Ett av verktygen vi har fått från BUP för att arbeta med ångesten är träningsstegen. Man sätter upp ett mål, som man vill klara av, men som känns svårt att nå.
I somras ville F gärna träffa sina kompisar ofta, särskilt vid badet, men det är lite för långt att gå, och lite för nära för att skjutsa, så en cykeltur hade varit perfekt! Eftersom hon tror att hon ska cykla omkull och dö om hon cyklar (hon var med om en otäck cykelolycka för tre år sedan), är det ett perfekt mål att sätta upp. Cykla själv till badet och träffa kompisarna. Då kan hon dessutom ta sig dit även om vi inte har tid.
Sen delar man upp målet i mindre steg, som leder fram till det stora, svåra målet.
Första steget för F blev att sitta på cykeln. Bara det kändes jobbigt, men inte oöverstigligt. Med en bra belöning (nybakade muffins) lyckades hon ta fram cykeln och sätta sig på den. Det gick så bra att hon direkt klarade av steg 2: cykla på gatan hemma. Inte länge, men tillräckligt för att det faktiskt skulle komma ett litet leende. Det var inte så farligt som hon trodde att det skulle vara! Och så blev det en muffins till.
Steg 3: Cykla med mamma till busshållplatsen. (1 km)
Steg 4: Cykla med mamma till badet. (2 km)
Steg 5: Cykla med mamma runt sjön. (6 km)
Steg 6: Cykla själv till busshållplatsen.
Steg 7: Cykla själv till en kompis. (2 km)
Steg 8: Cykla själv till badet och träffa kompisarna.
En annan möjlighet hade varit att cykla med mamma steg 3, 5 och 7, och däremellan cykla själv, men F ville ha det så här, och det är hon som styr.
Men efter steg 3 hoppade hon direkt till steg 6, för hon skulle möta kompisarna vid bussen, och hon visste att hon klarade av det! När vi gjorde steg 4 sa hon till mig att hon egentligen inte var rädd för att cykla längre, men att hon ändå ville genomföra stegen, för att få belöningarna. Och det är helt okej! Huvudsaken är att hon inte är rädd längre, och att hon inser att övningarna kan göra så att hon klarar av saker hon inte trodde att hon kunde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar