Anpassningar

F går sista terminen i nian nu, och även om de nationella proven blev inställda på grund av pandemin, valde hennes skola att genomföra dem som ett bedömningsstöd, så att lärarna lättare kan sätta betyg.

I höstas, när det var den muntliga delen, var jag jätteduktig och skrev till respektive lärare och påminde dem om att tänka på F:s situation, och se till att situationen blev så trygg som möjligt för henne.
Att prata är jobbigt, och att göra ett prov är jobbigt, så att göra ett muntligt prov är så klart riktigt jobbigt, men man behöver ju inte addera extra stress utöver det.

Nu i vår, när de teoretiska delarna skulle genomföras var jag inte riktigt med. Jag tror att jag kopplade av när beskedet kom att det var inställt, och när de berättade att det skulle bli av i alla fall kopplade jag inte på igen. Så att säga. 

Jag kopplade inte på förrän F kom hem och berättade att hon hamnat i en grupp utan trygga personer på NO-lab. Kuratorn hade pratat med läraren, som menade att det inte var meningen att de skulle prata under provet, så det var inget problem. Men för F är det ändå ett problem. Hon fick stresspåslag direkt, med flera veckor kvar till provtillfället. Tanken på att göra en potentiellt farlig laboration (allt är potentiellt farligt i hennes värld, men en laboration skulle ju faktiskt kunna gå fel på riktigt) utan att kunna prata med någon i rummet blev för mycket. Kuratorn trodde att det nog skulle ta bättre om jag skrev till läraren och förklarade. Så det gjorde jag. 

Jag förklarade att F är beroende av en grundtrygghet för att kunna koncentrera sig på uppgiften. Om hon inte har den kommer hon inte att kunna prestera efter sin egentliga förmåga. Jag talade också om att hon inte förväntade sig att få prata med den trygga personen under provet, att det skulle göra skillnad bara att den personen fanns i samma rum.
Jag fick till svar att det inte skulle gå att göra en sådan anpassning, eftersom F måste genomföra provet själv, utan yttre stöd och utan att prata med någon, varpå jag upprepade att det var viktigt för att hon skulle kunna göra sitt bästa och att hon var medveten om att det var en individuell uppgift, och att hon inte skulle prata med den trygga personen om det inte blev en krissituation. Jag slängde till och med in en fråga: "Är det ett vanligt problem, att F pratar när hon inte får?" (Vilket vi alla vet att det inte är. Hon är inte bara Selektiv Mutist, hon vill absolut inte bryta mot några regler heller.)

Till slut fick jag ta kontakt med rektor och biträdande rektor. I mailet till dem frågade jag om det var ett krav på alla elever att de skulle vara i ett rum där de inte kunde prata med en enda person, för om det inte fanns något sådant krav förstod jag inte varför F skulle berövas sin grundtrygghet under ett viktigt prov. 

Hon fick göra provet i samma rum som sin trygga person. Så klart. 
Men varför måste det bli en kamp för att få rättvisa? 

Min nya roll

I sexan var jag F.s livlina. Jag såg till att hon kom till skolan, jag såg till att hon visste vad som hände på de lektioner hon missade, jag såg till att hon fick svar på frågor hon hade, jag förmedlade hennes behov till lärarna och tog emot all hennes oro. Jag såg till att hon fick kontakt med kuratorn på skolan, och ringde BUP för att få tid för henne där. Jag följde med henne på nästan alla möten både med kuratorn och BUP.

I sjuan lämnade jag sakta över ansvaret till hennes mentor. Jag behövde bara förmedla hennes oro och frågor till mentorn, så tog de tag i det tillsammans. I slutet av läsåret kunde hon skicka meddelanden till mentorn själv, om än inte om de jobbiga frågorna.Vår kontakt med BUP avslutades, och hon träffade inte kuratorn lika mycket. Däremot såg jag fortfarande till att hon kom till och från skolan. Hon ville inte åka buss, och jag tvingade henne inte. Och så jobbade vi hårt med att klara simprovet.

Nu i åttan behövs jag inte lika mycket längre. Visst kan det fortfarande komma bakslag, det får jag inte glömma. Första veckan brukar gå över förväntan och följas av en baksmälla när hon inte orkar hålla i det längre. Men hon har byggt upp ett säkerhetsnät runt sig, ihop med sina vänner, så jag tror inte hon ramlar ända ner även om hon inte orkar hålla sig kvar där hon har börjat terminen.
Just nu tar hon sig till skolan på egen hand, hon åker hem med en kompis och gör läxorna där. Hon har sin mentor som hjälper henne att kommunicera med de andra lärarna, och planen är att vi ska göra som i slutet av vårterminen och göra en lista över sånt F oroar sig för varje måndag, så hjälper ms R till att räta ut frågetecken och lösa problem.

Jag gör mitt bästa för att anpassa mig till min nya roll. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i för mycket, även om det är svårt när man är van att behövas mer än man gör.
Förra året skickade jag ett meddelande till ms R varje morgon, för att meddela hur morgonen varit och om hon ville bli mött utanför eller inte. Vanan sitter i, men jag försöker att inte skicka om det inte behövs. Jag brukade också skicka ett meddelande på eftermiddagen, för att ha hennes bild av dagen när F berättade om sin upplevelse. Det gör jag inte nu. Jag väntar snällt tills F berättar, även om det blir ganska sent när hon pluggar hemma hos sin kompis.
Jag är nästan lite snopen när jag kan åka hem direkt efter jobbet, när jag är ensam en stund innan lillasyster A kommer hem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid jag får över.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.

Ny klass

F:s skola har som policy att blanda klasserna varje år, i alla fall åk 6-9. De ser stora vinster med att eleverna har kopplingar även till de andra klasserna, genom att de har gamla klasskompisar överallt. Dessutom får eleverna möjlighet att bryta en invand roll och börja om på nytt, om deras roll är negativ på något sätt.
Det låter så klart jättebra, men för någon som F är det inte lika positivt. Tryggheten som hon bygger upp under året rivs upp till nästa år. Om hon lyckats komma till att hon kan prata i klassrummet, om än inte inför klassen, så byts stora delar av klassen ut till nästa år, och hon får nya personer att vänja sig vid. Trygghet är det viktigaste för henne, och det tar tid att bygga upp.

Förra året blev det totalt kaos för F, men i år har hennes mentor (bland andra) jobbat hårt för att det ska bli så bra som möjligt. Hon har med sig båda tjejerna hon pratar med, och de andra som följer med från klassen är utvalda för att de är trygga för F. Mentorn följer med, och klassens andra mentor är också vald med tanke på F. Jag tror att det kommer att bli bra.

Igår hade de en heldag med sin nya klass och sina nya mentorer. De skulle lära känna varandra och var i ett fritidsområde för att göra teambuilding. F var positiv dagen innan, och funderade på vilka aktiviteter hon kunde tänka sig att delta i. Mentorn hade sagt att hon inte behövde vara med på allt, men att hon ville att hon var med på en del i alla fall, och det verkade hon okej med.
På morgonen lämnade jag henne hos W, så att de skulle åka dit tillsammans. Hon verkade fortfarande positiv, så jag var inte orolig.

Idag på morgonen upptäckte F att hon hade rivmärken på armen, och då fick jag veta att hon hade sådan ångest innan de skulle ställa upp i sin nya klass, att hon rev sig på armen och på handen. Hon sa att hon inte trodde att det skulle bli märken, men det blev det alltså.
Det verkar inte vara klockrent självskadebeteende, men hon brukar pilla på nagelbanden eller riva sig för att tänka på något annat än ångesten. Vi har försökt med fidget cube, som hon kan pilla med utan att göra illa sig, men hon tycker inte att det fungerar.

Igår hade hon i alla fall pratat med mentorn om hur orolig hon var, och hon var med på en av övningarna under dagen, samtidigt som ångesten sakta gick ner, så att det var okej efter lunch. Så det är ju bra i alla fall.

Så mycket bra!!!

Just nu händer det mycket bra!
Visst är det jobbigt ibland, och visst är det lektioner hon inte kan gå på, eller uppgifter som orsakar tårar och ångest. Men så kommer det nog alltid att vara för F.

Hon går till skolan varje dag. Till och med när båda kompisarna är sjuka samtidigt eller mentorn är borta. Idag var till och med båda mentorerna borta och dessutom var det vikarie på idrotten.

Hon gör sina muntliga presentationer. Och det är inte så att hon gör så lite hon kan eftersom det är jobbigt. Hon gör väl genomarbetade (ibland lite väl långa) presentationer, som gör det extra jobbigt att redovisa.

Hon simmar. Idag klarade hon äntligen av hela sträckan som krävs för att bli godkänd på simprovet, utan att stanna någonstans på vägen. Nu säger hon själv att hon är redo för provet.

Hon skickar sms till sina mentorer nu. Frivilligt. Lite längre konversationer också, inte bara korta svar. Hon kan till och med vara den som inleder konversationen!

Och det är bara de stora grejerna. Varje dag är det säkert många små stordåd hon gör.
Jag är så innerligt stolt över henne!

Övervinna sig själv

Ibland blir det inte som man har planerat.
Idag skulle F hålla en muntlig presentation i biologi på engelska, som egentligen skulle ha hållits väldigt välplanerat förra veckan, med ms R som stöd. Nu blev den uppskjuten på grund av sjukdom, och ms R är bortrest och kan inte vara med, och hela tryggheten F byggt upp rasade som ett sandslott...

Det var inget bra utgångsläge, och igår kväll ville hon hellre dö än hålla den där presentationen. Jag vet bättre än att tvinga henne, press är inte riktigt hennes grej, om man säger så. Jag sa att hon kunde bestämma sig under dagen, och att det är okej vad hon än väljer.
När vi kom till skolan började mr W, som är näst bäst när det gäller trygghet, med att fråga om han kunde få henne att ändra sig. Svaret var nej, så klart, men när han frågade om det inte ens var en procents chans log hon.
När jag slutade jobbet skickade jag ett sms för att kolla hur det gått för honom att övertyga henne, och då hade han gått från 1% till 50%!
När hon väl kom ut hade hon minsann hållit sin presentation, och var rätt nöjd med sig själv.
Och det här var inte vilken presentation som helst! 20 minuter (men hon behövde bara göra en del av den) om kryp, som är det värsta hon vet! Helt klart värt både glass och jordgubbar!

Jag slås ofta av hur bra relation både ms R och mr W har till F.
De har ett sätt som funkar perfekt med henne. De behöver inte tvinga henne, det räcker att de resonerar med henne. Hon kan liksom lyssna på dem utan att känna att hon hamnar i underläge. Och är det så att det faktiskt är för jobbigt, resonerar de sig fram till det. De är verkligen fantastiska!

Bra start!

Jodå, ångesten fanns där under lovet, och stundtals lyckades den nästan övertyga mig också.
Men under en lite bättre period pratade vi om hur det har fungerat på sista tiden, och vi kom fram till ett mantra för F, som hon kan upprepa för sig själv när det blir jobbigt.
"Jag kan lösa det med Ms R"

Enligt planen de gjorde upp före lovet satte vi oss i går kväll och skrev en lista på allt som oroar, eller skulle kunna oroa F den här veckan. Det blev en ganska lång lista, men det var inga stora saker, egentligen. Tyskan och Tekniken var värst (hmm... undrar om det har något med begynnelsebokstaven att göra? Träslöjden har ju också varit jobbig...)
Nu tappade jag nästan bort mig! Jo, Tyskan och Tekniken var lite större, annars var det mest småsaker som hon undrade eller ville fixa lite på.

Hon pratade och jag skrev. Jag skrev i jagform på engelska, fast hon pratade svenska med mig. Efteråt läste hon igenom det och tyckte att jag hade lagt till utropstecken lite för mycket.
Jag försökte förklara för henne att hon pratar med utropstecken när hon oroar sig...

Under eftermiddagen igår sa hon att hon inte ville gå och lägga sig på kvällen, för att hon inte ville till skolan på morgonen. Den där ologiska logiken att "Om jag inte går och lägger mig blir det inte morgon." Men när listan var gjord hade hon ett annat lugn. Hon packade det hon behövde, gjorde i ordning kaffe så att hon kunde göra iskaffe till frukost, passade på att göra kaffe till sina föräldrar, och till slut gick hon och lade sig utan att vi märkte av någon ångest i alla fall.

Idag var hon snabbt uppe och påklädd. Inte sprudlande glad, men helt okej. Inga missöden på morgonen, och vi kom iväg i god tid. Hon och Ms R skulle ses en kvart innan skolan började för att gå igenom listan och se till att allt var okej, men det var inga protester trots att hon fick lov att gå upp tidigare än vanligt. (Kanske för att Ms R skulle komma in 45 minuter innan hon egentligen börjar jobba på tisdagar. Det är mer synd om henne!)

En väldigt bra start så här efter lovet. Hoppas att det håller i sig!

Don't freak out at home

Sista veckan före lov brukar vara jobbig för F. Det är upploppet på väg mot målet/lovet, efter de ansträngande skolveckorna. Hon är nästan helt slutkörd, bara sista biten kvar innan hon får vila, men den biten är såå lång, och hon är såå trött.

Inför det här lovet har det ändå varit rätt så bra. I måndags var det jätteångest på morgonen, men en ny regel "Don't freak out at home" gjorde resten av veckan lite lättare. Hon och mentorn har kommit fram till den här regeln, och tanken är att hon ska skriva ner det hon oroar sig för och ta med till skolan, så kan hon "freak out" där tillsammans med mentorn, som har lite större möjlighet att lösa sånt som är kopplat till skolan. Jag tycker att det låter jättebra, och F verkar slappna av. Jag var lite orolig för att hon inte skulle våga ta upp problemen i skolan, och sedan explodera när det blir för mycket som hon inte tar tag i, men så här långt verkar det funka.

Det har varit lite jobbiga saker, men inget som jag har fått lov att ta tag i. Det verkar som att det är lättare för henne att berätta om det som är jobbigt med det här upplägget.
Kanske är det för att hon har fått ett spelrum, för att hon faktiskt får "freak out", bara inte hemma.

Idag blev det ångest på tekniken, men genom att göra upp en plan för att lösa uppgiften veckan efter lovet, och sedan spela kort med mentorn, kunde de få ner ångesten till en hanterbar nivå.
Det här tror jag är jätteviktigt för F! Att känna att hon klarar av det utan mig. Att hon kan tala om vad som är jobbigt och få hjälp av de som ska hjälpa henne med sådant. Utan mig!

Och det skadar ju inte att det blir lite lättare för mig! 😉

Minus plus minus blir inte plus!

Jag hade en jobbig vecka förra veckan, som avslutades med en vidrig helg.
I måndags var jag trött både fysiskt och psykiskt, och dessutom rädd att det ska fortsätta lika jobbigt.

F tyckte att det var jobbigt att det var jobbigt för mig i helgen, och dessutom var det måndag i måndags.

Det är ingen jättebra kombo. En trött och rädd mamma är inte jättebra på att peppa igång en tonåring med måndagsångest.

Vi kom iväg utan att någon av oss bröt ihop helt, men utanför skolan tog det stopp.
Hon ville inte gå in, och jag kunde inte peppa henne.
I vanliga fall kan hennes mentor locka in henne, men just den här måndagen började hon senare. Inte heller kuratorn fanns tillgänglig, och hennes andra mentor hade lektion.
Även om  jag hade lyckats få in henne i byggnaden hade det inte funnits någon trygghet för henne där, så jag förstår att hon inte ville gå in.

Och jag stod handfallen. Jag är så van vid att de får det att funka numera, så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Förra året, eller till och med förra terminen, hade det nog slutat med att vi fick åka hem igen. Då var det nästan en regel att om kuratorn var borta, var F hemma. Men inte i år.
Jag gick in till expeditionen, med gråten i halsen. De fick till slut tag i mr W och täckte upp på hans lektion medan han snackade in F.

Hon var kvar i skolan hela dagen, hon gick inte på några lektioner, men hon var där och gjorde jobbet.
Och jag hann nästan till jobbet i tid, det funkade hela dagen, och jag bröt inte ihop på kvällen.
Vi klarade det. Men det var bra nära...

Dans

Förra året kämpade vi med dansprojektet på idrotten. F gillar att dansa och har rätt bra koll på sin kropp, så det borde vara något hon uppskattar, men det var massor av ångest förknippat med det. Hon kunde inte för sitt liv dansa inför någon. Inte på lektionen, inte ensam med läraren, inte ens om hon skulle filma det hemma, för att läraren skulle kunna bedöma hennes dans.
Till slut var det så mycket ångest att hon inte kunde visa mig stegen, som en instruktion istället för ett uppträdande. Det bara låste sig.

Efter sportlovet var det åter dans på idrottsschemat. Hur skulle det gå nu?
Hon har dansat mycket till Just Dance, både hemma och när det varit en aktivitet på idrottslektionerna. Men då har det varit att härma dansaren på skärmen, som en i hela gruppen. Ingen har tittat särskilt på henne. Eller, det har de ju gjort. Lärarna har sett och glatts åt att hon deltar. Men det har inte varit en uppvisning. Hur ska det bli när det ska bedömas? Kommer hon att stelna till och fastna i ångesten igen? Jag drog ett djupt andetag innan jag vågade föra det på tal, kvällen innan dansprojektet skulle dra igång.

"Hm. Tror du man får ta en dans från Just Dance?"
"Eh... Ja, man borde väl kunna inspireras av det i alla fall..."
"Okej."
"Hur tänker du när det gäller bedömningen då? Det var ju så jobbigt förra året..."
Hon ryckte på axlarna. "Jag får väl bara göra det, antar jag."

På morgonen släppte jag av en rätt positiv F vid skolan. Hon gick in själv.
För säkerhets skull skrev jag ett meddelande till Mr W och berättade att hon verkar okej, men att det var jättejobbigt förra året, så att de skulle vara beredda om hon skulle få panik.

En stund senare kom ett sms.

Man fick välja en koreografi rakt av från Just Dance, men man måste så klart lära sig den så att man kan dansa utan videon. De valde en dans hon inte har dansat jättemycket tidigare, men som hon gillar, och hon dansar med sina trygga vänner.
Hon blev den drivande i gruppen, och dansade med energi och engagemang.
Redan samma dag visade hon mig nästan hela dansen, i duschen på badhuset!
Alla hennes lärare pratar om hur fantastiskt det är, hennes mentor kom in tidigare för att hinna se det live i tisdags, idrottsläraren var nästan lite rörd när han kom till hennes grupp, och berättade att de var bäst av alla hans elever. Och hon ler så brett när hon dansar!

Nästa gång är det dags. Bedömning.
Och häromdagen när hon visade dansen här hemma sa jag något om att jag önskar att jag kunde se dem på lektionen.
"Ja, Mr W kommer ju att filma. Ms R kan inte komma, så..."

Va?! Som den mest naturliga sak i världen. Film, som varit det värsta som kunde hända!
Jag bara tittade på henne, och hon började skratta.
Hon är så trygg nu. Så säker.

Vad beror det på?
Är det bara för att hon har dansat massor ända sedan lillasyster fick Just Dance 2019 i julklapp?
Eller är det klassbytet, så att hon kunde ha en grupp med bara trygga personer?
Hjälper det till att hon har spelat Finns i sjön med lärarna, så att hon är trygg med dem?
Kan det vara för att vi har jobbat så mycket med hennes ångest sedan förra våren, med BUP, kuratorn och lärarna?
Troligen är det en blandning av alltihop. Och lite tur.

Bäst när det gäller!

PixelArt

Före lovet var det två jobbiga veckor för F.

Som vanligt inför ett lov hopar sig proven och uppgifterna när områden ska avslutas.
Men den här terminen känns det som att hon är mer förberedd. Tillsammans med sin mentor går hon regelbundet igenom vad som är på gång, och är det något som är oklart, eller något hon är osäker på kollar de upp det direkt och ser till att hon vet och känner sig trygg.
Det låter ju inte som raketforskning, men det är svårt att bli trygg när man inte vill göra fel, samtidigt som man inte kan fråga eller be om hjälp när det behövs. För F krävs det just nu att någon ställer rätt frågor, eller att det är en trygg situation, där hon kan berätta vad som är svårt. Och det får hon.

Måndag vecka 6 var dessutom kompisen W sjuk. Liksom nästan hela veckan. Det var jobbigt, men funkade, tack vare andra kompisen A. Förutom att hon också var sjuk på tisdagen. Och resten av veckan. Båda kompisarna! Samtidigt!
Kompisarna är hennes stora trygghet i klassrummet. Utan dem känner hon sig malplacerad och isolerad. Det är jobbigt att gå på lektionerna när de är med, men ännu värre när de inte är det.
Jag sänkte mina förväntningar på henne till att hon skulle vara i skolan. Om hon var på lektionerna, eller ens jobbade med skolarbete blev inte lika viktigt.
Bara det var jobbigt. Särskilt på morgnarna.
Hon ville inte gå. Hon oroade sig för det ena efter det andra: Hur blir det med den lektionen? Vad missar jag om jag är i Green Room på den lektionen? Jag behöver ju vara med på det där...
Varje dag lämnade jag en motvillig eller ångestfylld 13-åring på skolan, och varje dag blev jag imponerad av något. Hon gick på engelskan alldeles själv! (En av de trygga lärarna.) Hon gick på bilden alldeles själv!!! (Inte en av de trygga lärarna!) Hon gick faktiskt på träslöjden! (Otrygg lärare, otryggt ämne.) Visserligen bara en stund, och tillsammans med mentorn, men hon gick dit och hon fick jobbet gjort. Hon var glad när hon kom ut till bilen efter skolan! Och så vidare. Småsaker som är stora under de här förutsättningarna. Gigantiska!
Jag hoppas att jag kom ihåg att låta henne veta hur stolt jag var! Varje dag.

På fredagen var W tillbaka, men det var några utmaningar ändå.
#1 Spela Finns i sjön med en ny lärare. Eller... läraren är inte ny, men hon har inte spelat/pratat med honom förut. Hon har varit lite nervös, och lagt ett prestationskrav på sig själv: Jag måste slå honom!
Det gjorde hon inte. Men det gick bra ändå. Ingen ångest alls, sa hon.
#2 Spela ett nytt spel med Ms R (mentorn). Och Mr W. Och till slut kom även Mr G och var med. Det här är ett tärningsspel där varje ruta man hamnar på innehåller ett ämne som man ska berätta om. (Min favoritfärg, mitt favoritdjur, bästa årstid, någon jag ser upp till... Och så motivera svaret.)
Vissa frågor var jobbiga, att hon inte ville prata om det, men inte för att hon fick ångest för själva pratandet, utan mer för att hon inte tyckte att hon hade något intressant att komma med.

Såå stolt!!!

Som om inte detta var tillräckligt inleddes vecka 7 med att Ms R var sjuk!!!
Hon som skulle ta emot på morgonen. Hon som är tryggheten i Green Room där F är en stund på morgonen, på svenskan och på NO:n. Utan henne är Green Room som vilket jobbigt rum som helst, och inte ett tryggt alternativ. Det blev två dagar som fick pusslas ihop med kuratorn och mr W.
Och det funkade! Måndag morgon var det tårar och ångest innan vi kom till skolan, hon hade ont i magen och trodde att hon skulle kräkas. Men hon kom in och de fixade dagen! Planen var att hon skulle åka hem sista lektionen, och plugga hemma inför provet på tisdagen, men fem minuter innan jag skulle sluta jobba och åka och hämta henne kom ett meddelande att hon ville stanna och plugga med en kompis på mr W:s surgery (typ läxhjälp) istället. Hängde ni med?! Hon valde att stanna i skolan fast jag var redo att hämta henne! Stort!
Tisdag gick bättre. Mr W är med på idrotten på morgonen, och brukar få möta henne vid bilen, men idag gick hon in själv. Inte bara in på skolan, utan in på lektionen. Och på grund av ett missförstånd skrev hon sitt kemiprov i klassrummet, fast de ordnat så att hon och W skulle få skriva i Green Room. Och hon gick fram och ställde en fråga till Ms M, vars lektioner hon inte ens brukar gå på!

Det är helt galet vilka framsteg hon har gjort! Och det här är alltså under en jobbig period, med ovanliga utmaningar.
Min utmaning blir att hjälpa henne att inse hur mycket hon har lyckats med, och att hon klarar mer än hon någonsin kunde tro.

Superhjälte

F har fått en superhjälte.

I början av terminen var hon nästan lite rädd för mr L, som är hennes idrottslärare. Sen tog han sig tid att prata speciellt med henne och hennes kompisar efter en av de första lektionerna, och då blev han inte lika läskig längre.

Allt eftersom har de fått en ganska bra relation. De har Harry Potter som gemensam nämnare, och hon retas med honom genom att favorisera Slytherin, med Malfoy och Snape, istället för Gryffindor och de uppenbara hjältarna. Det är väl mest han som pratar, men hon kommunicerar i alla fall.

Efter jullovet var planen att börja spela Finns i sjön även med honom, men det var lite klurigt att hitta tid för det. Vecka 6 blev det äntligen av, och hon sa efteråt att hon inte hade haft någon ångest alls. Hon är nu så van att spela Finns i sjön att  hon är avslappnad även med nya motspelare.

Så var det sista skoldagen innan sportlovet, och skolan avslutade den med en talangshow i en hyrd lokal utanför skolan. Sånt är jobbigt för F. Hon gillar rutiner och blir osäker när rutinerna bryts. När, var, hur? Vad förväntas av henne? Hela skolan samlad i samma lokal. F tycker att ett vanligt klassrum är för mycket, hur blir det då i ett sånt här sammanhang?

Hon var alltså lite ur balans redan när hon gick in i lokalen, och när en ur personalen anvisade henne och hennes två trygga klasskompisar plats på två olika rader, då kom ångesten. Hon stelnade till och satte sig inte på den anvisade platsen. Mannen blev antagligen irriterad över att hon inte gjorde som hon skulle, och F:s upplevelse var att han skrek åt henne. Hon började gråta, och en av kompisarna försökte förklara för honom, men han fortsatte skrika.
Då fick mr L syn på situationen från sin plats på scenen, och kom till hennes undsättning. Han tog henne åt sidan och markerade för sin kollega att det var nog. Strax efter kom hennes mentorer och tog över, och F kunde till slut hitta en plats och se showen i alla fall.

När hon berättade för mig vad som hänt sa hon att mr L räddade henne. Ögonen lyste lite extra när hon pratade om det, och hon hade inget emot att kalla honom hjälte.
Jag tror nog att relationen fick en liten skjuts av det här.

Första gången någonsin!

I år kom det ett alldeles oväntat uttalande från F inför jullovet.
De senaste veckorna har hon tillbringat väldigt mycket tid i studierummet med sin mentor, som jobbar där. De har kämpat tillsammans för att klara alla skoluppgifter i tid, de har spelat spel för att träna på att prata och de har haft det ganska mysigt tillsammans.
Idag var det sista skoldagen innan lovet, och då kom det:

"Men jag kommer att sakna att vara med ms R på lovet!"

Det har jag aldrig hört förut! Hon har aldrig saknat något i skolan på loven, hon har bara varit glad att slippa. Även innan det blev så här med ångest var och varannan dag, var det skönt att slippa skolan några veckor. Kompisarna kunde hon träffa ändå, så det var inget som lockade i skolan.

Nu har hon något att sakna.
Hon tycker det känns hemskt, men jag är glad. Nu blir det kanske lättare i januari!

Dålig självbild

F är en intelligent liten varelse. Hon har lätt för sig i de flesta ämnen, och trots att hon var borta så mycket under sexan lyckades hon ändå få A i de tre stora ämnena; svenska, engelska och matte.
Hade det inte varit för hennes ångest och Selektiva Mutism hade hon troligtvis älskat skolan.
Nu har hon skyhöga krav på sig själv, är ständigt rädd på lektionerna och kan inte be om hjälp när hon behöver. Då är det rätt jobbigt i skolan.

Engelska är ett av hennes favoritämnen, och läraren är en av hennes favoritlärare. Hon känner honom sedan sexan och han är trea på listan över lärare hon vill kunna prata med, efter båda mentorerna.
Hon har bra ordförråd på engelska och hon är bra på att både läsa och skriva.
Som selektiv mutist är det däremot inte lika lätt att prata engelska, men för ett par veckor sedan var det precis vad hon behövde göra. Ett muntligt prov, där hon under en minut skulle presentera en karaktär ur boken de läst.

F behövde inte göra det inför klassen, bara för läraren, och för hennes trygghet fanns båda mentorerna med i rummet. Dessutom fick hon välja om hon bara skulle göra sin del av presentationen, eller om hon ville ha W och A med, så att hela gruppen presenterade tillsammans. Det ville hon.
Innan de började presentationen spelade de Finns i sjön tillsammans. Det är F:s sätt att träna på att prata med lärarna och hon ville göra det innan hon skulle hålla sin presentation.
Trots alla förberedelser och anpassningar var det så jobbigt innan, att hon frös så att hon skakade i en timme. Men hon gjorde det! Hon var inte nöjd med sin insats, men hon gjorde det!

Hon fick fin respons: A-nivå på alla bedömda kunskapskrav, och feedback från läraren som inleddes med Spoke very clearly with minimal mistakes in grammar/pronunciation.
Nu skulle man ju kunna tro att F blev rätt nöjd i alla fall, men icke!
Hon fnös och sa att det där inte var om henne. Mr G hade antingen skrivit om hela gruppen och räknat bort henne, eller så ville han bara vara snäll. Hon hade minsann inte talat tydligt, hon mumlade och pratade alldeles för snabbt!
Att båda mentorerna var positiva i sina omdömen om hennes prestation var inte heller trovärdigt, de försöker bara få henne att må bättre.

Till slut kände jag att jag måste fråga Mr G hur det var med den där responsen. Om han höll fast vid sin bedömning, kunde han då försöka förklara för F vad som var bra och inte minst vad hon kunde ha gjort sämre. Jag tror nämligen att F:s höga krav på sig själv gör hennes självbild ganska missvisande.

Hans svar var perfekt! Han skrev att han tyckte att hon talade tydligt men tyst. Man behöver dock inte ha en stark röst för att få A, huvudsaken är att han kan höra henne, och det kunde han. Han skrev också att det är vanligt att elever talar alldeles för snabbt, men att hennes tempo var bra.
F blev ganska tyst när jag berättade vad han skrivit. Det stämde inte med hennes bild av sig själv och sin prestation, men när läraren så tydligt preciserat sin bedömning fick hon acceptera att den var menad för henne.

Förhoppningsvis kan det hjälpa henne nästa gång det är dags.
Det är inte så svårt som hon tror, att göra bra ifrån sig.

När en plats blir mer än en plats

F har berättat för mig att hon i den nya klassen känner att det är lättare att prata även om någon hör henne. Hon sitter längst fram i klassrummet, bredvid W och framför A, och kan prata med dem båda även om killen som sitter bredvid A hör dem.

Nu efter lovet bestämde lärarna att det behövdes nya platser. (Särskilt för några stycken som stör om de sitter för nära varandra.) I detta hamnade F på andra sidan klassrummet, på andra raden, men med tanke på tryggheten för F, fortfarande bredvid W och framför A. Bredvid A hamnade en tjej och på raden framför F och W sitter en ensam kille. Ingen större skillnad, egentligen.

Men vilken skillnad det blev! F kunde plötsligt inte prata med A, och med W kunde hon bara viska. Hon kan inte sätta fingret på det, men hon säger att det känns som att hon är omringad.

Några veckor in på terminen gjorde F och jag en "inventering", och placerade alla klasskompisar i tre kategorier: Trygg - Mellan - Otrygg, utifrån hur tryggt det känns att ha dem omkring sig. De fick också stjärnor om F kan prata med eller i närheten av dem. W och A var de enda som fick tre stjärnor, en kille som ibland hänger med dem fick två stjärnor, och tolv klasskompisar, där F kan prata när de är nära, fick en stjärna. 16 stycken, blandat på alla tre kategorierna, fick ingen stjärna alls.
Killen framför är otrygg och utan stjärna, och tjejen bredvid A är mellan och utan stjärna.

Vi tog kontakt med mentorerna, och redan nästa dag började de ändra om så att det blev bra för F.
Eftersom jag själv jobbar i skolan vet jag att man som lärare har mycket att ta hänsyn till när det gäller placering i klassrummet, så det känns lite konstigt att komma med åsikter om det.
Men det är ju inte som att vi vill att hon ska sitta med sina vänner bara för att. Ångest är ju inte farligt i sig, men det påverkar hennes möjlighet att delta i skolarbetet.
Det ska tilläggas att vi absolut inte bemöttes med suckar eller himlande ögon. Mentorerna är verkligen fantastiska!