag.
Jag tänker att jag kunde ha kombinerat det här. Låtit skolan anpassa så mycket som möjligt, och meddelat dem om det blir fel, men också låta F försöka lösa sina problem själv. Kanske bara maila om det är hennes enda lösning.
Om vi hade jobbat medvetet med det här hade kanske några uppgifter kommit upp i ljuset innan de är så jobbiga att hon gråter och skriker, för att vi pratar om det regelbundet. Då hade hon kanske kunnat hitta en lösning som inte innebär att jag måste maila en lärare. För att hon kan tänka klart.

Det är lätt att vara efterklok.

Kortsiktigt vs långsiktigt

Jag märker att jag har svårt att hantera F:s problematik den här gången.
Hon tror inte på behandlingen, och hon vill inte sluta med sitt självskadebeteende, eftersom det funkar. Hon är fast i sina tankar och har inte det där som kallas growth mindset. När jag försöker hjälpa henne att tänka lite mer growth-igt skjuter hon ner mina förslag på en gång.
Och jag... jag blir irriterad och sur. Lite så där "skit i det då, klara dig själv". Less. Uppgiven. Varför ska jag anstränga mig när hon inte tar emot det?

Sist vi var på Samtalsmottagningen tog jag upp det med psykologen på tu man hand. Ur mitt perspektiv: hur ska jag bli bättre på att hantera det? Hur ska jag göra för att orka fortsätta?
Jag fick inga direkta svar (det är ju inte så det funkar med psykologer och ångest), men jag fick ur mig mina funderingar och jag fick veta hur vi ska fortsätta. Och där kommer rubriken på dagens inlägg in.

Tanken framåt är att F ska få hjälp att inse att självskadebeteendet bara hjälper kortsiktigt.
Hon säger att självskadandet funkar, men har hon mindre ångest nu än tidigare? Nej. Det tar bort ångesten tillfälligt, sen kommer den tillbaka.
Det vi behöver är att hitta något som hjälper till att minska ångesten på lång sikt, och då krävs det jobb. Acceptans är en stor del i att minska ångesten (se inlägget om badbollen), och då måste man våga stanna kvar i känslan, även om den är jobbig. Ju mer man vågar stanna kvar, desto mindre viktig blir ångesten.

Jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka och lita på att det finns fler runt omkring som kan hjälpa F att komma vidare. Avvakta tills hon är mer mottaglig.
Och försöka låta bli att vara bitchig tillbaka...

Som en badboll

Idag fick jag en så bra liknelse när vi var på Samtalsmottagningen med F.

Det har visat sig att F inte hanterar sin ångest så bra på egen hand, så även om hon lyckas klara utmaningarna som vardagen bjuder, mår hon inte så bra.
Hon har börjat skada sig, och maten är också ett problem nu.

Ett annat problem är att hon inte vill ha hjälp. Hon tror inte att det hjälper, och det är jobbigt att rota i ångesten igen. Det var när jag berättade det psykologen kom med liknelsen.

Att försöka gömma ångesten är som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det går åt en massa energi och man kan inte slappna av för en sekund.
Med badbollen får man ta i och trycka, och försöka parera när den vill glida åt sidan.
Med ångesten gäller det  att hålla sig sysselsatt och tänka på något annat hela tiden.
Båda kräver väldigt mycket energi, och man blir trött, så till slut orkar man inte hålla den nere längre.

Det som händer då är inte bara att badbollen flyter upp, utan den flyger högt upp i luften, som en explosion, vilket är vad bilden i inlägget visar. Och precis samma sak händer med ångesten. Den far upp och blir väldigt mycket värre än den var från början.

Om man däremot accepterar ångesten och låter den ligga och guppa på ytan (badbollsliknelsen igen) håller den sig oftast ganska lugn, och till slut kanske den till och med guppar iväg med vinden, och inte syns alls.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.

Semester

Vi har varit på semester med familjen. En vecka på västkusten.
En avslappnande vecka med Liseberg, naturupplevelser och skönt häng med familjen.
Men det var inte lika avslappnande för F.

Liseberg var jättejobbigt. Hon vill inte åka något, så för henne var dagen rätt meningslös. Dessutom var det mycket folk, det blåste och eftersom hon hade valt att ha kort kjol blev det en stress att se till att den inte blåste upp. När vi fick med henne på Kållerado var hon den som blev mest blöt av oss, och det syntes extra mycket på hennes grå kjol. Däremot såg jag henne le flera gånger under åkturen. På slutet gick vi till spelhuset för hennes skull, och hade ganska roligt en stund, men när dansspelet (som hon sett fram emot eftersom hon gillar att dansa) blev för krävande kom paniken.
Lillasyster hade gärna stannat längre, men till slut fick vi säga åt henne att vi måste åka hem för F:s skull, hon hade ju varit där för vår skull hela dagen.

Det hade vi räknat med, mer eller mindre. Det är precis sådana situationer som är påfrestande för F. Däremot hade jag inte tänkt på att bara själva umgänget med familjen skulle bli så jobbigt för henne. Det var ju nästan ingen skillnad mot hemma, vi bodde i lägenhet och gjorde frukost själva, och även mat, om vi inte var iväg på äventyr. Men för F var det stor skillnad. Hon hade inte sitt rum att gå undan i. Hon hade oss inpå sig hela tiden och kände att hon inte kunde slappna av. När det inte var för blåsigt flydde hon ut på balkongen, och efter ett tag bad hon mig gråtande att få stanna "hemma" när vi skulle iväg. Vara själv. Slappna av. Hämta kraft.
Näst sista dagen skulle vi ut på promenad/inköpsrunda, och hennes pappa tyckte att hon skulle följa med, för vi hade varit inne nästan ett dygn på grund av blåst och regn. Hon ville inte, och försökte förklara att hon inte orkade. Pappa tolkade det som att hon var lat, och sa något om att hon inte skulle tro att livet är lätt. Sådär som tonårsföräldrar gör. Som hans mamma säkert sa till honom när han inte orkade göra nåt i den åldern. F tände till direkt, blev fly förbannad och rusade ut ur lägenheten och iväg. När jag hittade henne på en parkbänk en kvart senare förklarade hon vad som gjort henne så arg. Hon har inga föreställningar om att livet skulle vara "lätt". För henne är livet allt annat än lätt, och det är just därför hon inte orkar. Hon behöver ladda batterierna innan hon klarar av det där jobbiga livet igen.

Jag måste komma ihåg att planera för det. Det som laddar våra batterier är istället det som dränerar F:s batterier. En dag vid havet med krabbfiske och vackra vyer är skitjobbigt. Så är det bara. Då trivs hon bättre ensam under en filt på balkongen. Hur tråkigt en tonårsförälder tycker att det verkar.

Vilken seger!

När F var sex år började hon i sin första simskola. Hon lärde sig simtagen med en ramsa "Groda, strut, pinne" och lyckades ta sig tvärs över bassängen med hjälp av en "korv". Hon var dock så rädd för att få vatten i ansiktet att hon simmade sittande istället för liggande på mage. Vi kallade det sjöjungfrusim, men kanske var det mer likt en sjöhäst. Hon hoppade inte från kanten och ville inte vara med om inte jag var där.

I vår kommun får alla treor simundervisning genom skolan, så under en termin åkte hon en gång i veckan till badhuset. Terminen efter fick hon följa med igen, när den nya gruppen börjat klara simprovet (200 m, varav 50 m ryggsim), och det fanns plats för fler. Efter trean kunde hon simma, men inte så långt som hon behövde, och inte på djupt vatten. I fyran och femman anordnades ingen simträning, och F var ändå inte intresserad av att följa med treorna på sin nya skola, eftersom hon inte kände vare sig barnen eller personalen. Vi gick och tränade lite på egen hand, och hon blev i alla fall säkrare i vattnet, och lärde sig att älska att hoppa från kanten. Hon lyckades också simma 25 m på djupt vatten, vid ett tillfälle.

I sexan kom ångesten. Kravet blev aktualiserat, eftersom det var dags för betyg, och F funkar inte jättebra under press. Dödsångesten blev också ett problem. Kanske var det den som ställt till det från början, men att hon kunde sätta ord på den nu. Hon berättade i alla fall om hur rädd hon är för att drunkna. Hon litar inte heller på att vi runt omkring ska kunna rädda henne. Under skolåret var det alldeles för mycket annan ångest, så det var inte förrän under sommaren vi kunde börja jobba ordentligt med det, med träningsstegar och belöningar. Sen gick det väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland gick det bra, men nästa gång kunde hon inte ens simma 10 m utan att få panik. Vi försökte fokusera på att ha roligt och startade "Ta med kompis till badhuset-fonden", så att hennes framgångar gjorde det möjligt att betala inträde för en kompis. Ju mer hon simmade desto mer pengar in i fonden.

Under våren bestämde vi tillsammans med skolan att F skulle sluta tidigare på tisdagar och åka med mig och simma, och plötsligt hände något. En tisdag började hon simma ryggsim. Från ingenstans kunde hon plötsligt simma 50 m! Det var fortfarande olika från gång till gång, men de bra dagarna överträffade hon sig själv. En gång tränade hon medvetet på att få till vändningarna, och så simmade hon plötsligt sex längder utan att stanna! Gången efter klarade hon hela 200 m, och sa själv "jag tror att jag är redo för simprovet nu".

Igår var det genrep. Hon var själv i bassängen och jag spelade "kontrollant" vid sidan. Inga problem!

Idag fick jag göra henne sällskap i vattnet, när den riktiga "kontrollanten" stod på bassängkanten tillsammans med mentorn. Och visst klarade hon det! Galant! Hon är så bra!

Nu behöver hon inte simma mer! (Om hon inte ramlar i vattnet förstås!)

Topplista

En av effekterna av F:s Selektiva Mutism är att hon aldrig varit bekväm med att prata med sina lärare. I ettan till trean hade hon samma lärare i tre år i rad, men kunde ändå inte prata med henne i slutet av trean. I fyran och femman fick hon byta mentor flera gånger, och i femman försvann även andra lärare till andra uppdrag under året. Nu, på Senior School, har de olika lärare i alla ämnen och F fick inte behålla någon av de hon hade i sexan när hon började sjuan. Hon har alltså inte haft särskilt goda förutsättningar för att bygga relationer och bli tryggare.

När vi var på BUP fick F sätta in alla hon behövde/ville prata med på en skala från noll till tio, där noll är ingen ångest, och tio är total panik. I år har jag låtit F göra den övningen med alla sina lärare fyra gånger: i september, november, mars och nu i juni. Resultatet är att vi har bra statistik på hur jobbigt det har varit och hur mycket lättare det har blivit. 

Alla lärare har blivit lättare att prata med, och tre av lärarna är nere på noll nu i juni. De som gjort störst framsteg är idrottsläraren (från 6 till 1) och träslöjdsläraren (från 9 till 4).

Nästa steg är att ta reda på vad det är som har gjort att det blivit lättare, och det tänkte jag att vi ska göra nu snart, men det gäller att välja ett tillfälle när F är mottaglig. Hon tycker att jag tjatar och överanalyserar allt. Hon skulle helst slippa tänka mer på det som varit, men jag vet att vi kan ha nytta av att ta reda på vad som har fungerat, och vad som inte har varit så bra. Då kan vi göra rätt från början nästa år, när det återigen är några nya lärare att jobba in.

Det jag kan se, utan att prata mer med F om det, är att Idrottsläraren var skrämmande i början, innan hon kände honom, men att det sjönk ganska snabbt när han började prata med henne och förklara vad han förväntade sig varje lektion. Sedan sjönk det ännu mer när han bjöds in att spela Finns i sjön med henne.

Träslöjdsläraren hade hon redan haft som lärare, i fyran, innan vi visste vad som orsakade hennes problem. Hans sätt (ganska bullrig och skämtsam) gick inte ihop med hennes osäkerhet och hon kände att hon inte fick den hjälp hon behövde då. Det tillsammans med att hon är rädd för själva ämnet (att skada sig själv eller någon annan) gjorde att hon såg honom som jätteläskig. Jag hade ett möte med honom för att han skulle veta hur han ska bemöta henne, och efter det kunde F slappna av lite mer. När hon dessutom började fokusera på en sak i taget, istället för att oroa sig för någon svår uppgift som skulle komma på slutet, gick det riktigt bra. Över huvud taget kan man säga att hennes inställning till läraren hänger nära samman med hennes inställning till ämnet. Och tvärtom. Får hon en bättre relation till den ena, följer den andra med.
Nollorna (hehe) är hennes två mentorer, och så engelskaläraren, och det är de tre hon spelat Finns i sjön med sedan i höstas. De har verkligen jobbat på att få en relation till F, och lyckats. De hade också, alla tre, fördelen att F tyckte om dem från början, och ville kunna prata med dem.

Ny klass

F:s skola har som policy att blanda klasserna varje år, i alla fall åk 6-9. De ser stora vinster med att eleverna har kopplingar även till de andra klasserna, genom att de har gamla klasskompisar överallt. Dessutom får eleverna möjlighet att bryta en invand roll och börja om på nytt, om deras roll är negativ på något sätt.
Det låter så klart jättebra, men för någon som F är det inte lika positivt. Tryggheten som hon bygger upp under året rivs upp till nästa år. Om hon lyckats komma till att hon kan prata i klassrummet, om än inte inför klassen, så byts stora delar av klassen ut till nästa år, och hon får nya personer att vänja sig vid. Trygghet är det viktigaste för henne, och det tar tid att bygga upp.

Förra året blev det totalt kaos för F, men i år har hennes mentor (bland andra) jobbat hårt för att det ska bli så bra som möjligt. Hon har med sig båda tjejerna hon pratar med, och de andra som följer med från klassen är utvalda för att de är trygga för F. Mentorn följer med, och klassens andra mentor är också vald med tanke på F. Jag tror att det kommer att bli bra.

Igår hade de en heldag med sin nya klass och sina nya mentorer. De skulle lära känna varandra och var i ett fritidsområde för att göra teambuilding. F var positiv dagen innan, och funderade på vilka aktiviteter hon kunde tänka sig att delta i. Mentorn hade sagt att hon inte behövde vara med på allt, men att hon ville att hon var med på en del i alla fall, och det verkade hon okej med.
På morgonen lämnade jag henne hos W, så att de skulle åka dit tillsammans. Hon verkade fortfarande positiv, så jag var inte orolig.

Idag på morgonen upptäckte F att hon hade rivmärken på armen, och då fick jag veta att hon hade sådan ångest innan de skulle ställa upp i sin nya klass, att hon rev sig på armen och på handen. Hon sa att hon inte trodde att det skulle bli märken, men det blev det alltså.
Det verkar inte vara klockrent självskadebeteende, men hon brukar pilla på nagelbanden eller riva sig för att tänka på något annat än ångesten. Vi har försökt med fidget cube, som hon kan pilla med utan att göra illa sig, men hon tycker inte att det fungerar.

Igår hade hon i alla fall pratat med mentorn om hur orolig hon var, och hon var med på en av övningarna under dagen, samtidigt som ångesten sakta gick ner, så att det var okej efter lunch. Så det är ju bra i alla fall.

Det är bara att stå ut!

F har flera gånger fått ångest av ett visst ämne i skolan. Det har varit flera olika, och det är såklart inte ämnet i sig som orsakar ångest, men av olika anledningar kopplar hon ihop ämnet med ångest och vill inte gå på lektionerna.
Det kan vara placeringen i klassrummet, lärarens arbetssätt, lärarens rykte, klassens uppförande, förväntningar (verkliga eller inbillade) som hon inte kan uppfylla, och så vidare.

Vi har testat olika lösningar på problemet.

Ta bort ämnet. Det gjorde vi med träslöjden och musiken i sexan. Då var problemen så stora att vi (skolan och jag) gjorde bedömningen att ämnet inte var så viktigt att vi ville ta striden. Det var viktigare att F orkade med kärnämnena.
Vi gjorde det även med japanska som elevens val nu i sjuan. Istället ägnar hon elevens val-tiden åt att jobba ikapp och se till att ha koll på alla läxor och prov.
Fördelar: Det skapar utrymme för att lyckas med annat.
Nackdelar: F har en känsla av misslyckande. Man "matar" också ångesten genom att bekräfta att det är så farligt att man behöver ta bort ämnet. Går naturligtvis inte att göra med kärnämnen.

Läsa ämnet utan att gå på lektionerna. Det har varit akutlösningen på flera ämnen, när det är så jobbigt att hon inte vill gå till skolan. Nästan hela sjuan har F också haft NO på det viset.
Skolan har ett studierum "Green Room", där F har en trygg plats, och även sin mentor. Där jobbar hon när hon inte klarar att gå på lektionerna.
Fördelar: Får fortfarande betyg i ämnet, och har möjlighet att lyckas. Lugnare miljö och inte samma oro för att behöva prata. Det gör det också lättare att komma till skolan och gå på andra lektioner.
Nackdelar: Missar genomgångar och läraren i studierummet är inte lika insatt i alla ämnen. Det är ganska ofta frustration över att hon "inte fattar nånting av det".
Även här matar man ångesten.

Gå på lektionerna med stöd. Just nu är det lösningen för idrott och träslöjd. En trygg vuxen (just nu någon av mentorerna, men det har också varit kuratorn) finns med på lektionen som stöd. Lite som en medlare som kan förklara för andra och ställa frågor som hon inte kan ställa själv på grund av ångesten. Vi har också använt det som en övergång, när hon ska börja gå på lektionerna.
Fördelar: Hon är där. Får samma information som de andra i klassen.
Och så trygghet. F kan släppa oron att behöva prata med någon oförberett. Det blir inte "awkward" eftersom en vuxen förklarar direkt.
Nackdelar: Det är lite av ett trygghetsknep, och hon kan tänka att hon klarar det bara för att den vuxne är med, annars är det lika "farligt" som innan hon började gå på lektionerna. "Ja, det gick bra på idrotten förra veckan, men det var bara för att mr W var där."
Det är också svårt att få till, då alla hennes trygga personer har andra uppdrag också.

Gå på början av lektionerna. När det är jobbigt att gå på lektionerna, men lika jobbigt att missa genomgångar och information är det här ett mellanting. Då går F till lektionen och är med på instruktionen, när det är dags att börja jobba tar hon med arbetet till Green Room och jobbar där. Det är mentorn som kommit med den idén, främst för svenska och SO, som undervisas på svenska, då hon som engelskspråkig inte känner att hon kan förmedla budskapet.
Fördelar: Det bästa av två världar, kan man säga. Hon får samma information som de andra i klassen, och kan sedan jobba i lugn och ro i studierummet.
Nackdelar: F tycker att det känns konstigt att gå iväg mitt under lektionen. Även om det är överenskommet med läraren är hon rädd att bli ifrågasatt av andra.

Gå på lektionerna. Det här är det svåraste, men också det mest effektiva. Att helt enkelt gå på de jobbiga lektionerna och utsätta sig för det jobbiga. Det kallas för exponering och är det som forskarna har kommit fram till är det bästa sättet att komma tillrätta med ångest. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Inte bara för F, utan även för mig som mamma, som måste pusha henne. Och för mentorn, som gör mitt jobb när F är i skolan.
Hittills har det ändå gått ganska fort. Efter bara några lektioner kom F fram till att hon gillar läraren i svenska, som tidigare varit konstig, jobbig och rätt skrämmande.
Fördelar: Det gör skillnad "på riktigt". Man matar inte ångesten, det är inga trygghetsknep, det är bara "rätt". Och så är hon på lektionerna och får all information också.
Nackdelar: Det är jobbigt. På riktigt.

Just nu jobbar vi med tyskan.
I januari var hon på lektionerna med stöd, men när de bytte lärare efter några veckor på terminen slutade hon gå dit. Jag tror att det var tänkt att vara en enstaka lektion, men det blev ett par månader, och för varje gång blev det svårare att tänka sig att gå på lektionerna. Ingen av hennes trygga vuxna kan tyska, och jag har inte kunnat hjälpa henne ordentligt trots att jag kan. Till slut, efter en rejäl ångestdrabbning kom hon och mentorn fram till att det bästa är att hon går på lektionerna i alla fall.
Ms R följer med dit, men sedan är F kvar utan stöd. Första två gångerna gick det jättebra. Hon överträffade sina egna förväntningar och lät som att hon såg fram emot andra lektionen. Sen blev det lov, och efter lovet var det jättejobbigt igen. Att det gick bra före lovet var bortglömt, och när jag påminde om det, förklarade hon det med att det inte var lika allvarliga lektioner precis före lovet. Sen har det ändå gått bra. Enda gångerna jag har hört henne oroa sig är när det är dags för något prov eller förhör. Då är det jättejobbigt med allt som har  med tyska att göra: hon förstår ingenting, hon kan ingenting, hon hatar tyska och vill ta bort ämnet. När resultatet sedan kommer är det oftast tillsammans med ett Super! Och då är det okej igen. Till nästa prov.
Men hon går på lektionerna!

Bra start!

Jodå, ångesten fanns där under lovet, och stundtals lyckades den nästan övertyga mig också.
Men under en lite bättre period pratade vi om hur det har fungerat på sista tiden, och vi kom fram till ett mantra för F, som hon kan upprepa för sig själv när det blir jobbigt.
"Jag kan lösa det med Ms R"

Enligt planen de gjorde upp före lovet satte vi oss i går kväll och skrev en lista på allt som oroar, eller skulle kunna oroa F den här veckan. Det blev en ganska lång lista, men det var inga stora saker, egentligen. Tyskan och Tekniken var värst (hmm... undrar om det har något med begynnelsebokstaven att göra? Träslöjden har ju också varit jobbig...)
Nu tappade jag nästan bort mig! Jo, Tyskan och Tekniken var lite större, annars var det mest småsaker som hon undrade eller ville fixa lite på.

Hon pratade och jag skrev. Jag skrev i jagform på engelska, fast hon pratade svenska med mig. Efteråt läste hon igenom det och tyckte att jag hade lagt till utropstecken lite för mycket.
Jag försökte förklara för henne att hon pratar med utropstecken när hon oroar sig...

Under eftermiddagen igår sa hon att hon inte ville gå och lägga sig på kvällen, för att hon inte ville till skolan på morgonen. Den där ologiska logiken att "Om jag inte går och lägger mig blir det inte morgon." Men när listan var gjord hade hon ett annat lugn. Hon packade det hon behövde, gjorde i ordning kaffe så att hon kunde göra iskaffe till frukost, passade på att göra kaffe till sina föräldrar, och till slut gick hon och lade sig utan att vi märkte av någon ångest i alla fall.

Idag var hon snabbt uppe och påklädd. Inte sprudlande glad, men helt okej. Inga missöden på morgonen, och vi kom iväg i god tid. Hon och Ms R skulle ses en kvart innan skolan började för att gå igenom listan och se till att allt var okej, men det var inga protester trots att hon fick lov att gå upp tidigare än vanligt. (Kanske för att Ms R skulle komma in 45 minuter innan hon egentligen börjar jobba på tisdagar. Det är mer synd om henne!)

En väldigt bra start så här efter lovet. Hoppas att det håller i sig!

Den där j***a ångesten!

Med fem dagar kvar av lov och ledighet kom den för första gången.
Ångesten över att komma tillbaka till skolan.
Idag, med en hel dag kvar, var den så stark att den övermannade henne.

Den säger till henne att hon inte orkar med skolan, och hon tror den.
Jag säger att hon egentligen orkar med skolan, men hon orkar inte med att tänka på den.
Hon tror nog mig också, men hon har svårt att låta bli att tänka på den.
Det spelar ingen roll att det inte är några prov idag, eller ens den här första veckan. Just nu är det inte ens några inplanerade så att de syns för henne, men hon vet att de kommer, och det räcker.

Jag har svårt att hantera hennes ångest. Jag vill hjälpa henne, men det kan jag inte. Hur jag än försöker argumentera biter inget på henne, för det är hennes verklighet.
Och medan jag skriver inser jag att jag ju inte ska hjälpa henne. Föräldrafällan som jag ar svårast att undvika.

Stålsätter mig för i morgon. Var det illa idag, lär det bli värre i morgon. Och på tisdag morgon...
Och jag ska verkligen försöka att inte hjälpa henne då. Bara finnas där.

Don't freak out at home

Sista veckan före lov brukar vara jobbig för F. Det är upploppet på väg mot målet/lovet, efter de ansträngande skolveckorna. Hon är nästan helt slutkörd, bara sista biten kvar innan hon får vila, men den biten är såå lång, och hon är såå trött.

Inför det här lovet har det ändå varit rätt så bra. I måndags var det jätteångest på morgonen, men en ny regel "Don't freak out at home" gjorde resten av veckan lite lättare. Hon och mentorn har kommit fram till den här regeln, och tanken är att hon ska skriva ner det hon oroar sig för och ta med till skolan, så kan hon "freak out" där tillsammans med mentorn, som har lite större möjlighet att lösa sånt som är kopplat till skolan. Jag tycker att det låter jättebra, och F verkar slappna av. Jag var lite orolig för att hon inte skulle våga ta upp problemen i skolan, och sedan explodera när det blir för mycket som hon inte tar tag i, men så här långt verkar det funka.

Det har varit lite jobbiga saker, men inget som jag har fått lov att ta tag i. Det verkar som att det är lättare för henne att berätta om det som är jobbigt med det här upplägget.
Kanske är det för att hon har fått ett spelrum, för att hon faktiskt får "freak out", bara inte hemma.

Idag blev det ångest på tekniken, men genom att göra upp en plan för att lösa uppgiften veckan efter lovet, och sedan spela kort med mentorn, kunde de få ner ångesten till en hanterbar nivå.
Det här tror jag är jätteviktigt för F! Att känna att hon klarar av det utan mig. Att hon kan tala om vad som är jobbigt och få hjälp av de som ska hjälpa henne med sådant. Utan mig!

Och det skadar ju inte att det blir lite lättare för mig! 😉

Post it-magi

F är väldigt negativ när det gäller möjlighet till förbättring. Hon vill inte prova något nytt, för "det funkar ändå inte". Det är aldrig någon idé att testa. Hon är helt enkelt uppgiven.

Onsdagar är en dag när hon verkligen behöver prova något nytt.
Hon har träslöjd sista lektionen, och på grund av det har hon ångest hela dagen, från det att hon slår upp ögonen fram tills hon får gå ut från lektionen. Oron börjar redan kvällen innan, och de lektioner hon har på förmiddagen blir jobbiga, trots att det är engelska och matte, som hon verkligen gillar.

Förra veckan, på tisdagskvällen, försökte jag få henne att tänka ut en strategi att använda sig av, för att det inte ska vara så jobbigt. Det är ju "bara" träslöjden som är jobbig, så det är tråkigt att hela dagen ska behöva bli förstörd. På något sätt borde man kunna... Men nej. Det går inte. Det finns inget positivt att hänga upp tankarna på. Hela onsdagen är ett påfund av djävulen. Det är ingen idé.

Jag fick ta ett djupt andetag, räkna långsamt till tio och gå ut ur hennes rum, för att inte förlora humöret och "lacka ur". Ilska hjälper inte, så jag kan lika gärna backa och ta sats för ett nytt försök lite senare.
Den här gången tar jag kommandot istället för att försöka hjälpa henne att hitta fram själv.

Planen: Fyra Post it-lappar strategiskt placerade på platser där hon oftast fastnar, med budskap som påminner henne om att rent tekniskt är det inte svårt att göra just de sakerna.
På sängkanten: Det är  inte svårt att kliva ur sängen.
Intill kläderna: Det är inte svårt att klä på sig.
På frukostbordet: Det är inte svårt att äta frukost.
På hennes bärbara dator, som hon har med sig till lektionen: Det är inte svårt att gå in i slöjdsalen.
Instruktion: Titta på lappen. Upprepa meningen för dig själv. Försök göra det. Om det inte funkar, gå tillbaka till lappen och börja om, tills det funkar.

När jag presenterade idén för henne sa jag att vi ska göra ett experiment. I tre veckor ska vi testa en grej, och se hur det funkar. Det ska utvärderas så att vi vet om det är värt att fortsätta med, eller om vi ska testa något annat, men det är viktigt att vi gör det i tre veckor innan vi släpper det.
Dessutom måste hon godkänna de olika delarna. Om det faktiskt är tekniskt svårt att ta sig upp ur sängen, om hennes loftsäng är för nära taket, så att hon inte kan sätta sig upp utan måste åla fram till stegen, eller om stegen är trasig, så att hon måste klänga sig ner på något annat sätt... Ja, då kan vi inte ha den lappen. Men hon konstaterade att det var korrekt, alla fyra fick godkänt.
Sedan fick hon vara med och bestämma var lapparna skulle placeras, och det gick lätt ända tills vi kom till den i skolan. Hon vill inte att det ska synas. Om det är för att hon inte vill sticka ut eller om det är för att någon kanske frågar henne om den, det vet jag inte, men det var tvärnej. Hon ville inte heller att mentorn, som just nu följer med henne på slöjden, skulle ha lappen och visa den för henne vid lämpligt tillfälle. Vi bestämde oss för att be mentorn vara en levande Post it-lapp och säga Remember it's not hard to go inside när de tillsammans går till lektionen. (Engelskspråkig skola, engelskspråkig mentor, engelskspråkig "sticky note" 😉)
Nästa viktiga del var när och hur det ska utvärderas. Varje onsdag efter skolan, och sedan stora utvärderingen tredje och sista onsdagen.
Och så till sist påminde jag henne om att vi inte kan förvänta oss någon magisk effekt av det här. Även om det funkar är det inte säkert att det funkar första gången. Det är därför det är viktigt att hålla ut i tre hela veckor innan vi säger att det inte funkar.

Nästa morgon fick jag flytta upp sängkantslappen, som hade ramlat ner under natten. Sen kom hon upp utan tjat. Hon klädde på sig och snart satt hon och åt frukost (och log lite åt den extra lappen bredvid hennes. Den med texten Pappa, det är inte svårt att låta lappen sitta kvar. Far i huset är nämligen manisk på att rensa...)
Jag vågade knappt andas förrän jag hade släppt av henne vid skolan. Hon gick in själv.
Kunde det verkligen gå så bra? Var det Post it-magi trots allt?!

Själva lektionen var också den bästa på hela terminen. Hon var mycket mer säker på sig själv och hon tyckte själv att det gått bättre än väntat.

Idag var det testomgång två i vårt experiment. Mycket likt första försöket.
Jag fattar ingenting! Jag kan vara ett geni, som kom på det här.

En väldig massa trösklar

Jag hittade den här illustrationen för ett tag sedan. Den visar hur mycket jobbigare en "jobbig morgon" är för en person med autism, eftersom en vanlig, fungerande morgon redan är så jobbig i sig, men jag tycker att det passar in på F också.
Det är så många trösklar att ta sig över innan hon ens kommer till lektionen. Jag gjorde en egen variant (med hjälp av den tomma stressbägaren som liksom bilden ovan finns att ladda ner gratis på imaginari.se) för att ge exempel på vad som fyller F:s stressbägare:

En typisk morgon består av fler trösklar än jag fick plats med i bägaren.
Första tröskeln är att komma upp ur sängen. Där är hon trygg, och skolan kommer inte åt henne, så varför skulle hon vilja gå upp? Sen kommer en massa andra små trösklar, som allihop tar henne närmare det där hemska som väntar i skolan: Klä på sig (och det är inte säkert att "rätt" kläder är rena), äta frukost och borsta håret (hon är håröm också, och har massor av hår som gärna tovar sig).
Och så har vi den stora gå ut till bilen. Den kommer ju att ta henne närmare det hemska rent geografiskt. Är det en dålig morgon kämpar hon med näbbar och klor för att slippa sätta sig i bilen.
I bilen kan hon inte göra särskilt mycket, men ångesten stiger i takt med att vi närmar oss. När vi svänger in framför skolan är det ren panik om det är en sån morgon.
Sen ska hon gå in på skolan, men det kan ta stopp redan vid att kliva ur bilen. Om inte grinden är öppen kommer slå in koden också att bli en tröskel, särskilt sedan koden inte funkade en morgon.
Sedan återstår att ta sig till och in i klassrummet.
(Om hon har blivit sen på grund av någon av trösklarna blir varenda en av de återstående trösklarna oändligt mycket högre än vanligt.)

Om någon då pratar med henne, eller ännu värre: kommenterar något hon gjort fel...
Inte konstigt om bägaren rinner över!

Men de flesta morgnar klarar hon att ta sig över trösklarna, med olika grad av ångest som följd, och när hon väl är i skolan brukar ångesten sjunka ganska snabbt. Vi hade till exempel en vidrig morgon för någon månad sedan, och efter en kvart i skolan var hon okej igen. Men det är såklart under förutsättning att inget mer går fel...

Dans

Förra året kämpade vi med dansprojektet på idrotten. F gillar att dansa och har rätt bra koll på sin kropp, så det borde vara något hon uppskattar, men det var massor av ångest förknippat med det. Hon kunde inte för sitt liv dansa inför någon. Inte på lektionen, inte ensam med läraren, inte ens om hon skulle filma det hemma, för att läraren skulle kunna bedöma hennes dans.
Till slut var det så mycket ångest att hon inte kunde visa mig stegen, som en instruktion istället för ett uppträdande. Det bara låste sig.

Efter sportlovet var det åter dans på idrottsschemat. Hur skulle det gå nu?
Hon har dansat mycket till Just Dance, både hemma och när det varit en aktivitet på idrottslektionerna. Men då har det varit att härma dansaren på skärmen, som en i hela gruppen. Ingen har tittat särskilt på henne. Eller, det har de ju gjort. Lärarna har sett och glatts åt att hon deltar. Men det har inte varit en uppvisning. Hur ska det bli när det ska bedömas? Kommer hon att stelna till och fastna i ångesten igen? Jag drog ett djupt andetag innan jag vågade föra det på tal, kvällen innan dansprojektet skulle dra igång.

"Hm. Tror du man får ta en dans från Just Dance?"
"Eh... Ja, man borde väl kunna inspireras av det i alla fall..."
"Okej."
"Hur tänker du när det gäller bedömningen då? Det var ju så jobbigt förra året..."
Hon ryckte på axlarna. "Jag får väl bara göra det, antar jag."

På morgonen släppte jag av en rätt positiv F vid skolan. Hon gick in själv.
För säkerhets skull skrev jag ett meddelande till Mr W och berättade att hon verkar okej, men att det var jättejobbigt förra året, så att de skulle vara beredda om hon skulle få panik.

En stund senare kom ett sms.

Man fick välja en koreografi rakt av från Just Dance, men man måste så klart lära sig den så att man kan dansa utan videon. De valde en dans hon inte har dansat jättemycket tidigare, men som hon gillar, och hon dansar med sina trygga vänner.
Hon blev den drivande i gruppen, och dansade med energi och engagemang.
Redan samma dag visade hon mig nästan hela dansen, i duschen på badhuset!
Alla hennes lärare pratar om hur fantastiskt det är, hennes mentor kom in tidigare för att hinna se det live i tisdags, idrottsläraren var nästan lite rörd när han kom till hennes grupp, och berättade att de var bäst av alla hans elever. Och hon ler så brett när hon dansar!

Nästa gång är det dags. Bedömning.
Och häromdagen när hon visade dansen här hemma sa jag något om att jag önskar att jag kunde se dem på lektionen.
"Ja, Mr W kommer ju att filma. Ms R kan inte komma, så..."

Va?! Som den mest naturliga sak i världen. Film, som varit det värsta som kunde hända!
Jag bara tittade på henne, och hon började skratta.
Hon är så trygg nu. Så säker.

Vad beror det på?
Är det bara för att hon har dansat massor ända sedan lillasyster fick Just Dance 2019 i julklapp?
Eller är det klassbytet, så att hon kunde ha en grupp med bara trygga personer?
Hjälper det till att hon har spelat Finns i sjön med lärarna, så att hon är trygg med dem?
Kan det vara för att vi har jobbat så mycket med hennes ångest sedan förra våren, med BUP, kuratorn och lärarna?
Troligen är det en blandning av alltihop. Och lite tur.

Superhjälte

F har fått en superhjälte.

I början av terminen var hon nästan lite rädd för mr L, som är hennes idrottslärare. Sen tog han sig tid att prata speciellt med henne och hennes kompisar efter en av de första lektionerna, och då blev han inte lika läskig längre.

Allt eftersom har de fått en ganska bra relation. De har Harry Potter som gemensam nämnare, och hon retas med honom genom att favorisera Slytherin, med Malfoy och Snape, istället för Gryffindor och de uppenbara hjältarna. Det är väl mest han som pratar, men hon kommunicerar i alla fall.

Efter jullovet var planen att börja spela Finns i sjön även med honom, men det var lite klurigt att hitta tid för det. Vecka 6 blev det äntligen av, och hon sa efteråt att hon inte hade haft någon ångest alls. Hon är nu så van att spela Finns i sjön att  hon är avslappnad även med nya motspelare.

Så var det sista skoldagen innan sportlovet, och skolan avslutade den med en talangshow i en hyrd lokal utanför skolan. Sånt är jobbigt för F. Hon gillar rutiner och blir osäker när rutinerna bryts. När, var, hur? Vad förväntas av henne? Hela skolan samlad i samma lokal. F tycker att ett vanligt klassrum är för mycket, hur blir det då i ett sånt här sammanhang?

Hon var alltså lite ur balans redan när hon gick in i lokalen, och när en ur personalen anvisade henne och hennes två trygga klasskompisar plats på två olika rader, då kom ångesten. Hon stelnade till och satte sig inte på den anvisade platsen. Mannen blev antagligen irriterad över att hon inte gjorde som hon skulle, och F:s upplevelse var att han skrek åt henne. Hon började gråta, och en av kompisarna försökte förklara för honom, men han fortsatte skrika.
Då fick mr L syn på situationen från sin plats på scenen, och kom till hennes undsättning. Han tog henne åt sidan och markerade för sin kollega att det var nog. Strax efter kom hennes mentorer och tog över, och F kunde till slut hitta en plats och se showen i alla fall.

När hon berättade för mig vad som hänt sa hon att mr L räddade henne. Ögonen lyste lite extra när hon pratade om det, och hon hade inget emot att kalla honom hjälte.
Jag tror nog att relationen fick en liten skjuts av det här.

Amygdala

Amygdala är den delen av hjärnan som larmar när vi blir rädda för något.
Den är jättebra att ha om man håller på att bli påkörd av en bil, eller anfallen av en tiger. Då ser den till att vi blixtsnabbt reagerar, blir på helspänn, flyr eller slåss. Den förbereder kroppen för att orka mer genom att till exempel spänna musklerna och öka pulsen.

F:s amygdala är lite stingslig, och beter sig lite som den där lila figuren i Insidan ut. Den blir rädd för allt möjligt, och larmar som om det är något livsfarligt på gång, även om det egentligen är ofarligt. Det gör att F stelnar till och sedan springer när ett kryp landar nära henne, som om det hade varit en tiger. Bland annat.
Vi jämförde det med vårt hemlarm, som några gånger larmat för inbrott när vår lite instabila dörr i grovköket rört sig. Larmet tror att det är inbrott, för den är inställd på det, men vi märker att det inte finns något hot, så vi kan blåsa av larmbolagets utryckning. Istället kan vi boka en tekniker som kan ändra inställningarna, så att larmet väntar in lite större vibrationer innan det börjar tjuta.

I mänskliga fall ändrar man inställningarna genom exponering. Man fortsätter helt enkelt med det man håller på med fast amygdala larmar, för att visa att det inte händer något farligt. Problemet är att det är svårt att ignorera, eftersom det är en del av hjärnan som säger att det är livsfarligt.

Nu har F fått som uppgift att kontrollera vad hennes amygdala larmar för, och om det verkligen är farliga saker eller om vi behöver ändra inställningarna. Lite som att leta buggar i systemet. Vi får se om det funkar.

(Vi har utgått från boken Jag törs inte men gör det ändå av Martin Forster. Där finns ett stycke med information riktad till barnet, om vad rädsla är.)

Vad har hänt 2018?

Först och främst har vi börjat jobba medvetet med F:s problem.
För exakt ett år sedan satt vi och gjorde punktlistor för att hjälpa lärarna att handskas med hennes Selektiva Mutism. Vi hade ett möte inbokat med kuratorn innan vårterminen startade, och vi träffade nästan alla hennes lärare som berättade om planen för terminen, vilka särskilda anpassningar de tänkte sig utifrån problematiken och allt kändes jättebra!
Terminen började bra, men efter en vecka blev det för jobbigt i alla fall, och till slut fick vi inse att både musiken och träslöjden var för mycket att kräva av henne. Vi fick också korta ner dagarna och ändå var hon borta ganska mycket.

I februari kom vi till BUP för första gången och träffade psykologen.
I början var det många frågor, så kallad anamnes. F fick sätta allt möjligt på en ångestskala från noll till tio, och jag insåg hur mycket hon faktiskt oroar sig för. Mycket har så klart med pratandet att göra, men det är långt ifrån allt.
I maj kunde vi komma igång med övningar. Vi jobbade med böckerna från programmet Chilled. Det är egentligen en slags studiecirkel, men det passar inte så bra för någon med SM, så vi gjorde det med bara F. Vi har gjort träningsstegar, försökt hitta realistiska tankar och surfat på känslan.
I skolan började F träna på att prata med fler lärare. Först en av mentorerna och hemkunskapsläraren, eftersom det var dem hon var närmast att prata med. De började med vår hitte-på-övning med kortlek, för att sedan gå över till Finns i sjön.

Under sommaren jobbade vi med några olika träningsstegar.
Ångesten för att cykla kom hon snabbt över, och hon undviker inte längre sånt hon blir snurrig av. Allt genom att faktiskt utsätta sig för det, och belöningar, så klart!
Tyvärr var sommaren också den jobbiga, osäkra tiden när skolan ändrade alla förutsättningar för F. Först fick vi besked om det ena, sen om det andra. Vilka lärare skulle bli kvar och vilka var nya? Vilka klasskompisar skulle hon ha? Slutresultatet kom som ett slag i ansiktet på oss, och även på kuratorn som kämpat för att F skulle få så stor trygghet som möjligt med sig in i sjuan.
F ville inte leva längre och skolan fick hantera krisen, vilket de faktiskt gjorde bra. Nu hamnade F i en klass hon trivs i, med världens bästa mentorer, som jobbat så hårt för att det ska fungera för henne.

Början av terminen gick långt över förväntan, men det blev ändå lite för mycket för henne att hantera. Vi plockade bort några enstaka lektioner för att underlätta, samtidigt som vi storsatsade på idrott och musik, som varit jobbiga.

Under höstlovet klarade hon av en stor utmaning, att följa med en kompis till Sälen under flera dagar. Hon växte massor av det, men det blev ingen välbehövlig paus. Efter det blev det jobbigare i skolan också när det närmade sig betygsättning, flera muntliga presentationer var på gång, och flera små motgångar som kom samtidigt. En vecka var det jättesvårt att ens få henne till skolan, och efter det började hon jobba i studierummet näst intill på heltid.

Medan hon var i studierummet fick hon mycket tid med sin mentor, som jobbar där. De spelade mycket spel för att träna på att prata, och sedan kom även andra mentorn med i spelandet. Han var också där och hjälpte henne med skolarbetet när han hade tid, så hon fick mycket bättre kontakt med båda två. Även engelskläraren anslöt sig ibland, med start innan den muntliga presentationen i engelska. Med de tre lärarna, som var högst upp på hennes lista inför terminen, har hon nu ganska lätt för att prata om vardagliga saker. Tyngre ämnen är fortfarande jobbiga, och hon vill inte skicka meddelanden till dem.

Inför 2019 har F satt upp några nya namn på listan över lärare att prata med. Hon kommer att jobba mycket i studierummet, men med extra stöd hoppas vi att hon kan vara med på ämnen som är svåra att jobba med på egen hand. Idrott, slöjd, bild och kanske tyska.
Vi ska också försöka jobba mer med ångesthanteringen, eftersom F känner att hon faktiskt är mer rädd nu än hon var i somras, till exempel. Hon är rädd för att få ångest, så till den milda grad att hon får ångest av det. Så det behöver vi göra något åt.

Ångestcurling

Ibland tror jag att jag jobbar ihjäl mig för att F inte ska må sämre än hon behöver.

Jag skjutsar till skolan varje dag, efter att ha plockat fram frukost, kammat hennes hår, hämtat saker hon behöver ha med sig till skolan, dubbelkollat att mappar, datorn och nycklar är med, sprungit in och hämtat hennes klocka när hon kommer på att hon inte har den, när vi redan satt oss i bilen. Om det är en jobbig morgon (vilket det oftast är, på ett eller annat sätt) sms:ar jag mentorn så att hon möter oss utanför skolan.
Jag hämtar efter skolan varje dag, ibland står jag där utanför skolan och väntar, bara för att hon ska komma ut och fråga om det är okej att hon åker ner på stan med kompisarna. I så fall åker jag hem, och senare hämtar jag henne vid kompisens hållplats, eftersom hon inte vill åka själv sista biten.
Sen hjälper jag henne med läxan om det behövs. Oftast står jag för strukturen, ställer frågor och antecknar det hon säger i en tankekarta. Jag märker att hon behöver strukturen, men själv får hon ångest av att göra en tankekarta, så jag gör den utifrån vad hon säger. Sen kan hon jobba vidare själv. Om jag sitter kvar intill. Jag mailar lärare för att ta reda på sånt som hon oroar sig för, jag har daglig kontakt med mentorn, ms R, för att hon ska veta vad F oroar sig för, och för att jag ska veta hur hon klarat av sådant hon oroat sig för. Jag frågar om dagen, om de där sakerna som hon oroade sig för i morse, vad som hände när hon gjorde det ena eller det andra, hur det kändes och om hon skulle kunna göra det igen. Jag försöker uppmärksamma det positiva, utmana till nya stordåd och vara förstående om något varit jobbigt. Vi pratar om nästa dag, är det något hon funderar på? Vilka lektioner kan hon gå på, vad händer på dem? Har de gjort några planer för att träna på att prata med lärare? Hur känns det?
Nästa morgon börjar jag om med att väcka henne, fixa frukost, kamma håret... Och så vidare.

Ibland är jag så trött på allt! Jag skjutsar och springer, fixar och sopar banan för henne. Jag curlar nåt förskräckligt! Curlande föräldrar är något av det värsta som finns, och jag kan förakta mig själv för det. Men... Just nu går hon till skolan. Hon jobbar på att prata med lärare. Hon håller sina presentationer, hon gör sina prov och går på surgerys om det behövs.
Skulle jag kräva att hon åkte buss skulle hon inte komma till skolan just nu. Skulle jag kräva att hon fixar frukosten själv skulle hon inte äta frukost. Skulle jag kräva att hon själv springer in och hämtar klockan när hon glömt den (eller kräva att hon går till skolan utan klocka när hon nu varit så slarvig), skulle hon inte komma tillbaka till bilen (eller inte kliva ur när vi kom fram). Och så vidare.
Just nu kräver jag bara att hon går till skolan, pratar med sina lärare och håller sina presentationer. Det är tillräckligt stor utmaning för henne just nu, och hon behöver känna att hon lyckas. När hon fått lyckas med det ett tag kan vi ta nästa steg. Små steg. Lite i taget.

Jag curlar inte. Jag ångestcurlar.
Det är skillnad.

Dålig självbild

F är en intelligent liten varelse. Hon har lätt för sig i de flesta ämnen, och trots att hon var borta så mycket under sexan lyckades hon ändå få A i de tre stora ämnena; svenska, engelska och matte.
Hade det inte varit för hennes ångest och Selektiva Mutism hade hon troligtvis älskat skolan.
Nu har hon skyhöga krav på sig själv, är ständigt rädd på lektionerna och kan inte be om hjälp när hon behöver. Då är det rätt jobbigt i skolan.

Engelska är ett av hennes favoritämnen, och läraren är en av hennes favoritlärare. Hon känner honom sedan sexan och han är trea på listan över lärare hon vill kunna prata med, efter båda mentorerna.
Hon har bra ordförråd på engelska och hon är bra på att både läsa och skriva.
Som selektiv mutist är det däremot inte lika lätt att prata engelska, men för ett par veckor sedan var det precis vad hon behövde göra. Ett muntligt prov, där hon under en minut skulle presentera en karaktär ur boken de läst.

F behövde inte göra det inför klassen, bara för läraren, och för hennes trygghet fanns båda mentorerna med i rummet. Dessutom fick hon välja om hon bara skulle göra sin del av presentationen, eller om hon ville ha W och A med, så att hela gruppen presenterade tillsammans. Det ville hon.
Innan de började presentationen spelade de Finns i sjön tillsammans. Det är F:s sätt att träna på att prata med lärarna och hon ville göra det innan hon skulle hålla sin presentation.
Trots alla förberedelser och anpassningar var det så jobbigt innan, att hon frös så att hon skakade i en timme. Men hon gjorde det! Hon var inte nöjd med sin insats, men hon gjorde det!

Hon fick fin respons: A-nivå på alla bedömda kunskapskrav, och feedback från läraren som inleddes med Spoke very clearly with minimal mistakes in grammar/pronunciation.
Nu skulle man ju kunna tro att F blev rätt nöjd i alla fall, men icke!
Hon fnös och sa att det där inte var om henne. Mr G hade antingen skrivit om hela gruppen och räknat bort henne, eller så ville han bara vara snäll. Hon hade minsann inte talat tydligt, hon mumlade och pratade alldeles för snabbt!
Att båda mentorerna var positiva i sina omdömen om hennes prestation var inte heller trovärdigt, de försöker bara få henne att må bättre.

Till slut kände jag att jag måste fråga Mr G hur det var med den där responsen. Om han höll fast vid sin bedömning, kunde han då försöka förklara för F vad som var bra och inte minst vad hon kunde ha gjort sämre. Jag tror nämligen att F:s höga krav på sig själv gör hennes självbild ganska missvisande.

Hans svar var perfekt! Han skrev att han tyckte att hon talade tydligt men tyst. Man behöver dock inte ha en stark röst för att få A, huvudsaken är att han kan höra henne, och det kunde han. Han skrev också att det är vanligt att elever talar alldeles för snabbt, men att hennes tempo var bra.
F blev ganska tyst när jag berättade vad han skrivit. Det stämde inte med hennes bild av sig själv och sin prestation, men när läraren så tydligt preciserat sin bedömning fick hon acceptera att den var menad för henne.

Förhoppningsvis kan det hjälpa henne nästa gång det är dags.
Det är inte så svårt som hon tror, att göra bra ifrån sig.