Visar inlägg med etikett balansgång. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett balansgång. Visa alla inlägg
lördag 24 augusti 2019
Min nya roll
I sexan var jag F.s livlina. Jag såg till att hon kom till skolan, jag såg till att hon visste vad som hände på de lektioner hon missade, jag såg till att hon fick svar på frågor hon hade, jag förmedlade hennes behov till lärarna och tog emot all hennes oro. Jag såg till att hon fick kontakt med kuratorn på skolan, och ringde BUP för att få tid för henne där. Jag följde med henne på nästan alla möten både med kuratorn och BUP.
I sjuan lämnade jag sakta över ansvaret till hennes mentor. Jag behövde bara förmedla hennes oro och frågor till mentorn, så tog de tag i det tillsammans. I slutet av läsåret kunde hon skicka meddelanden till mentorn själv, om än inte om de jobbiga frågorna.Vår kontakt med BUP avslutades, och hon träffade inte kuratorn lika mycket. Däremot såg jag fortfarande till att hon kom till och från skolan. Hon ville inte åka buss, och jag tvingade henne inte. Och så jobbade vi hårt med att klara simprovet.
Nu i åttan behövs jag inte lika mycket längre. Visst kan det fortfarande komma bakslag, det får jag inte glömma. Första veckan brukar gå över förväntan och följas av en baksmälla när hon inte orkar hålla i det längre. Men hon har byggt upp ett säkerhetsnät runt sig, ihop med sina vänner, så jag tror inte hon ramlar ända ner även om hon inte orkar hålla sig kvar där hon har börjat terminen.
Just nu tar hon sig till skolan på egen hand, hon åker hem med en kompis och gör läxorna där. Hon har sin mentor som hjälper henne att kommunicera med de andra lärarna, och planen är att vi ska göra som i slutet av vårterminen och göra en lista över sånt F oroar sig för varje måndag, så hjälper ms R till att räta ut frågetecken och lösa problem.
Jag gör mitt bästa för att anpassa mig till min nya roll. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i för mycket, även om det är svårt när man är van att behövas mer än man gör.
Förra året skickade jag ett meddelande till ms R varje morgon, för att meddela hur morgonen varit och om hon ville bli mött utanför eller inte. Vanan sitter i, men jag försöker att inte skicka om det inte behövs. Jag brukade också skicka ett meddelande på eftermiddagen, för att ha hennes bild av dagen när F berättade om sin upplevelse. Det gör jag inte nu. Jag väntar snällt tills F berättar, även om det blir ganska sent när hon pluggar hemma hos sin kompis.
Jag är nästan lite snopen när jag kan åka hem direkt efter jobbet, när jag är ensam en stund innan lillasyster A kommer hem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid jag får över.
Etiketter:
balansgång,
förälder,
stöd,
trygghet
tisdag 11 juni 2019
Vad är jag för förälder?
Jag jobbar själv i skolan, och träffar i mitt arbete på föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro. Många gånger skaver det i relationen mellan skolan och hemmet, om inte alltid, så i alla fall ibland. Det är ofta så att skolan tycker att föräldern förväntar sig (kräver) att skolan ska lösa alla problem utan att själv bidra, eller att föräldern inte ser det som ett problem över huvud taget. Föräldrarna å sin sida uttrycker oftast missnöje med skolans insatser, som är för små, för få eller för sena.
Varje gång vi diskuterar någon av de här relationerna, eller funderar på vad föräldrarna gör för att få barnet att gå till skolan, börjar jag reflektera över min egen roll som förälder.
Upplevs jag som en av de här jobbiga relationerna på min dotters skola? Är jag en av dem som förväntar mig för mycket av skolan? Är det jag som orsakar F:s ovilja att gå till skolan?
Men jag slutar alltid i en försiktig men stolt slutsats att jag inte är det.
Jag var den som först slog larm om F:s frånvaro. Långt innan det blev riktigt illa såg jag tendenserna, och när hon började sexan skrev jag ett långt mail till hennes nya mentor (på engelska) och tog upp min oro för hennes vana att undvika jobbiga situationer genom att välja att stanna hemma om det fanns minsta möjlighet. Ingen från skolan hade sagt något till oss om frånvaron, trots att jag nu kan se att den gått från 12% i fyran till 23% i femman.
Jag var också den som uppmärksammade hennes Selektiva Mutism, trots att det inte märktes hemma. Oron (ångesten) märktes, och det var när vi pratade om den som hon berättade att hon inte pratade med sin lärare.
Men trots att jag märkte sådant som de kanske borde ha märkt före mig, ägnade jag mig inte åt att skuldbelägga någon. (Utom kanske mig själv, jag är ju en sån där klassisk "duktig flicka", som inte vill göra fel.) Jag tog upp problemet och bad om hjälp. Jag följde med till skolan när det behövdes för att få henne att gå, och försökte "snacka upp" skolan, även när hon var som mest negativt inställd.
Jag tog kontakt med kuratorn på hennes nya skola, och följde med henne dit när hon inte ville gå själv. Kanske kan det uppfattas som att jag varit överbeskyddande ibland, när jag svarar i hennes ställe, men jag försöker alltid ge henne en chans att välja. Om jag är tyst för länge får jag en blick som säger "Svara då!" och då vet jag vad hon vill.
Jag skriver massor av sms och mail till lärare, å F:s vägnar. Oftast är det bara för att förmedla något som F inte kan säga själv, eller fråga om något praktiskt som hon har panik över att hon inte har koll på. Det händer att jag ifrågasätter ett betyg, men då är det en ärlig fråga, för att F vill veta varför hon fått just det betyget. Kunde hon prata med läraren hade hon frågat själv. Jag kommer också med en del tips på hur skolan/läraren kan hantera olika situationer, så att det blir bra för F.
Jo, jag är en rätt bra förälder. Och om jag någon gång tvivlar kan jag gå tillbaka till Mors dag i år, då jag fick bästa beviset jag kan önska!
Varje gång vi diskuterar någon av de här relationerna, eller funderar på vad föräldrarna gör för att få barnet att gå till skolan, börjar jag reflektera över min egen roll som förälder.
Upplevs jag som en av de här jobbiga relationerna på min dotters skola? Är jag en av dem som förväntar mig för mycket av skolan? Är det jag som orsakar F:s ovilja att gå till skolan?
Men jag slutar alltid i en försiktig men stolt slutsats att jag inte är det.
Jag var den som först slog larm om F:s frånvaro. Långt innan det blev riktigt illa såg jag tendenserna, och när hon började sexan skrev jag ett långt mail till hennes nya mentor (på engelska) och tog upp min oro för hennes vana att undvika jobbiga situationer genom att välja att stanna hemma om det fanns minsta möjlighet. Ingen från skolan hade sagt något till oss om frånvaron, trots att jag nu kan se att den gått från 12% i fyran till 23% i femman.
Jag var också den som uppmärksammade hennes Selektiva Mutism, trots att det inte märktes hemma. Oron (ångesten) märktes, och det var när vi pratade om den som hon berättade att hon inte pratade med sin lärare.
Men trots att jag märkte sådant som de kanske borde ha märkt före mig, ägnade jag mig inte åt att skuldbelägga någon. (Utom kanske mig själv, jag är ju en sån där klassisk "duktig flicka", som inte vill göra fel.) Jag tog upp problemet och bad om hjälp. Jag följde med till skolan när det behövdes för att få henne att gå, och försökte "snacka upp" skolan, även när hon var som mest negativt inställd.
Jag tog kontakt med kuratorn på hennes nya skola, och följde med henne dit när hon inte ville gå själv. Kanske kan det uppfattas som att jag varit överbeskyddande ibland, när jag svarar i hennes ställe, men jag försöker alltid ge henne en chans att välja. Om jag är tyst för länge får jag en blick som säger "Svara då!" och då vet jag vad hon vill.
Jag skriver massor av sms och mail till lärare, å F:s vägnar. Oftast är det bara för att förmedla något som F inte kan säga själv, eller fråga om något praktiskt som hon har panik över att hon inte har koll på. Det händer att jag ifrågasätter ett betyg, men då är det en ärlig fråga, för att F vill veta varför hon fått just det betyget. Kunde hon prata med läraren hade hon frågat själv. Jag kommer också med en del tips på hur skolan/läraren kan hantera olika situationer, så att det blir bra för F.
Jo, jag är en rätt bra förälder. Och om jag någon gång tvivlar kan jag gå tillbaka till Mors dag i år, då jag fick bästa beviset jag kan önska!
söndag 12 maj 2019
Det är bara att stå ut!
F har flera gånger fått ångest av ett visst ämne i skolan. Det har varit flera olika, och det är såklart inte ämnet i sig som orsakar ångest, men av olika anledningar kopplar hon ihop ämnet med ångest och vill inte gå på lektionerna.
Det kan vara placeringen i klassrummet, lärarens arbetssätt, lärarens rykte, klassens uppförande, förväntningar (verkliga eller inbillade) som hon inte kan uppfylla, och så vidare.
Vi har testat olika lösningar på problemet.
Ta bort ämnet. Det gjorde vi med träslöjden och musiken i sexan. Då var problemen så stora att vi (skolan och jag) gjorde bedömningen att ämnet inte var så viktigt att vi ville ta striden. Det var viktigare att F orkade med kärnämnena.
Vi gjorde det även med japanska som elevens val nu i sjuan. Istället ägnar hon elevens val-tiden åt att jobba ikapp och se till att ha koll på alla läxor och prov.
Fördelar: Det skapar utrymme för att lyckas med annat.
Nackdelar: F har en känsla av misslyckande. Man "matar" också ångesten genom att bekräfta att det är så farligt att man behöver ta bort ämnet. Går naturligtvis inte att göra med kärnämnen.
Läsa ämnet utan att gå på lektionerna. Det har varit akutlösningen på flera ämnen, när det är så jobbigt att hon inte vill gå till skolan. Nästan hela sjuan har F också haft NO på det viset.
Skolan har ett studierum "Green Room", där F har en trygg plats, och även sin mentor. Där jobbar hon när hon inte klarar att gå på lektionerna.
Fördelar: Får fortfarande betyg i ämnet, och har möjlighet att lyckas. Lugnare miljö och inte samma oro för att behöva prata. Det gör det också lättare att komma till skolan och gå på andra lektioner.
Nackdelar: Missar genomgångar och läraren i studierummet är inte lika insatt i alla ämnen. Det är ganska ofta frustration över att hon "inte fattar nånting av det".
Även här matar man ångesten.
Gå på lektionerna med stöd. Just nu är det lösningen för idrott och träslöjd. En trygg vuxen (just nu någon av mentorerna, men det har också varit kuratorn) finns med på lektionen som stöd. Lite som en medlare som kan förklara för andra och ställa frågor som hon inte kan ställa själv på grund av ångesten. Vi har också använt det som en övergång, när hon ska börja gå på lektionerna.
Fördelar: Hon är där. Får samma information som de andra i klassen.
Och så trygghet. F kan släppa oron att behöva prata med någon oförberett. Det blir inte "awkward" eftersom en vuxen förklarar direkt.
Nackdelar: Det är lite av ett trygghetsknep, och hon kan tänka att hon klarar det bara för att den vuxne är med, annars är det lika "farligt" som innan hon började gå på lektionerna. "Ja, det gick bra på idrotten förra veckan, men det var bara för att mr W var där."
Det är också svårt att få till, då alla hennes trygga personer har andra uppdrag också.
Gå på början av lektionerna. När det är jobbigt att gå på lektionerna, men lika jobbigt att missa genomgångar och information är det här ett mellanting. Då går F till lektionen och är med på instruktionen, när det är dags att börja jobba tar hon med arbetet till Green Room och jobbar där. Det är mentorn som kommit med den idén, främst för svenska och SO, som undervisas på svenska, då hon som engelskspråkig inte känner att hon kan förmedla budskapet.
Fördelar: Det bästa av två världar, kan man säga. Hon får samma information som de andra i klassen, och kan sedan jobba i lugn och ro i studierummet.
Nackdelar: F tycker att det känns konstigt att gå iväg mitt under lektionen. Även om det är överenskommet med läraren är hon rädd att bli ifrågasatt av andra.
Gå på lektionerna. Det här är det svåraste, men också det mest effektiva. Att helt enkelt gå på de jobbiga lektionerna och utsätta sig för det jobbiga. Det kallas för exponering och är det som forskarna har kommit fram till är det bästa sättet att komma tillrätta med ångest. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Inte bara för F, utan även för mig som mamma, som måste pusha henne. Och för mentorn, som gör mitt jobb när F är i skolan.
Hittills har det ändå gått ganska fort. Efter bara några lektioner kom F fram till att hon gillar läraren i svenska, som tidigare varit konstig, jobbig och rätt skrämmande.
Fördelar: Det gör skillnad "på riktigt". Man matar inte ångesten, det är inga trygghetsknep, det är bara "rätt". Och så är hon på lektionerna och får all information också.
Nackdelar: Det är jobbigt. På riktigt.
Just nu jobbar vi med tyskan.
I januari var hon på lektionerna med stöd, men när de bytte lärare efter några veckor på terminen slutade hon gå dit. Jag tror att det var tänkt att vara en enstaka lektion, men det blev ett par månader, och för varje gång blev det svårare att tänka sig att gå på lektionerna. Ingen av hennes trygga vuxna kan tyska, och jag har inte kunnat hjälpa henne ordentligt trots att jag kan. Till slut, efter en rejäl ångestdrabbning kom hon och mentorn fram till att det bästa är att hon går på lektionerna i alla fall.
Ms R följer med dit, men sedan är F kvar utan stöd. Första två gångerna gick det jättebra. Hon överträffade sina egna förväntningar och lät som att hon såg fram emot andra lektionen. Sen blev det lov, och efter lovet var det jättejobbigt igen. Att det gick bra före lovet var bortglömt, och när jag påminde om det, förklarade hon det med att det inte var lika allvarliga lektioner precis före lovet. Sen har det ändå gått bra. Enda gångerna jag har hört henne oroa sig är när det är dags för något prov eller förhör. Då är det jättejobbigt med allt som har med tyska att göra: hon förstår ingenting, hon kan ingenting, hon hatar tyska och vill ta bort ämnet. När resultatet sedan kommer är det oftast tillsammans med ett Super! Och då är det okej igen. Till nästa prov.
Men hon går på lektionerna!
Etiketter:
balansgång,
exponering,
skola,
stöd,
ångest
torsdag 10 januari 2019
Antingen eller...
Första veckan i skolan efter lovet har gått riktigt bra. 100% närvaro så här långt. Nästan allt har dessutom varit med klassen i klassrummet, bara enstaka lektioner i studierummet.
Första skoldagen var det jobbigt, men hon var där och gjorde sitt bästa. Det blev lättare och lättare under dagen, och sedan har det varit näst intill bra dagar. Hon är trött, men hon är på gott humör och lägger viss tid på läxor även efter en lång dag.
Antingen har vi äntligen lyckats, eller så är det lugnet före stormen.
Nästa vecka kan det krascha. Det har hänt förr.
Hon går ut hårt och sedan orkar hon inte efter första veckan. Jag gör mitt bästa för att inte pusha för mycket. Uppmuntra men inte tvinga. Och ställa in mig på att inte bli besviken OM det kraschar. Det är okej. Jobbigt för henne, så det är inget jag önskar, men det är okej.
fredag 21 december 2018
Ångestcurling
Ibland tror jag att jag jobbar ihjäl mig för att F inte ska må sämre än hon behöver.
Jag skjutsar till skolan varje dag, efter att ha plockat fram frukost, kammat hennes hår, hämtat saker hon behöver ha med sig till skolan, dubbelkollat att mappar, datorn och nycklar är med, sprungit in och hämtat hennes klocka när hon kommer på att hon inte har den, när vi redan satt oss i bilen. Om det är en jobbig morgon (vilket det oftast är, på ett eller annat sätt) sms:ar jag mentorn så att hon möter oss utanför skolan.
Jag hämtar efter skolan varje dag, ibland står jag där utanför skolan och väntar, bara för att hon ska komma ut och fråga om det är okej att hon åker ner på stan med kompisarna. I så fall åker jag hem, och senare hämtar jag henne vid kompisens hållplats, eftersom hon inte vill åka själv sista biten.
Sen hjälper jag henne med läxan om det behövs. Oftast står jag för strukturen, ställer frågor och antecknar det hon säger i en tankekarta. Jag märker att hon behöver strukturen, men själv får hon ångest av att göra en tankekarta, så jag gör den utifrån vad hon säger. Sen kan hon jobba vidare själv. Om jag sitter kvar intill. Jag mailar lärare för att ta reda på sånt som hon oroar sig för, jag har daglig kontakt med mentorn, ms R, för att hon ska veta vad F oroar sig för, och för att jag ska veta hur hon klarat av sådant hon oroat sig för. Jag frågar om dagen, om de där sakerna som hon oroade sig för i morse, vad som hände när hon gjorde det ena eller det andra, hur det kändes och om hon skulle kunna göra det igen. Jag försöker uppmärksamma det positiva, utmana till nya stordåd och vara förstående om något varit jobbigt. Vi pratar om nästa dag, är det något hon funderar på? Vilka lektioner kan hon gå på, vad händer på dem? Har de gjort några planer för att träna på att prata med lärare? Hur känns det?
Nästa morgon börjar jag om med att väcka henne, fixa frukost, kamma håret... Och så vidare.
Ibland är jag så trött på allt! Jag skjutsar och springer, fixar och sopar banan för henne. Jag curlar nåt förskräckligt! Curlande föräldrar är något av det värsta som finns, och jag kan förakta mig själv för det. Men... Just nu går hon till skolan. Hon jobbar på att prata med lärare. Hon håller sina presentationer, hon gör sina prov och går på surgerys om det behövs.
Skulle jag kräva att hon åkte buss skulle hon inte komma till skolan just nu. Skulle jag kräva att hon fixar frukosten själv skulle hon inte äta frukost. Skulle jag kräva att hon själv springer in och hämtar klockan när hon glömt den (eller kräva att hon går till skolan utan klocka när hon nu varit så slarvig), skulle hon inte komma tillbaka till bilen (eller inte kliva ur när vi kom fram). Och så vidare.
Just nu kräver jag bara att hon går till skolan, pratar med sina lärare och håller sina presentationer. Det är tillräckligt stor utmaning för henne just nu, och hon behöver känna att hon lyckas. När hon fått lyckas med det ett tag kan vi ta nästa steg. Små steg. Lite i taget.
Jag curlar inte. Jag ångestcurlar.
Det är skillnad.
Etiketter:
balansgång,
förälder,
skola,
ångest
lördag 13 oktober 2018
Ibland tar det emot
Det är jobbigt att jobba med sin ångest. Man måste liksom in och peta där det är som jobbigast, och man måste utsätta sig för sånt man vill undvika. Det kan vara svårt att se poängen med att prata med fler, för "jag klarar mig ju". Och "varför måste jag skicka meddelanden till lärarna? Mamma är ju så bra på det." Och så vidare...
Det är jobbigt att tjata också. Jobbigt att motivera någon som inte vill. Svårt att förmå henne att utsätta sig och känna ångest när det faktiskt funkar ganska bra. "Kan hon inte få må bra ett tag till?"
Men vi behöver komma vidare! Vi får inte slappa för mycket, för då blir det ännu jobbigare sen.
Så ta dig i kragen, mamma, och se till att ge din tonåring lite ångest!
tisdag 9 oktober 2018
Lägga händerna på ryggen
Mitt största problem (och det gäller nog många föräldrar i min situation) är att klara av att "lägga händerna på ryggen", alltså att inte hjälpa till hela tiden, utan låta F lösa problemen/klara av situationerna på egen hand.
Det är supersvårt, särskilt som F både är väldigt orolig och har Selektiv Mutism. Hon klarar inte av att fråga själv, men hon behöver verkligen veta. Klart mamma hjälper till! Jag har pratat för henne på utvecklingssamtal, hos kuratorn och på BUP. Jag mailar lärarna stup i kvarten för att fråga om något F behöver ha reda på. Jag är hopplös!
Men jag försöker sluta. Försöker få F att själv ta kontakt med lärare och fråga. Ibland kan hon sms:a kuratorn och fråga, och hon är också bättre på att fråga kompisar nu än hon var i våras. Vissa saker är svårare än andra att fråga om själv. Men det måste så klart också få ta tid. Små steg. Jag trappar ner.
Just nu försöker jag låta bli att hjälpa till med en läxa som står som "not handed in" i SchoolSoft, men som hon skickat in digitalt. (Vad jag förstår har läraren låtit henne veta att han fått den, men sedan har han antagligen glömt bort det när han gått igenom de fysiskt inlämnade läxorna, så den blev "not handed in")
Jag ska inte meddela honom! Hon ska få göra det själv!
- Jag har erbjudit mig att hjälpa henne, så att vi skriver ett mail tillsammans från hennes adress, men det går inte.
- Jag har skrivit ett meddelande i hennes anteckningsbok, som hon kan ta med och visa för honom. Det är formulerat från henne, men hon behövde inte skriva själv, bara visa upp. Men det går inte.
- Hon kan absolut inte prata med honom om det.
Om jag ber honom fråga efter läxan... Lägger jag mig i för mycket då?
Jag skulle vilja att det blir lite press, så att hon får lov att göra det. Nu struntar hon i det, för det är inte så jobbigt att det står fel på SchoolSoft.
Men jag gör det ju inte lättare för henne i alla fall. Så det kanske är okej ändå...
tisdag 18 september 2018
Schema
Jag sitter och kollar på F:s schema. Både jag och kuratorn märker att hon inte orkar hela dagarna, och då blir det jobbigare morgnar och allt oftare hon vill/behöver gå hem tidigare. Så nu har kuratorn bett oss kolla på schemat och komma fram till en hållbar lösning. F får inte missa för mycket av något ämne. Hon behöver särskilt gå på de jobbiga ämnena (exponering), men det får ju inte bli för jobbigt, så att det går ut över de ämnen som krävs för att få behörighet till gymnasiet. Förra terminen var det samma sak, och då slutade det med att vi tog bort både träslöjd och musik.
Jag funderade på det här redan innan terminen började, men jag ville inte att hon ska tro att jag inte tror att hon klarar det. Hon har lärt sig mycket om sin ångest, och hur hon ska hantera den. Hon pratar numera med två av sina klasskamrater, förra året hade hon bara en. Klart hon ska få chansen att klara det! Samtidigt vill jag inte pusha henne för mycket, eftersom hon har prestationsångest, och tror att hon måste klara allt. Så nu är det verkligen dags att se över det. Innan hon blir "slutbränd" och inte orkar alls.
Det är mycket som är en balansgång när man har ett barn med ångest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






