Vad är jag för förälder?

Jag jobbar själv i skolan, och träffar i mitt arbete på föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro. Många gånger skaver det i relationen mellan skolan och hemmet, om inte alltid, så i alla fall ibland. Det är ofta så att skolan tycker att föräldern förväntar sig (kräver) att skolan ska lösa alla problem utan att själv bidra, eller att föräldern inte ser det som ett problem över huvud taget. Föräldrarna å sin sida uttrycker oftast missnöje med skolans insatser, som är för små, för få eller för sena.

Varje gång vi diskuterar någon av de här relationerna, eller funderar på vad föräldrarna gör för att få barnet att gå till skolan, börjar jag reflektera över min egen roll som förälder.
Upplevs jag som en av de här jobbiga relationerna på min dotters skola? Är jag en av dem som förväntar mig för mycket av skolan? Är det jag som orsakar F:s ovilja att gå till skolan?

Men jag slutar alltid i en försiktig men stolt slutsats att jag inte är det.

Jag var den som först slog larm om F:s frånvaro. Långt innan det blev riktigt illa såg jag tendenserna, och när hon började sexan skrev jag ett långt mail till hennes nya mentor (på engelska) och tog upp min oro för hennes vana att undvika jobbiga situationer genom att välja att stanna hemma om det fanns minsta möjlighet. Ingen från skolan hade sagt något till oss om frånvaron, trots att jag nu kan se att den gått från 12% i fyran till 23% i femman.
Jag var också den som uppmärksammade hennes Selektiva Mutism, trots att det inte märktes hemma. Oron (ångesten) märktes, och det var när vi pratade om den som hon berättade att hon inte pratade med sin lärare.
Men trots att jag märkte sådant som de kanske borde ha märkt före mig, ägnade jag mig inte åt att skuldbelägga någon. (Utom kanske mig själv, jag är ju en sån där klassisk "duktig flicka", som inte vill göra fel.) Jag tog upp problemet och bad om hjälp. Jag följde med till skolan när det behövdes för att få henne att gå, och försökte "snacka upp" skolan, även när hon var som mest negativt inställd.
Jag tog kontakt med kuratorn på hennes nya skola, och följde med henne dit när hon inte ville gå själv. Kanske kan det uppfattas som att jag varit överbeskyddande ibland, när jag svarar i hennes ställe, men jag försöker alltid ge henne en chans att välja. Om jag är tyst för länge får jag en blick som säger "Svara då!" och då vet jag vad hon vill.
Jag skriver massor av sms och mail till lärare, å F:s vägnar. Oftast är det bara för att förmedla något som F inte kan säga själv, eller fråga om något praktiskt som hon har panik över att hon inte har koll på. Det händer att jag ifrågasätter ett betyg, men då är det en ärlig fråga, för att F vill veta varför hon fått just det betyget. Kunde hon prata med läraren hade hon frågat själv. Jag kommer också med en del tips på hur skolan/läraren kan hantera olika situationer, så att det blir bra för F.

Jo, jag är en rätt bra förälder. Och om jag någon gång tvivlar kan jag gå tillbaka till Mors dag i år, då jag fick bästa beviset jag kan önska!