När det funkade så bra med post it-lapparna, säger F att de inte spelade någon roll. Hon gick upp ändå för att jag bara blir besviken annars.
När simningen gick över förväntan, när jag verkligen trodde att hon skulle klara simprovet när som helst, då kan hon plötsligt inte simma mer än 25 meter utan att tro att hon ska drunkna. Att jag är precis intill spelar ingen roll, för jag skulle ändå bara låta henne sjunka.
När måndagarna funkade så bra, kommer inte bara en utan två jobbiga måndagar. Hon är jättearg på mig för att jag tvingar henne till skolan, jag fattar ingenting och jag blir bara besviken på henne.
Det känns som att allt jag gör är fel. Som att hon hatar mig.
Ibland vill jag bara ge upp, men det får jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar