Ångestcurling

Ibland tror jag att jag jobbar ihjäl mig för att F inte ska må sämre än hon behöver.

Jag skjutsar till skolan varje dag, efter att ha plockat fram frukost, kammat hennes hår, hämtat saker hon behöver ha med sig till skolan, dubbelkollat att mappar, datorn och nycklar är med, sprungit in och hämtat hennes klocka när hon kommer på att hon inte har den, när vi redan satt oss i bilen. Om det är en jobbig morgon (vilket det oftast är, på ett eller annat sätt) sms:ar jag mentorn så att hon möter oss utanför skolan.
Jag hämtar efter skolan varje dag, ibland står jag där utanför skolan och väntar, bara för att hon ska komma ut och fråga om det är okej att hon åker ner på stan med kompisarna. I så fall åker jag hem, och senare hämtar jag henne vid kompisens hållplats, eftersom hon inte vill åka själv sista biten.
Sen hjälper jag henne med läxan om det behövs. Oftast står jag för strukturen, ställer frågor och antecknar det hon säger i en tankekarta. Jag märker att hon behöver strukturen, men själv får hon ångest av att göra en tankekarta, så jag gör den utifrån vad hon säger. Sen kan hon jobba vidare själv. Om jag sitter kvar intill. Jag mailar lärare för att ta reda på sånt som hon oroar sig för, jag har daglig kontakt med mentorn, ms R, för att hon ska veta vad F oroar sig för, och för att jag ska veta hur hon klarat av sådant hon oroat sig för. Jag frågar om dagen, om de där sakerna som hon oroade sig för i morse, vad som hände när hon gjorde det ena eller det andra, hur det kändes och om hon skulle kunna göra det igen. Jag försöker uppmärksamma det positiva, utmana till nya stordåd och vara förstående om något varit jobbigt. Vi pratar om nästa dag, är det något hon funderar på? Vilka lektioner kan hon gå på, vad händer på dem? Har de gjort några planer för att träna på att prata med lärare? Hur känns det?
Nästa morgon börjar jag om med att väcka henne, fixa frukost, kamma håret... Och så vidare.

Ibland är jag så trött på allt! Jag skjutsar och springer, fixar och sopar banan för henne. Jag curlar nåt förskräckligt! Curlande föräldrar är något av det värsta som finns, och jag kan förakta mig själv för det. Men... Just nu går hon till skolan. Hon jobbar på att prata med lärare. Hon håller sina presentationer, hon gör sina prov och går på surgerys om det behövs.
Skulle jag kräva att hon åkte buss skulle hon inte komma till skolan just nu. Skulle jag kräva att hon fixar frukosten själv skulle hon inte äta frukost. Skulle jag kräva att hon själv springer in och hämtar klockan när hon glömt den (eller kräva att hon går till skolan utan klocka när hon nu varit så slarvig), skulle hon inte komma tillbaka till bilen (eller inte kliva ur när vi kom fram). Och så vidare.
Just nu kräver jag bara att hon går till skolan, pratar med sina lärare och håller sina presentationer. Det är tillräckligt stor utmaning för henne just nu, och hon behöver känna att hon lyckas. När hon fått lyckas med det ett tag kan vi ta nästa steg. Små steg. Lite i taget.

Jag curlar inte. Jag ångestcurlar.
Det är skillnad.