Anpassningar

F går sista terminen i nian nu, och även om de nationella proven blev inställda på grund av pandemin, valde hennes skola att genomföra dem som ett bedömningsstöd, så att lärarna lättare kan sätta betyg.

I höstas, när det var den muntliga delen, var jag jätteduktig och skrev till respektive lärare och påminde dem om att tänka på F:s situation, och se till att situationen blev så trygg som möjligt för henne.
Att prata är jobbigt, och att göra ett prov är jobbigt, så att göra ett muntligt prov är så klart riktigt jobbigt, men man behöver ju inte addera extra stress utöver det.

Nu i vår, när de teoretiska delarna skulle genomföras var jag inte riktigt med. Jag tror att jag kopplade av när beskedet kom att det var inställt, och när de berättade att det skulle bli av i alla fall kopplade jag inte på igen. Så att säga. 

Jag kopplade inte på förrän F kom hem och berättade att hon hamnat i en grupp utan trygga personer på NO-lab. Kuratorn hade pratat med läraren, som menade att det inte var meningen att de skulle prata under provet, så det var inget problem. Men för F är det ändå ett problem. Hon fick stresspåslag direkt, med flera veckor kvar till provtillfället. Tanken på att göra en potentiellt farlig laboration (allt är potentiellt farligt i hennes värld, men en laboration skulle ju faktiskt kunna gå fel på riktigt) utan att kunna prata med någon i rummet blev för mycket. Kuratorn trodde att det nog skulle ta bättre om jag skrev till läraren och förklarade. Så det gjorde jag. 

Jag förklarade att F är beroende av en grundtrygghet för att kunna koncentrera sig på uppgiften. Om hon inte har den kommer hon inte att kunna prestera efter sin egentliga förmåga. Jag talade också om att hon inte förväntade sig att få prata med den trygga personen under provet, att det skulle göra skillnad bara att den personen fanns i samma rum.
Jag fick till svar att det inte skulle gå att göra en sådan anpassning, eftersom F måste genomföra provet själv, utan yttre stöd och utan att prata med någon, varpå jag upprepade att det var viktigt för att hon skulle kunna göra sitt bästa och att hon var medveten om att det var en individuell uppgift, och att hon inte skulle prata med den trygga personen om det inte blev en krissituation. Jag slängde till och med in en fråga: "Är det ett vanligt problem, att F pratar när hon inte får?" (Vilket vi alla vet att det inte är. Hon är inte bara Selektiv Mutist, hon vill absolut inte bryta mot några regler heller.)

Till slut fick jag ta kontakt med rektor och biträdande rektor. I mailet till dem frågade jag om det var ett krav på alla elever att de skulle vara i ett rum där de inte kunde prata med en enda person, för om det inte fanns något sådant krav förstod jag inte varför F skulle berövas sin grundtrygghet under ett viktigt prov. 

Hon fick göra provet i samma rum som sin trygga person. Så klart. 
Men varför måste det bli en kamp för att få rättvisa? 

Varför är idrott så svårt?

 Idrott har alltid varit ett av de jobbigaste ämnena för F. Jag har förstått att det är rätt vanligt bland barn och ungdomar med Selektiv Mutism, men det är inte ett särskilt verbalt ämne, så man kan ju fundera på varför det är så svårt. 

För F är prestationsångesten en stor del av problematiken. Hon vill inte riskera att göra fel. 
Om hon skulle göra fel tror hon att alla skulle lägga märke till det. Hon kan inte gömma ett misstag i en bok, eller vända på pappret, för det är hela hon som "är felet".
Som Selektiv Mutist vill hon heller inte dra uppmärksamhet till sig, särskilt inte om det är något hon inte är stolt över.

Lagsporter är extra jobbiga, för om hon gör fel tycker hon att hon förstör för laget. De förväntar sig att hon ska prestera, och då kommer prestationsångesten igen. I år har hennes klass till stor del bestått av vinnarskallar och ganska macho sportkillar. Det gör det ännu jobbigare att "svika laget".
Hon tycker också att det är jobbigt när det är många på plan samtidigt, risken att göra sig illa, eller att göra illa någon annan, är stor.
F har alltid varit väldigt rädd för att göra sig illa, och särskilt bollar som kommer i hög fart är läskiga.

Vi brukar säga att hon är bollrädd, och det kanske är det man ska kalla det, men samtidigt har hon rätt bra bollsinne när det gäller badminton. Fjäderbollen går ganska långsamt, jämförelsevis, och så är hon ensam på sin planhalva. Hon riskerar inte att vara i vägen för någon, hon riskerar inte att förstöra för någon, och hon riskerar inte att skada någon. Då kan hon slappna av och fokusera på bollen, och då har hon bra koll.

Många med SM har någon form av sensoriska problem, alltså svårt att hantera sinnesintryck, särskilt om det blir mycket på en gång. F har framför allt svårt för stora folksamlingar, och kan låsa sig om det är för många saker att hålla reda på samtidigt. Det gör också att idrottslektioner blir jobbiga, när hela klassen är i rörelse på en ganska begränsad yta. Eftersom hon samtidigt måste hålla koll på bollen, så att hon inte får den på sig, blir det lätt så att hon låser sig på idrottslektionerna. Då är det lättast att sitta på bänken.

Av någon anledning är F oftast rädd för sin idrottslärare i början. De senaste sex åren har hon uteslutande haft manliga idrottslärare (sju stycken!), och män är överlag läskigare än kvinnor i F:s värld. (När hon väl lärt känna dem kan hon lita mer på män än kvinnor, men utgångsläget är oftast att de är läskiga.)
Vi har lärt oss att ha möte med läraren innan de börjar, så att han vet hur han kan bemöta F, och så att hon får en bild av honom innan de har sin första lektion. En jättedålig idé är att vara frånvarande en eller flera lektioner i början, och grunda sin uppfattning på vad klasskompisarna säger. Det har vi också testat, men inte så att vi planerade det så, förstås!

Något som har visat sig fungera bra är att läraren pratar med F i slutet av lektionen och berättar vad de ska göra på nästa lektion. Dels får de en relation, och dels är F förberedd på vad som kommer att hända. Om det inte går att lösa, eller om planerna ändras har vi goda erfarenheter av mailkontakt. Detaljerad information om vad som ska hända, och även vad läraren har tänkt att Filippa ska delta i och på vilket sätt, eftersom hon sällan deltar som alla andra.

På F:s skola har de något som kallas för Surgery - det är ungefär som läxhjälp eller ett tillfälle att ta igen sådant man missat. I perioder har F gått regelbundet på Surgery för att kunna visa sina färdigheter i exempelvis bollsport i en lugnare miljö. Hon hatar att ha extra idrott, men hon funkar bättre i den miljön, och har kunnat höja sitt betyg en aning på det viset.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.

Topplista

En av effekterna av F:s Selektiva Mutism är att hon aldrig varit bekväm med att prata med sina lärare. I ettan till trean hade hon samma lärare i tre år i rad, men kunde ändå inte prata med henne i slutet av trean. I fyran och femman fick hon byta mentor flera gånger, och i femman försvann även andra lärare till andra uppdrag under året. Nu, på Senior School, har de olika lärare i alla ämnen och F fick inte behålla någon av de hon hade i sexan när hon började sjuan. Hon har alltså inte haft särskilt goda förutsättningar för att bygga relationer och bli tryggare.

När vi var på BUP fick F sätta in alla hon behövde/ville prata med på en skala från noll till tio, där noll är ingen ångest, och tio är total panik. I år har jag låtit F göra den övningen med alla sina lärare fyra gånger: i september, november, mars och nu i juni. Resultatet är att vi har bra statistik på hur jobbigt det har varit och hur mycket lättare det har blivit. 

Alla lärare har blivit lättare att prata med, och tre av lärarna är nere på noll nu i juni. De som gjort störst framsteg är idrottsläraren (från 6 till 1) och träslöjdsläraren (från 9 till 4).

Nästa steg är att ta reda på vad det är som har gjort att det blivit lättare, och det tänkte jag att vi ska göra nu snart, men det gäller att välja ett tillfälle när F är mottaglig. Hon tycker att jag tjatar och överanalyserar allt. Hon skulle helst slippa tänka mer på det som varit, men jag vet att vi kan ha nytta av att ta reda på vad som har fungerat, och vad som inte har varit så bra. Då kan vi göra rätt från början nästa år, när det återigen är några nya lärare att jobba in.

Det jag kan se, utan att prata mer med F om det, är att Idrottsläraren var skrämmande i början, innan hon kände honom, men att det sjönk ganska snabbt när han började prata med henne och förklara vad han förväntade sig varje lektion. Sedan sjönk det ännu mer när han bjöds in att spela Finns i sjön med henne.

Träslöjdsläraren hade hon redan haft som lärare, i fyran, innan vi visste vad som orsakade hennes problem. Hans sätt (ganska bullrig och skämtsam) gick inte ihop med hennes osäkerhet och hon kände att hon inte fick den hjälp hon behövde då. Det tillsammans med att hon är rädd för själva ämnet (att skada sig själv eller någon annan) gjorde att hon såg honom som jätteläskig. Jag hade ett möte med honom för att han skulle veta hur han ska bemöta henne, och efter det kunde F slappna av lite mer. När hon dessutom började fokusera på en sak i taget, istället för att oroa sig för någon svår uppgift som skulle komma på slutet, gick det riktigt bra. Över huvud taget kan man säga att hennes inställning till läraren hänger nära samman med hennes inställning till ämnet. Och tvärtom. Får hon en bättre relation till den ena, följer den andra med.
Nollorna (hehe) är hennes två mentorer, och så engelskaläraren, och det är de tre hon spelat Finns i sjön med sedan i höstas. De har verkligen jobbat på att få en relation till F, och lyckats. De hade också, alla tre, fördelen att F tyckte om dem från början, och ville kunna prata med dem.