Idrott har alltid varit ett av de jobbigaste ämnena för F. Jag har förstått att det är rätt vanligt bland barn och ungdomar med Selektiv Mutism, men det är inte ett särskilt verbalt ämne, så man kan ju fundera på varför det är så svårt.
För F är prestationsångesten en stor del av problematiken. Hon vill inte riskera att göra fel.
Om hon skulle göra fel tror hon att alla skulle lägga märke till det. Hon kan inte gömma ett misstag i en bok, eller vända på pappret, för det är hela hon som "är felet".
Som Selektiv Mutist vill hon heller inte dra uppmärksamhet till sig, särskilt inte om det är något hon inte är stolt över.
Lagsporter är extra jobbiga, för om hon gör fel tycker hon att hon förstör för laget. De förväntar sig att hon ska prestera, och då kommer prestationsångesten igen. I år har hennes klass till stor del bestått av vinnarskallar och ganska macho sportkillar. Det gör det ännu jobbigare att "svika laget".
Hon tycker också att det är jobbigt när det är många på plan samtidigt, risken att göra sig illa, eller att göra illa någon annan, är stor.
F har alltid varit väldigt rädd för att göra sig illa, och särskilt bollar som kommer i hög fart är läskiga.
Vi brukar säga att hon är bollrädd, och det kanske är det man ska kalla det, men samtidigt har hon rätt bra bollsinne när det gäller badminton. Fjäderbollen går ganska långsamt, jämförelsevis, och så är hon ensam på sin planhalva. Hon riskerar inte att vara i vägen för någon, hon riskerar inte att förstöra för någon, och hon riskerar inte att skada någon. Då kan hon slappna av och fokusera på bollen, och då har hon bra koll.
Många med SM har någon form av sensoriska problem, alltså svårt att hantera sinnesintryck, särskilt om det blir mycket på en gång. F har framför allt svårt för stora folksamlingar, och kan låsa sig om det är för många saker att hålla reda på samtidigt. Det gör också att idrottslektioner blir jobbiga, när hela klassen är i rörelse på en ganska begränsad yta. Eftersom hon samtidigt måste hålla koll på bollen, så att hon inte får den på sig, blir det lätt så att hon låser sig på idrottslektionerna. Då är det lättast att sitta på bänken.
Av någon anledning är F oftast rädd för sin idrottslärare i början. De senaste sex åren har hon uteslutande haft manliga idrottslärare (sju stycken!), och män är överlag läskigare än kvinnor i F:s värld. (När hon väl lärt känna dem kan hon lita mer på män än kvinnor, men utgångsläget är oftast att de är läskiga.)
Vi har lärt oss att ha möte med läraren innan de börjar, så att han vet hur han kan bemöta F, och så att hon får en bild av honom innan de har sin första lektion. En jättedålig idé är att vara frånvarande en eller flera lektioner i början, och grunda sin uppfattning på vad klasskompisarna säger. Det har vi också testat, men inte så att vi planerade det så, förstås!
Något som har visat sig fungera bra är att läraren pratar med F i slutet av lektionen och berättar vad de ska göra på nästa lektion. Dels får de en relation, och dels är F förberedd på vad som kommer att hända. Om det inte går att lösa, eller om planerna ändras har vi goda erfarenheter av mailkontakt. Detaljerad information om vad som ska hända, och även vad läraren har tänkt att Filippa ska delta i och på vilket sätt, eftersom hon sällan deltar som alla andra.
På F:s skola har de något som kallas för Surgery - det är ungefär som läxhjälp eller ett tillfälle att ta igen sådant man missat. I perioder har F gått regelbundet på Surgery för att kunna visa sina färdigheter i exempelvis bollsport i en lugnare miljö. Hon hatar att ha extra idrott, men hon funkar bättre i den miljön, och har kunnat höja sitt betyg en aning på det viset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar