Jag gör inte alltid rätt, men jag gör alltid så gott jag kan

Det är inte bara hur F mår som påverkar om hon kommer iväg till skolan eller inte. Två olika dagar kan hennes utgångsläge vara samma, men en av dagarna är jag stark och orkar ta striden, och hon kommer till skolan. Jag kanske åker iväg med tårarna rinnande, men jag har lyckats få dit henne utan att släppa fram dem.
Den andra dagen är en av mina dåliga dagar, jag har inget tålamod och känner att jag kommer att bli arg och skrika åt henne innan vi kommer iväg, och måste ta ett steg tillbaka. Den dagen kanske hennes pappa får ta över, eller så låter jag henne vara hemma, trots att hon hade klarat av det. För att jag inte orkar.

En av de första saker vi fick lära oss när vi kom till BUP, var att vi har en stark instinkt att skydda och hjälpa våra barn, men när man har en tonåring med ångest är det viktigt att stå emot den instinkten och låta henne klara av problemen. Om vi skyddar henne kommer ångesten att bli starkare på lång sikt, även om hon mår bättre precis just då.
Det är svårt att stå emot på en bra dag. En dålig dag är det nästan omöjligt.

I en perfekt värld skulle mammor vara superhjältar och aldrig ha dåliga dagar. Pappor också. Men vi är också människor, och det finns nog inget som tär så mycket på en förälder som att se sitt barn må dåligt. Alltså får vi nog ännu fler av de dåliga dagarna än den genomsnittliga föräldern.

Jag gör alltid mitt bästa, men det kan vara så att jag är min egen största kritiker, för jag är bättre på att se när jag gör fel än på att klappa mig på axeln för alla gånger det blir rätt.