F har flera gånger fått ångest av ett visst ämne i skolan. Det har varit flera olika, och det är såklart inte ämnet i sig som orsakar ångest, men av olika anledningar kopplar hon ihop ämnet med ångest och vill inte gå på lektionerna.
Det kan vara placeringen i klassrummet, lärarens arbetssätt, lärarens rykte, klassens uppförande, förväntningar (verkliga eller inbillade) som hon inte kan uppfylla, och så vidare.
Vi har testat olika lösningar på problemet.
Ta bort ämnet. Det gjorde vi med träslöjden och musiken i sexan. Då var problemen så stora att vi (skolan och jag) gjorde bedömningen att ämnet inte var så viktigt att vi ville ta striden. Det var viktigare att F orkade med kärnämnena.
Vi gjorde det även med japanska som elevens val nu i sjuan. Istället ägnar hon elevens val-tiden åt att jobba ikapp och se till att ha koll på alla läxor och prov.
Fördelar: Det skapar utrymme för att lyckas med annat.
Nackdelar: F har en känsla av misslyckande. Man "matar" också ångesten genom att bekräfta att det är så farligt att man behöver ta bort ämnet. Går naturligtvis inte att göra med kärnämnen.
Läsa ämnet utan att gå på lektionerna. Det har varit akutlösningen på flera ämnen, när det är så jobbigt att hon inte vill gå till skolan. Nästan hela sjuan har F också haft NO på det viset.
Skolan har ett studierum "Green Room", där F har en trygg plats, och även sin mentor. Där jobbar hon när hon inte klarar att gå på lektionerna.
Fördelar: Får fortfarande betyg i ämnet, och har möjlighet att lyckas. Lugnare miljö och inte samma oro för att behöva prata. Det gör det också lättare att komma till skolan och gå på andra lektioner.
Nackdelar: Missar genomgångar och läraren i studierummet är inte lika insatt i alla ämnen. Det är ganska ofta frustration över att hon "inte fattar nånting av det".
Även här matar man ångesten.
Gå på lektionerna med stöd. Just nu är det lösningen för idrott och träslöjd. En trygg vuxen (just nu någon av mentorerna, men det har också varit kuratorn) finns med på lektionen som stöd. Lite som en medlare som kan förklara för andra och ställa frågor som hon inte kan ställa själv på grund av ångesten. Vi har också använt det som en övergång, när hon ska börja gå på lektionerna.
Fördelar: Hon är där. Får samma information som de andra i klassen.
Och så trygghet. F kan släppa oron att behöva prata med någon oförberett. Det blir inte "awkward" eftersom en vuxen förklarar direkt.
Nackdelar: Det är lite av ett trygghetsknep, och hon kan tänka att hon klarar det bara för att den vuxne är med, annars är det lika "farligt" som innan hon började gå på lektionerna. "Ja, det gick bra på idrotten förra veckan, men det var bara för att mr W var där."
Det är också svårt att få till, då alla hennes trygga personer har andra uppdrag också.
Gå på början av lektionerna. När det är jobbigt att gå på lektionerna, men lika jobbigt att missa genomgångar och information är det här ett mellanting. Då går F till lektionen och är med på instruktionen, när det är dags att börja jobba tar hon med arbetet till Green Room och jobbar där. Det är mentorn som kommit med den idén, främst för svenska och SO, som undervisas på svenska, då hon som engelskspråkig inte känner att hon kan förmedla budskapet.
Fördelar: Det bästa av två världar, kan man säga. Hon får samma information som de andra i klassen, och kan sedan jobba i lugn och ro i studierummet.
Nackdelar: F tycker att det känns konstigt att gå iväg mitt under lektionen. Även om det är överenskommet med läraren är hon rädd att bli ifrågasatt av andra.
Gå på lektionerna. Det här är det svåraste, men också det mest effektiva. Att helt enkelt gå på de jobbiga lektionerna och utsätta sig för det jobbiga. Det kallas för exponering och är det som forskarna har kommit fram till är det bästa sättet att komma tillrätta med ångest. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Inte bara för F, utan även för mig som mamma, som måste pusha henne. Och för mentorn, som gör mitt jobb när F är i skolan.
Hittills har det ändå gått ganska fort. Efter bara några lektioner kom F fram till att hon gillar läraren i svenska, som tidigare varit konstig, jobbig och rätt skrämmande.
Fördelar: Det gör skillnad "på riktigt". Man matar inte ångesten, det är inga trygghetsknep, det är bara "rätt". Och så är hon på lektionerna och får all information också.
Nackdelar: Det är jobbigt. På riktigt.
Just nu jobbar vi med tyskan.
I januari var hon på lektionerna med stöd, men när de bytte lärare efter några veckor på terminen slutade hon gå dit. Jag tror att det var tänkt att vara en enstaka lektion, men det blev ett par månader, och för varje gång blev det svårare att tänka sig att gå på lektionerna. Ingen av hennes trygga vuxna kan tyska, och jag har inte kunnat hjälpa henne ordentligt trots att jag kan. Till slut, efter en rejäl ångestdrabbning kom hon och mentorn fram till att det bästa är att hon går på lektionerna i alla fall.
Ms R följer med dit, men sedan är F kvar utan stöd. Första två gångerna gick det jättebra. Hon överträffade sina egna förväntningar och lät som att hon såg fram emot andra lektionen. Sen blev det lov, och efter lovet var det jättejobbigt igen. Att det gick bra före lovet var bortglömt, och när jag påminde om det, förklarade hon det med att det inte var lika allvarliga lektioner precis före lovet. Sen har det ändå gått bra. Enda gångerna jag har hört henne oroa sig är när det är dags för något prov eller förhör. Då är det jättejobbigt med allt som har med tyska att göra: hon förstår ingenting, hon kan ingenting, hon hatar tyska och vill ta bort ämnet. När resultatet sedan kommer är det oftast tillsammans med ett Super! Och då är det okej igen. Till nästa prov.
Men hon går på lektionerna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar