Idag har jag ingen söndagsångest. Jag vill bara att det ska bli torsdag så det blir lov, så det kan bli fredag och Harry Potter-maraton.Sista veckan på terminen, och äntligen slappnar F av så att det inte är söndagsångest.
Hon har klarat av alla muntliga presentationer, alla prov och missade quiz som måste tas igen. Hon har jobbat upp NO-betyget från ett D till ett B genom att skriva en extra uppsats i fysik. Hon har jobbat stenhårt, varvat med att spela spel med några av lärarna, för att träna på att prata med dem. Hon har stannat kvar efter skoltid, ibland för att hålla en presentation och ibland för att spela spel. Ibland har hon till och med börjat tidigare för att göra en presentation, eftersom hon inte kan göra det under lektionstid.
Hela tiden har det varit mer eller mindre ångest. Ofta mer, särskilt på morgnarna.
Jag sliter mitt hår och stångar pannan blodig mot den där väggen av ångest som möter mig i dörren till hennes rum varje morgon. Och sen släpper jag av henne vid skolan och hon går in och jobbar så bra att hennes lärare är lyriska. När hon kommer hem börjar ångesten för nästa dag byggas upp, och nästa morgon springer jag in i ångestväggen igen.
Hon har ångest i skolan också, det är jag säker på, men hon vill inte släppa fram den. Hon hanterar den för att hon känner att hon måste. Däremot inser hon inte att hon kan, så hon växer inte med det.
Men idag har hon alltså annonserat att det inte är någon söndagsångest, så nu hoppas jag slippa morgonångesten också. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar