Musik

Prestationsämnen har varit jobbiga för F.
Prestationer är jobbiga när man har prestationsångest. Man kan inte "gömma" det man gör i en bok, utan det man gör är väldigt synligt. Bland det värsta som kan hända är att hon gör fel och någon uppmärksammar det.
Dessutom har det varit halvklass på flera av de ämnena, och förra året var hon "ensam" i sin grupp, dvs hon pratade inte med någon av dem. Det gör det förstås ännu jobbigare.

De två ämnen som vi verkligen kämpar med i år är idrott och musik. Musik hade hon inte alls förra året, men i år tänkte vi försöka bygga upp hennes självförtroende i ämnet och se till att hon deltar.

Saken är den att hon egentligen gillar musik. Att lyssna på musik är en viktig del av hennes vardag, hon lyssnar mycket och vet vad hon gillar. Spellistan uppdateras ofta och hon vill gärna spela upp sina nya "fynd" för oss. Dessutom gillar hon att spela. Hon försöker själv lära sig enkla låtar på piano och testar gärna både gitarr och fiol när tillfälle ges.

Men när det kommer till skolan är hon "dålig på musik". Hon kan inte läsa noter och "Jag kan ju inte ens stampa i takt." När jag frågar om det skulle vara lättare om någon följde med henne (både kuratorn och nya mentorn skulle kunna ha möjlighet att göra det), svarar hon att hon inte vill att de ska se hur dålig hon är.

Nu när vi har kollat över schemat har vi försökt fokusera på att idrotten och musiken ska bli så enkla som möjligt. Därför har vi tagit bort lektionen efter musiken, så att hon får sluta direkt efter. Dessutom har vi tagit bort lektionen direkt före musiken, och istället lagt in en timme med kuratorn där. Dels blir det lite vila, och dels kan de jobba upp modet inför prövningen. Sedan följer kuratorn med dit och är med en stund i början.

I torsdags var det första tillfället med det nya schemat. Kuratorn ringde mig efteråt för att rapportera. Hon hade inte bett F skatta ångesten (vi brukar ha en skala från 0 till 10, där noll är ingen ångest, och tio är att hon är alldeles skräckslagen) men kunde se på henne att det var riktigt jobbigt innan de gick in. När de var inne på lektionen och läraren bad alla hämta varsin gitarr satt hon bara kvar, och ångesten var tydlig då också. Hon hade hämtat gitarren åt F, och de började tillsammans, och sedan kunde F fortsätta själv. Läraren kom förbi och kollade hur det gick. Han sa något om att hon "hade fattat det". Till slut kunde kuratorn gå utan att det blev jättejobbigt för F, och efter musiken valde hon att stanna kvar på sista lektionen trots att hon inte behövde.

När hon kom hem var det första hon sa att hon vill ha en egen gitarr.
På lördagskvällen åkte jag iväg för att hämta henne hos en kompis, och på väg hem sa hon:
"Jag vill ha musik igen!"

Det känns så klart jättebra. Mammahjärtat blir alldeles varmt!
Jag kan förstås inte räkna med att från och med nu är det inga problem med musiken, men det bådar gott. Nu har hon en positiv upplevelse att referera till, och vi kan påminna henne om hur bra det gick. Det blir lite lättare att jobba vidare.

Nästa vecka är tanken att de ska spela upp något för läraren, och det kan ju bli ett problem. Just nu är det nog viktigare att se till att hon kommer på lektionerna och vågar delta, så kuratorn har pratat med läraren om att inte sätta press på henne riktigt än.