En hel by

I tisdags var det idrott.
F hatar idrotten, och vi jobbar hårt för att hon ska gå dit och för att hon ska få känna att hon lyckas. Kuratorn har planerat in att följa med henne dit varje vecka, och vara kvar en stund, om än inte hela lektionen på två timmar.
I tisdags kunde hon inte vara med, så hon fixade och trixade så att klassens båda mentorer delade på uppdraget att finnas där.

Bara det, alltså! Att två lärare tar sig tid att vara med F på idrotten! Mr W var också noga med att F skulle veta att han inte tog illa upp om hon inte ville att han skulle vara med. Men hon tyckte att det kändes bra.

Efteråt mailade jag idrottsläraren och frågade hur det hade gått, eftersom jag visste att kuratorn inte kunde vara med, och jag var inte helt säker på hur det hade blivit på morgonen. Svaret kom snabbt. Det hade gått fantastiskt! Hon hade jobbat på bra och varit med på allt. Han hade lovordat henne massor efter lektionen och tyckte att vi också skulle göra det när hon kom hem.
Det var så skönt! Jag blev alldeles tårögd och lycklig.

På eftermiddagen träffade vi kuratorn för ett möte på BUP, och hon var också väldigt glad och stolt över F. Hon berättade att idrottsläraren hade rapporterat till henne och varit så glad, och att mentorerna också var alldeles lyckliga för att det gått så bra.
När vi kom ut efter mötet ringde mentorn och berättade hur bra det hade gått och att alla var så stolta över henne. Hon sa också att alla är så engagerade i att det ska gå bra för F.

Det är helt fantastiskt att F har så många underbara människor omkring sig, som blir så glada för hennes framgångar. Det känns som det där afrikanska talesättet "det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". F har verkligen en hel by bakom sig i det här! Inte bara oss i familjen.