Varför är idrott så svårt?

 Idrott har alltid varit ett av de jobbigaste ämnena för F. Jag har förstått att det är rätt vanligt bland barn och ungdomar med Selektiv Mutism, men det är inte ett särskilt verbalt ämne, så man kan ju fundera på varför det är så svårt. 

För F är prestationsångesten en stor del av problematiken. Hon vill inte riskera att göra fel. 
Om hon skulle göra fel tror hon att alla skulle lägga märke till det. Hon kan inte gömma ett misstag i en bok, eller vända på pappret, för det är hela hon som "är felet".
Som Selektiv Mutist vill hon heller inte dra uppmärksamhet till sig, särskilt inte om det är något hon inte är stolt över.

Lagsporter är extra jobbiga, för om hon gör fel tycker hon att hon förstör för laget. De förväntar sig att hon ska prestera, och då kommer prestationsångesten igen. I år har hennes klass till stor del bestått av vinnarskallar och ganska macho sportkillar. Det gör det ännu jobbigare att "svika laget".
Hon tycker också att det är jobbigt när det är många på plan samtidigt, risken att göra sig illa, eller att göra illa någon annan, är stor.
F har alltid varit väldigt rädd för att göra sig illa, och särskilt bollar som kommer i hög fart är läskiga.

Vi brukar säga att hon är bollrädd, och det kanske är det man ska kalla det, men samtidigt har hon rätt bra bollsinne när det gäller badminton. Fjäderbollen går ganska långsamt, jämförelsevis, och så är hon ensam på sin planhalva. Hon riskerar inte att vara i vägen för någon, hon riskerar inte att förstöra för någon, och hon riskerar inte att skada någon. Då kan hon slappna av och fokusera på bollen, och då har hon bra koll.

Många med SM har någon form av sensoriska problem, alltså svårt att hantera sinnesintryck, särskilt om det blir mycket på en gång. F har framför allt svårt för stora folksamlingar, och kan låsa sig om det är för många saker att hålla reda på samtidigt. Det gör också att idrottslektioner blir jobbiga, när hela klassen är i rörelse på en ganska begränsad yta. Eftersom hon samtidigt måste hålla koll på bollen, så att hon inte får den på sig, blir det lätt så att hon låser sig på idrottslektionerna. Då är det lättast att sitta på bänken.

Av någon anledning är F oftast rädd för sin idrottslärare i början. De senaste sex åren har hon uteslutande haft manliga idrottslärare (sju stycken!), och män är överlag läskigare än kvinnor i F:s värld. (När hon väl lärt känna dem kan hon lita mer på män än kvinnor, men utgångsläget är oftast att de är läskiga.)
Vi har lärt oss att ha möte med läraren innan de börjar, så att han vet hur han kan bemöta F, och så att hon får en bild av honom innan de har sin första lektion. En jättedålig idé är att vara frånvarande en eller flera lektioner i början, och grunda sin uppfattning på vad klasskompisarna säger. Det har vi också testat, men inte så att vi planerade det så, förstås!

Något som har visat sig fungera bra är att läraren pratar med F i slutet av lektionen och berättar vad de ska göra på nästa lektion. Dels får de en relation, och dels är F förberedd på vad som kommer att hända. Om det inte går att lösa, eller om planerna ändras har vi goda erfarenheter av mailkontakt. Detaljerad information om vad som ska hända, och även vad läraren har tänkt att Filippa ska delta i och på vilket sätt, eftersom hon sällan deltar som alla andra.

På F:s skola har de något som kallas för Surgery - det är ungefär som läxhjälp eller ett tillfälle att ta igen sådant man missat. I perioder har F gått regelbundet på Surgery för att kunna visa sina färdigheter i exempelvis bollsport i en lugnare miljö. Hon hatar att ha extra idrott, men hon funkar bättre i den miljön, och har kunnat höja sitt betyg en aning på det viset.

Övervinna sig själv

Ibland blir det inte som man har planerat.
Idag skulle F hålla en muntlig presentation i biologi på engelska, som egentligen skulle ha hållits väldigt välplanerat förra veckan, med ms R som stöd. Nu blev den uppskjuten på grund av sjukdom, och ms R är bortrest och kan inte vara med, och hela tryggheten F byggt upp rasade som ett sandslott...

Det var inget bra utgångsläge, och igår kväll ville hon hellre dö än hålla den där presentationen. Jag vet bättre än att tvinga henne, press är inte riktigt hennes grej, om man säger så. Jag sa att hon kunde bestämma sig under dagen, och att det är okej vad hon än väljer.
När vi kom till skolan började mr W, som är näst bäst när det gäller trygghet, med att fråga om han kunde få henne att ändra sig. Svaret var nej, så klart, men när han frågade om det inte ens var en procents chans log hon.
När jag slutade jobbet skickade jag ett sms för att kolla hur det gått för honom att övertyga henne, och då hade han gått från 1% till 50%!
När hon väl kom ut hade hon minsann hållit sin presentation, och var rätt nöjd med sig själv.
Och det här var inte vilken presentation som helst! 20 minuter (men hon behövde bara göra en del av den) om kryp, som är det värsta hon vet! Helt klart värt både glass och jordgubbar!

Jag slås ofta av hur bra relation både ms R och mr W har till F.
De har ett sätt som funkar perfekt med henne. De behöver inte tvinga henne, det räcker att de resonerar med henne. Hon kan liksom lyssna på dem utan att känna att hon hamnar i underläge. Och är det så att det faktiskt är för jobbigt, resonerar de sig fram till det. De är verkligen fantastiska!

Dans

Förra året kämpade vi med dansprojektet på idrotten. F gillar att dansa och har rätt bra koll på sin kropp, så det borde vara något hon uppskattar, men det var massor av ångest förknippat med det. Hon kunde inte för sitt liv dansa inför någon. Inte på lektionen, inte ensam med läraren, inte ens om hon skulle filma det hemma, för att läraren skulle kunna bedöma hennes dans.
Till slut var det så mycket ångest att hon inte kunde visa mig stegen, som en instruktion istället för ett uppträdande. Det bara låste sig.

Efter sportlovet var det åter dans på idrottsschemat. Hur skulle det gå nu?
Hon har dansat mycket till Just Dance, både hemma och när det varit en aktivitet på idrottslektionerna. Men då har det varit att härma dansaren på skärmen, som en i hela gruppen. Ingen har tittat särskilt på henne. Eller, det har de ju gjort. Lärarna har sett och glatts åt att hon deltar. Men det har inte varit en uppvisning. Hur ska det bli när det ska bedömas? Kommer hon att stelna till och fastna i ångesten igen? Jag drog ett djupt andetag innan jag vågade föra det på tal, kvällen innan dansprojektet skulle dra igång.

"Hm. Tror du man får ta en dans från Just Dance?"
"Eh... Ja, man borde väl kunna inspireras av det i alla fall..."
"Okej."
"Hur tänker du när det gäller bedömningen då? Det var ju så jobbigt förra året..."
Hon ryckte på axlarna. "Jag får väl bara göra det, antar jag."

På morgonen släppte jag av en rätt positiv F vid skolan. Hon gick in själv.
För säkerhets skull skrev jag ett meddelande till Mr W och berättade att hon verkar okej, men att det var jättejobbigt förra året, så att de skulle vara beredda om hon skulle få panik.

En stund senare kom ett sms.

Man fick välja en koreografi rakt av från Just Dance, men man måste så klart lära sig den så att man kan dansa utan videon. De valde en dans hon inte har dansat jättemycket tidigare, men som hon gillar, och hon dansar med sina trygga vänner.
Hon blev den drivande i gruppen, och dansade med energi och engagemang.
Redan samma dag visade hon mig nästan hela dansen, i duschen på badhuset!
Alla hennes lärare pratar om hur fantastiskt det är, hennes mentor kom in tidigare för att hinna se det live i tisdags, idrottsläraren var nästan lite rörd när han kom till hennes grupp, och berättade att de var bäst av alla hans elever. Och hon ler så brett när hon dansar!

Nästa gång är det dags. Bedömning.
Och häromdagen när hon visade dansen här hemma sa jag något om att jag önskar att jag kunde se dem på lektionen.
"Ja, Mr W kommer ju att filma. Ms R kan inte komma, så..."

Va?! Som den mest naturliga sak i världen. Film, som varit det värsta som kunde hända!
Jag bara tittade på henne, och hon började skratta.
Hon är så trygg nu. Så säker.

Vad beror det på?
Är det bara för att hon har dansat massor ända sedan lillasyster fick Just Dance 2019 i julklapp?
Eller är det klassbytet, så att hon kunde ha en grupp med bara trygga personer?
Hjälper det till att hon har spelat Finns i sjön med lärarna, så att hon är trygg med dem?
Kan det vara för att vi har jobbat så mycket med hennes ångest sedan förra våren, med BUP, kuratorn och lärarna?
Troligen är det en blandning av alltihop. Och lite tur.

Dålig självbild

F är en intelligent liten varelse. Hon har lätt för sig i de flesta ämnen, och trots att hon var borta så mycket under sexan lyckades hon ändå få A i de tre stora ämnena; svenska, engelska och matte.
Hade det inte varit för hennes ångest och Selektiva Mutism hade hon troligtvis älskat skolan.
Nu har hon skyhöga krav på sig själv, är ständigt rädd på lektionerna och kan inte be om hjälp när hon behöver. Då är det rätt jobbigt i skolan.

Engelska är ett av hennes favoritämnen, och läraren är en av hennes favoritlärare. Hon känner honom sedan sexan och han är trea på listan över lärare hon vill kunna prata med, efter båda mentorerna.
Hon har bra ordförråd på engelska och hon är bra på att både läsa och skriva.
Som selektiv mutist är det däremot inte lika lätt att prata engelska, men för ett par veckor sedan var det precis vad hon behövde göra. Ett muntligt prov, där hon under en minut skulle presentera en karaktär ur boken de läst.

F behövde inte göra det inför klassen, bara för läraren, och för hennes trygghet fanns båda mentorerna med i rummet. Dessutom fick hon välja om hon bara skulle göra sin del av presentationen, eller om hon ville ha W och A med, så att hela gruppen presenterade tillsammans. Det ville hon.
Innan de började presentationen spelade de Finns i sjön tillsammans. Det är F:s sätt att träna på att prata med lärarna och hon ville göra det innan hon skulle hålla sin presentation.
Trots alla förberedelser och anpassningar var det så jobbigt innan, att hon frös så att hon skakade i en timme. Men hon gjorde det! Hon var inte nöjd med sin insats, men hon gjorde det!

Hon fick fin respons: A-nivå på alla bedömda kunskapskrav, och feedback från läraren som inleddes med Spoke very clearly with minimal mistakes in grammar/pronunciation.
Nu skulle man ju kunna tro att F blev rätt nöjd i alla fall, men icke!
Hon fnös och sa att det där inte var om henne. Mr G hade antingen skrivit om hela gruppen och räknat bort henne, eller så ville han bara vara snäll. Hon hade minsann inte talat tydligt, hon mumlade och pratade alldeles för snabbt!
Att båda mentorerna var positiva i sina omdömen om hennes prestation var inte heller trovärdigt, de försöker bara få henne att må bättre.

Till slut kände jag att jag måste fråga Mr G hur det var med den där responsen. Om han höll fast vid sin bedömning, kunde han då försöka förklara för F vad som var bra och inte minst vad hon kunde ha gjort sämre. Jag tror nämligen att F:s höga krav på sig själv gör hennes självbild ganska missvisande.

Hans svar var perfekt! Han skrev att han tyckte att hon talade tydligt men tyst. Man behöver dock inte ha en stark röst för att få A, huvudsaken är att han kan höra henne, och det kunde han. Han skrev också att det är vanligt att elever talar alldeles för snabbt, men att hennes tempo var bra.
F blev ganska tyst när jag berättade vad han skrivit. Det stämde inte med hennes bild av sig själv och sin prestation, men när läraren så tydligt preciserat sin bedömning fick hon acceptera att den var menad för henne.

Förhoppningsvis kan det hjälpa henne nästa gång det är dags.
Det är inte så svårt som hon tror, att göra bra ifrån sig.

Slutet på terminen

Idag har jag ingen söndagsångest. Jag vill bara att det ska bli torsdag så det blir lov, så det kan bli fredag och Harry Potter-maraton.

Sista veckan på terminen, och äntligen slappnar F av så att det inte är söndagsångest.

Hon har klarat av alla muntliga presentationer, alla prov och missade quiz som måste tas igen. Hon har jobbat upp NO-betyget från ett D till ett B genom att skriva en extra uppsats i fysik. Hon har jobbat stenhårt, varvat med att spela spel med några av lärarna, för att träna på att prata med dem. Hon har stannat kvar efter skoltid, ibland för att hålla en presentation och ibland för att spela spel. Ibland har hon till och med börjat tidigare för att göra en presentation, eftersom hon inte kan göra det under lektionstid.

Hela tiden har det varit mer eller mindre ångest. Ofta mer, särskilt på morgnarna.
Jag sliter mitt hår och stångar pannan blodig mot den där väggen av ångest som möter mig i dörren till hennes rum varje morgon. Och sen släpper jag av henne vid skolan och hon går in och jobbar så bra att hennes lärare är lyriska. När hon kommer hem börjar ångesten för nästa dag byggas upp, och nästa morgon springer jag in i ångestväggen igen.
Hon har ångest i skolan också, det är jag säker på, men hon vill inte släppa fram den. Hon hanterar den för att hon känner att hon måste. Däremot inser hon inte att hon kan, så hon växer inte med det.

Men idag har hon alltså annonserat att det inte är någon söndagsångest, så nu hoppas jag slippa morgonångesten också. =)

Musik

Prestationsämnen har varit jobbiga för F.
Prestationer är jobbiga när man har prestationsångest. Man kan inte "gömma" det man gör i en bok, utan det man gör är väldigt synligt. Bland det värsta som kan hända är att hon gör fel och någon uppmärksammar det.
Dessutom har det varit halvklass på flera av de ämnena, och förra året var hon "ensam" i sin grupp, dvs hon pratade inte med någon av dem. Det gör det förstås ännu jobbigare.

De två ämnen som vi verkligen kämpar med i år är idrott och musik. Musik hade hon inte alls förra året, men i år tänkte vi försöka bygga upp hennes självförtroende i ämnet och se till att hon deltar.

Saken är den att hon egentligen gillar musik. Att lyssna på musik är en viktig del av hennes vardag, hon lyssnar mycket och vet vad hon gillar. Spellistan uppdateras ofta och hon vill gärna spela upp sina nya "fynd" för oss. Dessutom gillar hon att spela. Hon försöker själv lära sig enkla låtar på piano och testar gärna både gitarr och fiol när tillfälle ges.

Men när det kommer till skolan är hon "dålig på musik". Hon kan inte läsa noter och "Jag kan ju inte ens stampa i takt." När jag frågar om det skulle vara lättare om någon följde med henne (både kuratorn och nya mentorn skulle kunna ha möjlighet att göra det), svarar hon att hon inte vill att de ska se hur dålig hon är.

Nu när vi har kollat över schemat har vi försökt fokusera på att idrotten och musiken ska bli så enkla som möjligt. Därför har vi tagit bort lektionen efter musiken, så att hon får sluta direkt efter. Dessutom har vi tagit bort lektionen direkt före musiken, och istället lagt in en timme med kuratorn där. Dels blir det lite vila, och dels kan de jobba upp modet inför prövningen. Sedan följer kuratorn med dit och är med en stund i början.

I torsdags var det första tillfället med det nya schemat. Kuratorn ringde mig efteråt för att rapportera. Hon hade inte bett F skatta ångesten (vi brukar ha en skala från 0 till 10, där noll är ingen ångest, och tio är att hon är alldeles skräckslagen) men kunde se på henne att det var riktigt jobbigt innan de gick in. När de var inne på lektionen och läraren bad alla hämta varsin gitarr satt hon bara kvar, och ångesten var tydlig då också. Hon hade hämtat gitarren åt F, och de började tillsammans, och sedan kunde F fortsätta själv. Läraren kom förbi och kollade hur det gick. Han sa något om att hon "hade fattat det". Till slut kunde kuratorn gå utan att det blev jättejobbigt för F, och efter musiken valde hon att stanna kvar på sista lektionen trots att hon inte behövde.

När hon kom hem var det första hon sa att hon vill ha en egen gitarr.
På lördagskvällen åkte jag iväg för att hämta henne hos en kompis, och på väg hem sa hon:
"Jag vill ha musik igen!"

Det känns så klart jättebra. Mammahjärtat blir alldeles varmt!
Jag kan förstås inte räkna med att från och med nu är det inga problem med musiken, men det bådar gott. Nu har hon en positiv upplevelse att referera till, och vi kan påminna henne om hur bra det gick. Det blir lite lättare att jobba vidare.

Nästa vecka är tanken att de ska spela upp något för läraren, och det kan ju bli ett problem. Just nu är det nog viktigare att se till att hon kommer på lektionerna och vågar delta, så kuratorn har pratat med läraren om att inte sätta press på henne riktigt än.