Jag hade en jobbig vecka förra veckan, som avslutades med en vidrig helg.
I måndags var jag trött både fysiskt och psykiskt, och dessutom rädd att det ska fortsätta lika jobbigt.
F tyckte att det var jobbigt att det var jobbigt för mig i helgen, och dessutom var det måndag i måndags.
Det är ingen jättebra kombo. En trött och rädd mamma är inte jättebra på att peppa igång en tonåring med måndagsångest.
Vi kom iväg utan att någon av oss bröt ihop helt, men utanför skolan tog det stopp.
Hon ville inte gå in, och jag kunde inte peppa henne.
I vanliga fall kan hennes mentor locka in henne, men just den här måndagen började hon senare. Inte heller kuratorn fanns tillgänglig, och hennes andra mentor hade lektion.
Även om jag hade lyckats få in henne i byggnaden hade det inte funnits någon trygghet för henne där, så jag förstår att hon inte ville gå in.
Och jag stod handfallen. Jag är så van vid att de får det att funka numera, så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Förra året, eller till och med förra terminen, hade det nog slutat med att vi fick åka hem igen. Då var det nästan en regel att om kuratorn var borta, var F hemma. Men inte i år.
Jag gick in till expeditionen, med gråten i halsen. De fick till slut tag i mr W och täckte upp på hans lektion medan han snackade in F.
Hon var kvar i skolan hela dagen, hon gick inte på några lektioner, men hon var där och gjorde jobbet.
Och jag hann nästan till jobbet i tid, det funkade hela dagen, och jag bröt inte ihop på kvällen.
Vi klarade det. Men det var bra nära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar