Det är bara att stå ut!

F har flera gånger fått ångest av ett visst ämne i skolan. Det har varit flera olika, och det är såklart inte ämnet i sig som orsakar ångest, men av olika anledningar kopplar hon ihop ämnet med ångest och vill inte gå på lektionerna.
Det kan vara placeringen i klassrummet, lärarens arbetssätt, lärarens rykte, klassens uppförande, förväntningar (verkliga eller inbillade) som hon inte kan uppfylla, och så vidare.

Vi har testat olika lösningar på problemet.

Ta bort ämnet. Det gjorde vi med träslöjden och musiken i sexan. Då var problemen så stora att vi (skolan och jag) gjorde bedömningen att ämnet inte var så viktigt att vi ville ta striden. Det var viktigare att F orkade med kärnämnena.
Vi gjorde det även med japanska som elevens val nu i sjuan. Istället ägnar hon elevens val-tiden åt att jobba ikapp och se till att ha koll på alla läxor och prov.
Fördelar: Det skapar utrymme för att lyckas med annat.
Nackdelar: F har en känsla av misslyckande. Man "matar" också ångesten genom att bekräfta att det är så farligt att man behöver ta bort ämnet. Går naturligtvis inte att göra med kärnämnen.

Läsa ämnet utan att gå på lektionerna. Det har varit akutlösningen på flera ämnen, när det är så jobbigt att hon inte vill gå till skolan. Nästan hela sjuan har F också haft NO på det viset.
Skolan har ett studierum "Green Room", där F har en trygg plats, och även sin mentor. Där jobbar hon när hon inte klarar att gå på lektionerna.
Fördelar: Får fortfarande betyg i ämnet, och har möjlighet att lyckas. Lugnare miljö och inte samma oro för att behöva prata. Det gör det också lättare att komma till skolan och gå på andra lektioner.
Nackdelar: Missar genomgångar och läraren i studierummet är inte lika insatt i alla ämnen. Det är ganska ofta frustration över att hon "inte fattar nånting av det".
Även här matar man ångesten.

Gå på lektionerna med stöd. Just nu är det lösningen för idrott och träslöjd. En trygg vuxen (just nu någon av mentorerna, men det har också varit kuratorn) finns med på lektionen som stöd. Lite som en medlare som kan förklara för andra och ställa frågor som hon inte kan ställa själv på grund av ångesten. Vi har också använt det som en övergång, när hon ska börja gå på lektionerna.
Fördelar: Hon är där. Får samma information som de andra i klassen.
Och så trygghet. F kan släppa oron att behöva prata med någon oförberett. Det blir inte "awkward" eftersom en vuxen förklarar direkt.
Nackdelar: Det är lite av ett trygghetsknep, och hon kan tänka att hon klarar det bara för att den vuxne är med, annars är det lika "farligt" som innan hon började gå på lektionerna. "Ja, det gick bra på idrotten förra veckan, men det var bara för att mr W var där."
Det är också svårt att få till, då alla hennes trygga personer har andra uppdrag också.

Gå på början av lektionerna. När det är jobbigt att gå på lektionerna, men lika jobbigt att missa genomgångar och information är det här ett mellanting. Då går F till lektionen och är med på instruktionen, när det är dags att börja jobba tar hon med arbetet till Green Room och jobbar där. Det är mentorn som kommit med den idén, främst för svenska och SO, som undervisas på svenska, då hon som engelskspråkig inte känner att hon kan förmedla budskapet.
Fördelar: Det bästa av två världar, kan man säga. Hon får samma information som de andra i klassen, och kan sedan jobba i lugn och ro i studierummet.
Nackdelar: F tycker att det känns konstigt att gå iväg mitt under lektionen. Även om det är överenskommet med läraren är hon rädd att bli ifrågasatt av andra.

Gå på lektionerna. Det här är det svåraste, men också det mest effektiva. Att helt enkelt gå på de jobbiga lektionerna och utsätta sig för det jobbiga. Det kallas för exponering och är det som forskarna har kommit fram till är det bästa sättet att komma tillrätta med ångest. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Inte bara för F, utan även för mig som mamma, som måste pusha henne. Och för mentorn, som gör mitt jobb när F är i skolan.
Hittills har det ändå gått ganska fort. Efter bara några lektioner kom F fram till att hon gillar läraren i svenska, som tidigare varit konstig, jobbig och rätt skrämmande.
Fördelar: Det gör skillnad "på riktigt". Man matar inte ångesten, det är inga trygghetsknep, det är bara "rätt". Och så är hon på lektionerna och får all information också.
Nackdelar: Det är jobbigt. På riktigt.

Just nu jobbar vi med tyskan.
I januari var hon på lektionerna med stöd, men när de bytte lärare efter några veckor på terminen slutade hon gå dit. Jag tror att det var tänkt att vara en enstaka lektion, men det blev ett par månader, och för varje gång blev det svårare att tänka sig att gå på lektionerna. Ingen av hennes trygga vuxna kan tyska, och jag har inte kunnat hjälpa henne ordentligt trots att jag kan. Till slut, efter en rejäl ångestdrabbning kom hon och mentorn fram till att det bästa är att hon går på lektionerna i alla fall.
Ms R följer med dit, men sedan är F kvar utan stöd. Första två gångerna gick det jättebra. Hon överträffade sina egna förväntningar och lät som att hon såg fram emot andra lektionen. Sen blev det lov, och efter lovet var det jättejobbigt igen. Att det gick bra före lovet var bortglömt, och när jag påminde om det, förklarade hon det med att det inte var lika allvarliga lektioner precis före lovet. Sen har det ändå gått bra. Enda gångerna jag har hört henne oroa sig är när det är dags för något prov eller förhör. Då är det jättejobbigt med allt som har  med tyska att göra: hon förstår ingenting, hon kan ingenting, hon hatar tyska och vill ta bort ämnet. När resultatet sedan kommer är det oftast tillsammans med ett Super! Och då är det okej igen. Till nästa prov.
Men hon går på lektionerna!

Amygdala

Amygdala är den delen av hjärnan som larmar när vi blir rädda för något.
Den är jättebra att ha om man håller på att bli påkörd av en bil, eller anfallen av en tiger. Då ser den till att vi blixtsnabbt reagerar, blir på helspänn, flyr eller slåss. Den förbereder kroppen för att orka mer genom att till exempel spänna musklerna och öka pulsen.

F:s amygdala är lite stingslig, och beter sig lite som den där lila figuren i Insidan ut. Den blir rädd för allt möjligt, och larmar som om det är något livsfarligt på gång, även om det egentligen är ofarligt. Det gör att F stelnar till och sedan springer när ett kryp landar nära henne, som om det hade varit en tiger. Bland annat.
Vi jämförde det med vårt hemlarm, som några gånger larmat för inbrott när vår lite instabila dörr i grovköket rört sig. Larmet tror att det är inbrott, för den är inställd på det, men vi märker att det inte finns något hot, så vi kan blåsa av larmbolagets utryckning. Istället kan vi boka en tekniker som kan ändra inställningarna, så att larmet väntar in lite större vibrationer innan det börjar tjuta.

I mänskliga fall ändrar man inställningarna genom exponering. Man fortsätter helt enkelt med det man håller på med fast amygdala larmar, för att visa att det inte händer något farligt. Problemet är att det är svårt att ignorera, eftersom det är en del av hjärnan som säger att det är livsfarligt.

Nu har F fått som uppgift att kontrollera vad hennes amygdala larmar för, och om det verkligen är farliga saker eller om vi behöver ändra inställningarna. Lite som att leta buggar i systemet. Vi får se om det funkar.

(Vi har utgått från boken Jag törs inte men gör det ändå av Martin Forster. Där finns ett stycke med information riktad till barnet, om vad rädsla är.)

En hel by

I tisdags var det idrott.
F hatar idrotten, och vi jobbar hårt för att hon ska gå dit och för att hon ska få känna att hon lyckas. Kuratorn har planerat in att följa med henne dit varje vecka, och vara kvar en stund, om än inte hela lektionen på två timmar.
I tisdags kunde hon inte vara med, så hon fixade och trixade så att klassens båda mentorer delade på uppdraget att finnas där.

Bara det, alltså! Att två lärare tar sig tid att vara med F på idrotten! Mr W var också noga med att F skulle veta att han inte tog illa upp om hon inte ville att han skulle vara med. Men hon tyckte att det kändes bra.

Efteråt mailade jag idrottsläraren och frågade hur det hade gått, eftersom jag visste att kuratorn inte kunde vara med, och jag var inte helt säker på hur det hade blivit på morgonen. Svaret kom snabbt. Det hade gått fantastiskt! Hon hade jobbat på bra och varit med på allt. Han hade lovordat henne massor efter lektionen och tyckte att vi också skulle göra det när hon kom hem.
Det var så skönt! Jag blev alldeles tårögd och lycklig.

På eftermiddagen träffade vi kuratorn för ett möte på BUP, och hon var också väldigt glad och stolt över F. Hon berättade att idrottsläraren hade rapporterat till henne och varit så glad, och att mentorerna också var alldeles lyckliga för att det gått så bra.
När vi kom ut efter mötet ringde mentorn och berättade hur bra det hade gått och att alla var så stolta över henne. Hon sa också att alla är så engagerade i att det ska gå bra för F.

Det är helt fantastiskt att F har så många underbara människor omkring sig, som blir så glada för hennes framgångar. Det känns som det där afrikanska talesättet "det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". F har verkligen en hel by bakom sig i det här! Inte bara oss i familjen.

Föregå med gott exempel

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Just nu jobbar F med att göra en träningsstege som ska hjälpa mig att våga hoppa från enmeterssvikten i badhuset.
När vi började klättrade jag ner för stegen när jag skulle i vattnet. Punkt. Inget snack om något annat.
När jag gick i simskola minns jag att jag satt flera timmar (okej, kanske lite överdrivet) på bryggkanten med armar och händer formade som en pil för att förhoppningsvis våga dyka. Ibland satt jag på kanten till stora bassängen i badhuset också. Jag minns inte att jag någonsin vågade tippa över, men jag minns att jag satt sådär på huk, med tårna över kanten och tittade på vattnet. Länge. Utan att våga.
Så jag tar stegen. Har alltid gjort, och har egentligen aldrig funderat på att ändra på det. Tills nu.

Vad undviker jag för att jag är rädd? Vad skulle jag kunna träna på? 
Svaret är givet, men det tog ett tag innan jag vågade säga till F vad hon ska få hjälpa mig med. För jag vill inte riktigt ta risken. Jag är rädd.

Hur som helst passar det hur bra som helst att träna på det här. F tränar nämligen på att simma, för att klara av simprovet och kunna få betyg i idrott.
Det är oron som gjort att hon inte klarat det än. Dels är det jobbigt att gå i simskola när man inte pratar med simläraren. Dels är hon rädd för att drunkna. Hon är rädd för att sjunka och inte kunna ta sig upp. Hon är rädd för att hon ska bli trött i armarna och inte orka fram. Då är det inte lätt att slappna av så att det blir sådär lätt att simma som det faktiskt kan vara. Hon har fått erbjudande från skolan att gå extra och träna på simning, men det är svårt. Så vi går så ofta vi kan och tränar hon och jag.
Och nu kan hon träna mig mellan varven. Hon kan briljera och visa mig hur man ska göra, för hoppa vågar hon, till och med från trampolinen. Och jag står på kanten och tvekar. Det gick rätt bra fram till att hoppa från kanten i stora, men när jag skulle kliva upp på den lite högre kanten blev det läskigt. Jag behöver verkligen inte göra mig till för att hon ska få känna sig vuxen och vara den som lotsar "barnet" mot att klara av det läskiga. Det blir en paus i träningen, samtidigt som hon faktiskt använder sig av strategierna hon behöver träna på, även om det är mig hon använder dem på.

Schema

Jag sitter och kollar på F:s schema. Både jag och kuratorn märker att hon inte orkar hela dagarna, och då blir det jobbigare morgnar och allt oftare hon vill/behöver gå hem tidigare. Så nu har kuratorn bett oss kolla på schemat och komma fram till en hållbar lösning. F får inte missa för mycket av något ämne. Hon behöver särskilt gå på de jobbiga ämnena (exponering), men det får ju inte bli för jobbigt, så att det går ut över de ämnen som krävs för att få behörighet till gymnasiet. Förra terminen var det samma sak, och då slutade det med att vi tog bort både träslöjd och musik.

Jag funderade på det här redan innan terminen började, men jag ville inte att hon ska tro att jag inte tror att hon klarar det. Hon har lärt sig mycket om sin ångest, och hur hon ska hantera den. Hon pratar numera med två av sina klasskamrater, förra året hade hon bara en. Klart hon ska få chansen att klara det! Samtidigt vill jag inte pusha henne för mycket, eftersom hon har prestationsångest, och tror att hon måste klara allt. Så nu är det verkligen dags att se över det. Innan hon blir "slutbränd" och inte orkar alls.
 Det är mycket som är en balansgång när man har ett barn med ångest.

Träningsstegar

Ett av verktygen vi har fått från BUP för att arbeta med ångesten är träningsstegen. Man sätter upp ett mål, som man vill klara av, men som känns svårt att nå.

I somras ville F gärna träffa sina kompisar ofta, särskilt vid badet, men det är lite för långt att gå, och lite för nära för att skjutsa, så en cykeltur hade varit perfekt! Eftersom hon tror att hon ska cykla omkull och dö om hon cyklar (hon var med om en otäck cykelolycka för tre år sedan), är det ett perfekt mål att sätta upp. Cykla själv till badet och träffa kompisarna. Då kan hon dessutom ta sig dit även om vi inte har tid.

Sen delar man upp målet i mindre steg, som leder fram till det stora, svåra målet.

Första steget för F blev att sitta på cykeln. Bara det kändes jobbigt, men inte oöverstigligt. Med en bra belöning (nybakade muffins) lyckades hon ta fram cykeln och sätta sig på den. Det gick så bra att hon direkt klarade av steg 2: cykla på gatan hemma. Inte länge, men tillräckligt för att det faktiskt skulle komma ett litet leende. Det var inte så farligt som hon trodde att det skulle vara! Och så blev det en muffins till.

Steg 3: Cykla med mamma till busshållplatsen. (1 km)
Steg 4: Cykla med mamma till badet. (2 km)
Steg 5: Cykla med mamma runt sjön. (6 km)
Steg 6: Cykla själv till busshållplatsen.
Steg 7: Cykla själv till en kompis. (2 km)
Steg 8: Cykla själv till badet och träffa kompisarna.

En annan möjlighet hade varit att cykla med mamma steg 3, 5 och 7, och däremellan cykla själv, men F ville ha det så här, och det är hon som styr.
Men efter steg 3 hoppade hon direkt till steg 6, för hon skulle möta kompisarna vid bussen, och hon visste att hon klarade av det! När vi gjorde steg 4 sa hon till mig att hon egentligen inte var rädd för att cykla längre, men att hon ändå ville genomföra stegen, för att få belöningarna. Och det är helt okej! Huvudsaken är att hon inte är rädd längre, och att hon inser att övningarna kan göra så att hon klarar av saker hon inte trodde att hon kunde.

Talträning - att släppa in fler

Vi fick tips om en övning från BUP, för att F ska släppa in fler i cirkeln av människor hon pratar med.

F ska sitta i ett rum tillsammans med någon hon är trygg och kan prata med. De ska turas om att säga en bokstav i alfabetet, så att F säger A, den andra B, sedan C - D - E... osv.
Medan de gör det ska någon som F vill släppa in finnas utanför och stegvis komma närmare, öppna dörren, komma in, sitta med, och till slut vara med och prata.

Tanken är att alfabetet är så enkelt att F inte behöver fundera på vad hon ska säga, det ligger inget värde i det man säger, utan hon kan bara fokusera på att använda rösten när någon ny lyssnar.

Men i hennes värld ligger det ett negativt värde i att sitta och rabbla alfabetet: det är barnsligt! 
Och om man har talängslan och ska släppa in någon ny, då vill man inte sitta och säga något barnsligt! 

Så vi fick tänka till. Övningen är bra, men den måste bli lite mer "vuxen".

Vi kom fram till att för F är det lättare att prata medan hon gör något. Till exempel har hon svårt att prata i telefon, men när hon spelar kan hon prata obehindrat på Skype med flera personer samtidigt. Så varför inte blanda in lite spel? Men det ska vara så lätt att hon inte behöver tänka eller prestera...
Lösningen blev att ta en kortlek och dela upp mellan sig, för att sedan lägga upp ett kort i taget, samtidigt som man säger färgen (spader, hjärter, ruter eller klöver). Enkelt, hon har något i händerna och det är lite mer vuxet. Tre i ett - som ett kinderägg!

Första gången var jag den trygga, i kuratorns rum på skolan. Hon fick gå ut, så vi var ensamma i rummet. Den gången var det tillräcklig utmaning bara att göra övningen där. Gången efter var det en dålig dag med mycket ångest, så då fick det räcka att göra samma sak igen. Men sen gick det ganska lätt att släppa in kuratorn, så hon fick sitta med vid nästa tillfälle, och gången efter det var hon med och "spelade".

Sen var det kuratorn som fick vara den trygga, och de bjöd in lärare som F valt ut att börja prata med.

Vi kom igång med det här ganska sent på terminen, och det tog ganska lång tid. Det var krångligt att hitta tider med kuratorn, och många gånger var det annat som var mer akut att jobba med. Ibland funkade det inte att göra övningen för att F mådde så dåligt över något annat, ibland fick läraren förhinder. 

Nu har hon inga lektioner med någon av lärarna hon jobbade med före sommaren, men hon har fin kontakt med båda, och kan småprata med dem. För någon vecka sen berättade hon stolt att hon faktiskt sa "hejdå" till en av dem när de skildes åt. "Det brukar jag aldrig göra."

Nu står nya lärare på listan, och det känns bra att det är ett helt år att jobba på.

En jobbig morgon

Trots teorin F hade om att det skulle vara lättare att gå idag eftersom hon var med på idrottsdagen igår, var det en riktigt jobbig morgon.
Första lektionen var första tillfället med Elevens val, med en för henne ny lärare, men med båda kompisarna hon pratar med i samma grupp. Hon är fortfarande rätt så förkyld, och då känns det så klart värre än om hon varit på topp.

Vår underbara kurator brukar kunna möta upp henne de jobbiga morgnarna, och då är det lättare att komma in i skolan, och det är första steget. Efter det brukar det vara lättare. Idag hade hon inte möjlighet, eftersom hon själv håller i ett av valen på Elevens val...
Nya mentorn har fått jättebra kontakt med F, och har mött upp några gånger redan, men hon var sjuk idag och kunde inte heller.

"Gå på Elevens Val och sedan till kuratorn (som kunde träffa henne efteråt). Om det känns bra stannar du kvar."
"Men jag vill inte att ni tvingar mig!"
Tystnad, eftersom jag inte ska lugna henne för mycket och lova att allt blir bra osv.
"Svara då!"
"Om det känns bra stannar du kvar."
"Jag vill inte att ni tvingar mig!!!"
Djupt andetag. Inte lova för mycket.
"Jag gör mitt bästa för att hålla min del av uppdraget. Jag ska inte lugna dig för mycket. Ditt uppdrag är att utmana ångesten."

Jag känner mig så elak! Hela mammahjärtat skriker åt mig att hålla om henne och ta bort allt det jobbiga, men det funkar ju inte så. På lång sikt gör det saken värre.

Till slut kom hon upp ur sängen, men man ska ju inte tro att allt flyter på en sån här morgon! Hittar inga kläder, hittar inte mobilen, det ena, det andra, det tredje! Men vi kom iväg och hon gick in själv. Det höll inte hela dagen, men hon höll vår överenskommelse, och det är bra nog.

Är det ångest eller trötthet?

En vanlig dag i F:s liv går till stor del ut på att identifiera och hantera situationer när hon behöver prata. Hon är hela tiden på helspänn, för att inte bli överraskad. Det är inte konstigt att hon är mer trött än andra 13-åringar när hon kommer hem. När hon sen är i "säkerhet" hemma kickar hjärnan igång att leta efter saker som kan gå fel i morgon eller någon annan dag. En läxa som är det minsta otydlig eller om pappersschemat inte stämmer med det som finns på SchoolSoft triggar prestationsångesten, "tänk om jag gör fel!" Det bara fortsätter. Hon får nästan aldrig vila.

När hon vaknar en morgon och säger att hon inte orkar, att kroppen är alldeles matt och att hon inte orkar ta sig upp ur sängen. Hon är "slutbränd". Är det då ångesten som gör det, eller är hon helt enkelt trött?
Det är praktiskt taget omöjligt att avgöra. I alla fall för mig.
Oftast vet hon inte själv heller, men det är en viktig skillnad:
Om hon är trött behöver hon vila och kan samla ny energi så att det går bättre dagen efter.
Om det är ångest behöver hon exponeras för att hon långsiktigt ska lära sig av med ångestkänslan. Stannar hon hemma på grund av ångest "matar" hon ångesten och lär sig att det hon är orolig för faktiskt är farligt, och något man måste undvika.

Så vi försöker.
Kan vi identifiera ett "hot" (jag mår alltid illa på SO:n/om jag inte behöver gå på idrotten är det okej/är det säkert att vi börjar halv nio?) ser vi till att exponera, och då är det viktigast att göra just det som är ett hot. I samråd med kuratorn kan vi ta bort någon lektion som inte är något problem om exponeringen blir för jobbig.
Finns det verkligen inget hon oroar sig för (förutom att missa lektioner) så är det kanske läge att vila en dag. Eller en halv. (I samråd. Vår kurator får jobba hårt, hon är helt underbar!)
Ibland gör vi fel, men oftast funkar det faktiskt att exponera.

Sen finns föräldraperspektivet också. Det tar vi i ett annat inlägg...