Efterklok

Jag har insett att vi har släppt arbetet med ångesten lite för mycket.

När F blev mer självständig i åttan blev det inte lika många tillfällen för oss att jobba med det, och jag tror att jag tänkte att vårt hårda arbete hade gett effekt. F var aldrig särskilt intresserad av att jobba med sin ångest, hon tyckte att det var jobbigt, och hon tyckte säkert att det var skönt att slippa prata så mycket om det. Tyvärr var ångesten inte borta, och istället hanterade hon det själv genom självskadebeteende och ätstörning.

När vi upptäckte det kom vi tillbaka till Samtalsmottagningen, och pratade lite om ångest och hur man kan hantera den utan att skada sig själv. Vi pratade mycket om hur skolan skulle kunna anpassa för F, så att det inte blev onödiga ångestpåslag, och psykologen lyfte möjligheten att det kunde finnas inslag av autism i hennes problematik. Vi valde att inte göra något åt den funderingen just då, men anpassade som om det var autism. 

Anpassningarna är främst att F ska vara förberedd på vad som kommer att hända, och att det inte ska bli så mycket överraskningar i vardagen.
Efter åttan flyttade ms R, hennes mentor sedan två år, tillbaka till Canada, och den nya mentorn hade inte samma möjlighet att jobba nära med F, så stora delar av kontakterna med lärare har fallit tillbaka på mig. Ibland tror jag inte att jag gör annat än att maila lärare och skolledning.

Det här har lett till att min reaktion på F:s ångest är att lägga till rätta:
Hon har ångest och jag mailar en lärare.

Det är ganska långt ifrån att låta henne vara i ångesten och hantera problemen självständigt.

Och nu märker jag att ångesten är starkare än någonsin.
Eller åtminstone i mannaminne, vilket kan vara en ganska kort tid.
Hon mår dåligt över nästan varje skoluppgift. Hon gråter och skriker och sliter sitt hår.
Visst, det är slutbetyget i nian som är på gång, och det är lite mer "på riktigt" än det har varit tidigare, men inte så här mycket mer. 

Jag tror att det hade varit enklare för F nu, om vi hade fortsatt jobba fokuserat med ångesthantering. 
Om vi hade tränat på realistiska tankar, problemlösning och att surfa på känslan.

Som förälder ifrågasätter man ständigt sig själv, och nu är inget undantag.
Jag tänker att jag kunde ha kombinerat det här. Låtit skolan anpassa så mycket som möjligt, och meddelat dem om det blir fel, men också låta F försöka lösa sina problem själv. Kanske bara maila om det är hennes enda lösning.
Om vi hade jobbat medvetet med det här hade kanske några uppgifter kommit upp i ljuset innan de är så jobbiga att hon gråter och skriker, för att vi pratar om det regelbundet. Då hade hon kanske kunnat hitta en lösning som inte innebär att jag måste maila en lärare. För att hon kan tänka klart.

Det är lätt att vara efterklok.