Varför är idrott så svårt?

 Idrott har alltid varit ett av de jobbigaste ämnena för F. Jag har förstått att det är rätt vanligt bland barn och ungdomar med Selektiv Mutism, men det är inte ett särskilt verbalt ämne, så man kan ju fundera på varför det är så svårt. 

För F är prestationsångesten en stor del av problematiken. Hon vill inte riskera att göra fel. 
Om hon skulle göra fel tror hon att alla skulle lägga märke till det. Hon kan inte gömma ett misstag i en bok, eller vända på pappret, för det är hela hon som "är felet".
Som Selektiv Mutist vill hon heller inte dra uppmärksamhet till sig, särskilt inte om det är något hon inte är stolt över.

Lagsporter är extra jobbiga, för om hon gör fel tycker hon att hon förstör för laget. De förväntar sig att hon ska prestera, och då kommer prestationsångesten igen. I år har hennes klass till stor del bestått av vinnarskallar och ganska macho sportkillar. Det gör det ännu jobbigare att "svika laget".
Hon tycker också att det är jobbigt när det är många på plan samtidigt, risken att göra sig illa, eller att göra illa någon annan, är stor.
F har alltid varit väldigt rädd för att göra sig illa, och särskilt bollar som kommer i hög fart är läskiga.

Vi brukar säga att hon är bollrädd, och det kanske är det man ska kalla det, men samtidigt har hon rätt bra bollsinne när det gäller badminton. Fjäderbollen går ganska långsamt, jämförelsevis, och så är hon ensam på sin planhalva. Hon riskerar inte att vara i vägen för någon, hon riskerar inte att förstöra för någon, och hon riskerar inte att skada någon. Då kan hon slappna av och fokusera på bollen, och då har hon bra koll.

Många med SM har någon form av sensoriska problem, alltså svårt att hantera sinnesintryck, särskilt om det blir mycket på en gång. F har framför allt svårt för stora folksamlingar, och kan låsa sig om det är för många saker att hålla reda på samtidigt. Det gör också att idrottslektioner blir jobbiga, när hela klassen är i rörelse på en ganska begränsad yta. Eftersom hon samtidigt måste hålla koll på bollen, så att hon inte får den på sig, blir det lätt så att hon låser sig på idrottslektionerna. Då är det lättast att sitta på bänken.

Av någon anledning är F oftast rädd för sin idrottslärare i början. De senaste sex åren har hon uteslutande haft manliga idrottslärare (sju stycken!), och män är överlag läskigare än kvinnor i F:s värld. (När hon väl lärt känna dem kan hon lita mer på män än kvinnor, men utgångsläget är oftast att de är läskiga.)
Vi har lärt oss att ha möte med läraren innan de börjar, så att han vet hur han kan bemöta F, och så att hon får en bild av honom innan de har sin första lektion. En jättedålig idé är att vara frånvarande en eller flera lektioner i början, och grunda sin uppfattning på vad klasskompisarna säger. Det har vi också testat, men inte så att vi planerade det så, förstås!

Något som har visat sig fungera bra är att läraren pratar med F i slutet av lektionen och berättar vad de ska göra på nästa lektion. Dels får de en relation, och dels är F förberedd på vad som kommer att hända. Om det inte går att lösa, eller om planerna ändras har vi goda erfarenheter av mailkontakt. Detaljerad information om vad som ska hända, och även vad läraren har tänkt att Filippa ska delta i och på vilket sätt, eftersom hon sällan deltar som alla andra.

På F:s skola har de något som kallas för Surgery - det är ungefär som läxhjälp eller ett tillfälle att ta igen sådant man missat. I perioder har F gått regelbundet på Surgery för att kunna visa sina färdigheter i exempelvis bollsport i en lugnare miljö. Hon hatar att ha extra idrott, men hon funkar bättre i den miljön, och har kunnat höja sitt betyg en aning på det viset.

Vilken seger!

När F var sex år började hon i sin första simskola. Hon lärde sig simtagen med en ramsa "Groda, strut, pinne" och lyckades ta sig tvärs över bassängen med hjälp av en "korv". Hon var dock så rädd för att få vatten i ansiktet att hon simmade sittande istället för liggande på mage. Vi kallade det sjöjungfrusim, men kanske var det mer likt en sjöhäst. Hon hoppade inte från kanten och ville inte vara med om inte jag var där.

I vår kommun får alla treor simundervisning genom skolan, så under en termin åkte hon en gång i veckan till badhuset. Terminen efter fick hon följa med igen, när den nya gruppen börjat klara simprovet (200 m, varav 50 m ryggsim), och det fanns plats för fler. Efter trean kunde hon simma, men inte så långt som hon behövde, och inte på djupt vatten. I fyran och femman anordnades ingen simträning, och F var ändå inte intresserad av att följa med treorna på sin nya skola, eftersom hon inte kände vare sig barnen eller personalen. Vi gick och tränade lite på egen hand, och hon blev i alla fall säkrare i vattnet, och lärde sig att älska att hoppa från kanten. Hon lyckades också simma 25 m på djupt vatten, vid ett tillfälle.

I sexan kom ångesten. Kravet blev aktualiserat, eftersom det var dags för betyg, och F funkar inte jättebra under press. Dödsångesten blev också ett problem. Kanske var det den som ställt till det från början, men att hon kunde sätta ord på den nu. Hon berättade i alla fall om hur rädd hon är för att drunkna. Hon litar inte heller på att vi runt omkring ska kunna rädda henne. Under skolåret var det alldeles för mycket annan ångest, så det var inte förrän under sommaren vi kunde börja jobba ordentligt med det, med träningsstegar och belöningar. Sen gick det väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland gick det bra, men nästa gång kunde hon inte ens simma 10 m utan att få panik. Vi försökte fokusera på att ha roligt och startade "Ta med kompis till badhuset-fonden", så att hennes framgångar gjorde det möjligt att betala inträde för en kompis. Ju mer hon simmade desto mer pengar in i fonden.

Under våren bestämde vi tillsammans med skolan att F skulle sluta tidigare på tisdagar och åka med mig och simma, och plötsligt hände något. En tisdag började hon simma ryggsim. Från ingenstans kunde hon plötsligt simma 50 m! Det var fortfarande olika från gång till gång, men de bra dagarna överträffade hon sig själv. En gång tränade hon medvetet på att få till vändningarna, och så simmade hon plötsligt sex längder utan att stanna! Gången efter klarade hon hela 200 m, och sa själv "jag tror att jag är redo för simprovet nu".

Igår var det genrep. Hon var själv i bassängen och jag spelade "kontrollant" vid sidan. Inga problem!

Idag fick jag göra henne sällskap i vattnet, när den riktiga "kontrollanten" stod på bassängkanten tillsammans med mentorn. Och visst klarade hon det! Galant! Hon är så bra!

Nu behöver hon inte simma mer! (Om hon inte ramlar i vattnet förstås!)

Tänk positivt

Ja, ibland känner jag som i förra inlägget.
Hopplös, uppgiven...
Som om allt handlar om mig, fast det inte gör det.

Men som selektiv mutistmamma måste jag tänka positivt så mycket det bara går.
Selektiv mutism försvinner inte över en natt. Det är små steg som gäller, och då måste jag uppmärksamma alla små framsteg som görs. 

Hittills i år har F varit i skolan varje dag. Vi har tagit bort några lektioner i veckan för att korta ner långa dagar, men förutom dem har hon bara varit borta från 7 lektioner. Av 285 stycken (när jag kollade). Det är 97,5 procents närvaro. I sexan (hela läsåret) hade hon inte ens 50 procent...

F pratar med flera av sina lärare. Även när det är andra i närheten. Och det är inte bara de hon spelar Finns i sjön med. På familjekvällen vi var på förra veckan berättade hennes gamla mentor att hon till slut har sagt hej till honom när han hälsar på henne i korridoren. 😊

Träslöjden funkar riktigt bra nu. Hon är inte lika rädd som förut, utan vågar lite mer.

På bilden behöver hon inte ha någon med sig längre. Mr W, som var hennes enda trygghet i början, kände sig överflödig till slut, så nu går hon själv.

Idrotten går bra, om än inte lika bra som när det var dans. Men hon överlevde innebandyn, nu kommer orientering och badminton, berättade hon med ett leende häromdagen.

Hon gick på en tyskalektion igår. Det var länge sedan, och då hade hon ångest, men igår gick det bra. Kanske hänger ihop med att hon inte har ångest för träslöjden längre, eftersom hon går dit direkt efter tyskan.

Svenskan har funkat jättebra ett tag. Nu går hon inte på lektionerna så mycket, för att hon ligger före. Men det är i samråd med mentorn, och hon ägnar den tiden åt andra ämnen, så att hon är i fas.

Hon kan säga ifrån när något inte känns bra. Ms R föreslog (efter att ha pratat med mig om det) att hon kunde följa med oss och simma någon gång, för att komma ur den svacka vi har hamnat i. Istället för att säga ja, och sedan i panik be mig ställa in, sa hon att det skulle kännas jobbigt. Nu vet jag ju inte om hon sa det med så många ord, eller om hon fick rätt frågor av Ms R (som är fantastisk!) och kunde svara ja eller nej. Men hon gjorde det!

Som synes en massa bra grejer! Även om hon är svartsynt ibland, och även om jag har lätt att fastna i det dåliga jag med. Hon gör ett fantastiskt jobb!

Dans

Förra året kämpade vi med dansprojektet på idrotten. F gillar att dansa och har rätt bra koll på sin kropp, så det borde vara något hon uppskattar, men det var massor av ångest förknippat med det. Hon kunde inte för sitt liv dansa inför någon. Inte på lektionen, inte ensam med läraren, inte ens om hon skulle filma det hemma, för att läraren skulle kunna bedöma hennes dans.
Till slut var det så mycket ångest att hon inte kunde visa mig stegen, som en instruktion istället för ett uppträdande. Det bara låste sig.

Efter sportlovet var det åter dans på idrottsschemat. Hur skulle det gå nu?
Hon har dansat mycket till Just Dance, både hemma och när det varit en aktivitet på idrottslektionerna. Men då har det varit att härma dansaren på skärmen, som en i hela gruppen. Ingen har tittat särskilt på henne. Eller, det har de ju gjort. Lärarna har sett och glatts åt att hon deltar. Men det har inte varit en uppvisning. Hur ska det bli när det ska bedömas? Kommer hon att stelna till och fastna i ångesten igen? Jag drog ett djupt andetag innan jag vågade föra det på tal, kvällen innan dansprojektet skulle dra igång.

"Hm. Tror du man får ta en dans från Just Dance?"
"Eh... Ja, man borde väl kunna inspireras av det i alla fall..."
"Okej."
"Hur tänker du när det gäller bedömningen då? Det var ju så jobbigt förra året..."
Hon ryckte på axlarna. "Jag får väl bara göra det, antar jag."

På morgonen släppte jag av en rätt positiv F vid skolan. Hon gick in själv.
För säkerhets skull skrev jag ett meddelande till Mr W och berättade att hon verkar okej, men att det var jättejobbigt förra året, så att de skulle vara beredda om hon skulle få panik.

En stund senare kom ett sms.

Man fick välja en koreografi rakt av från Just Dance, men man måste så klart lära sig den så att man kan dansa utan videon. De valde en dans hon inte har dansat jättemycket tidigare, men som hon gillar, och hon dansar med sina trygga vänner.
Hon blev den drivande i gruppen, och dansade med energi och engagemang.
Redan samma dag visade hon mig nästan hela dansen, i duschen på badhuset!
Alla hennes lärare pratar om hur fantastiskt det är, hennes mentor kom in tidigare för att hinna se det live i tisdags, idrottsläraren var nästan lite rörd när han kom till hennes grupp, och berättade att de var bäst av alla hans elever. Och hon ler så brett när hon dansar!

Nästa gång är det dags. Bedömning.
Och häromdagen när hon visade dansen här hemma sa jag något om att jag önskar att jag kunde se dem på lektionen.
"Ja, Mr W kommer ju att filma. Ms R kan inte komma, så..."

Va?! Som den mest naturliga sak i världen. Film, som varit det värsta som kunde hända!
Jag bara tittade på henne, och hon började skratta.
Hon är så trygg nu. Så säker.

Vad beror det på?
Är det bara för att hon har dansat massor ända sedan lillasyster fick Just Dance 2019 i julklapp?
Eller är det klassbytet, så att hon kunde ha en grupp med bara trygga personer?
Hjälper det till att hon har spelat Finns i sjön med lärarna, så att hon är trygg med dem?
Kan det vara för att vi har jobbat så mycket med hennes ångest sedan förra våren, med BUP, kuratorn och lärarna?
Troligen är det en blandning av alltihop. Och lite tur.

Bästa mailet!

Idag skickade jag iväg en fråga till  F:s idrottslärare, för att se hur det hade gått på dagens idrottslektion. Dels var kuratorn borta och dels var det bollsport på agendan. 

Fick bästa svaret:

En hel by

I tisdags var det idrott.
F hatar idrotten, och vi jobbar hårt för att hon ska gå dit och för att hon ska få känna att hon lyckas. Kuratorn har planerat in att följa med henne dit varje vecka, och vara kvar en stund, om än inte hela lektionen på två timmar.
I tisdags kunde hon inte vara med, så hon fixade och trixade så att klassens båda mentorer delade på uppdraget att finnas där.

Bara det, alltså! Att två lärare tar sig tid att vara med F på idrotten! Mr W var också noga med att F skulle veta att han inte tog illa upp om hon inte ville att han skulle vara med. Men hon tyckte att det kändes bra.

Efteråt mailade jag idrottsläraren och frågade hur det hade gått, eftersom jag visste att kuratorn inte kunde vara med, och jag var inte helt säker på hur det hade blivit på morgonen. Svaret kom snabbt. Det hade gått fantastiskt! Hon hade jobbat på bra och varit med på allt. Han hade lovordat henne massor efter lektionen och tyckte att vi också skulle göra det när hon kom hem.
Det var så skönt! Jag blev alldeles tårögd och lycklig.

På eftermiddagen träffade vi kuratorn för ett möte på BUP, och hon var också väldigt glad och stolt över F. Hon berättade att idrottsläraren hade rapporterat till henne och varit så glad, och att mentorerna också var alldeles lyckliga för att det gått så bra.
När vi kom ut efter mötet ringde mentorn och berättade hur bra det hade gått och att alla var så stolta över henne. Hon sa också att alla är så engagerade i att det ska gå bra för F.

Det är helt fantastiskt att F har så många underbara människor omkring sig, som blir så glada för hennes framgångar. Det känns som det där afrikanska talesättet "det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". F har verkligen en hel by bakom sig i det här! Inte bara oss i familjen.