Skolan - högt och lågt

Jag är verkligen jättenöjd med den hjälp vi har fått från min dotters skola i samband med Selektiv Mutism, ångest och hotande hemmasittande.

Kuratorn är fantastisk och har hjälpt F jättemycket. Hon har flera gånger varit med på BUP för att kunna göra den del av jobbet som måste göras i skolan på ett bättre sätt. Hon är F:s fasta punkt i skolan, och hjälper till på morgonen om det är jobbigt att komma dit, hon pratar med lärarna när något är jobbigt, när F missat ett prov och inte klarar av att gå på de vanliga upphämtningstillfällena får hon sitta hos kuratorn och skriva provet. Om F behöver gå hem och inte kan prata med den lärare hon har, kan hon alltid gå till kuratorn. Hon skickar ut information som lärarna behöver angående F och hennes problem och finns alltid till hands även för mig.

Lärarna är också helt underbara. Jag skriver massor av mail, både för att förklara något som F upplever som jobbigt och för att ta reda på hur vi kan ta igen det hon missat på grund av sin höga frånvaro, och de svarar oftast snabbt och är ivriga att hjälpa till. När de fick veta att hon har SM gjorde de verkligen allt för att underlätta. Ibland blir det ändå fel, och då hjälper de till så att det till slut blir till det bästa. Det handlar om hur man kan redovisa, vem hon ska jobba tillsammans med och när det var muntliga delen av Nationella Proven fick hon i stort sett välja själv vem hon ville göra det tillsammans med.

Skolledningen har också visat stort intresse, och biträdande rektor var den som kom ut till bilen och fick med F in, den där första gången hon hade ångest, för ett år sedan. Han har dock inte riktigt förstått att det är jobbigt för F även när hon är på plats och deltar. Hon kan se glad ut, men det betyder inte att hon inte kämpar och har ångest över vem som kan tänkas prata med henne och om hon kommer att kunna svara i så fall. I hans värld är allt toppen bara hon är på plats. "She's doing great!"

Men så kom sommarlovet mellan sexan och sjuan. Det är samma skola, 6-9, och vi hade fått höra att  de skulle ha samma mentorer alla fyra år på skolan. Eventuellt skulle klasserna blandas om, men vi var tydliga med vad som skulle vara bäst för F i ett sådant läge: Om lärare ska bytas ut är det bra om det bestäms tidigt, så att F kan träffa den/de nya redan innan de gamla slutat. Om klasserna ska blandas är det viktigt att det ändå blir så likt som möjligt, och att man om möjligt kan se till att ännu fler som hon pratar med hamnar i samma klass. Trygghet är jätteviktigt för att hon ska gå framåt.

Sen blev det jätterörigt. Det var än det ena, än det andra beskedet. Ingen tog tag i det, och ingen fick veta något. Kuratorn försökte hålla F informerad, men den information hon hade blev också ändrad flera gånger. Till slut hamnade F tillsammans med bara fyra klasskompisar i en annan klass, som var nästan orörd jämfört med året innan. Det var O, den enda klasskompis F pratade med, en tjej som hon samarbetat med på hemkunskapen, men bara sa några enstaka ord till, och två killar som hon inte var otrygg med, men heller inte trygg. Alla lärare utom en var nya. Mentorerna var båda manliga. Och klassen var en som F sedan tidigare upplevt som "dryg", och hon var orolig för att de skulle reta henne för att hon var annorlunda. Vi fick veta att den som gjort klassindelningen försökt sätta henne med W och A, som vi namngett som trygga personer som F pratar med, men att det inte gått. Vi fick inte veta varför, bara att det inte gick.

Vi gjorde vårt bästa för att peppa henne, försöka se det som en nystart och "det kanske blir jättebra även om det inte känns så nu". Hon träffade kuratorn och pratade igenom schemat och lärarna, och när hon kom hem var hon lite mer positiv, tyckte jag. Men det vände snart och hon blev mer och mer uppgiven. Till slut var hon mer nere än hon varit innan, och sa med desperation i rösten "Jag kan inte gå i den klassen, mamma! Jag kommer inte att kunna gå till skolan om jag går i den klassen. Jag vill inte leva om jag måste gå i den klassen!"
På sätt och vis tror jag att det sista var en överdrift, men oavsett är det hemskt att höra sitt barn säga något sådant. Och jag förstod hennes desperation så väl! De hade ju tagit allt vi sagt och gjort tvärtom!

• Vissa klasser var intakta, men just hennes splittrade de så att hon bara hade fyra personer med sig, och det var inte ens de som vi berättat att hon funkade bäst med.
• En del klasser hade nästan alla sina lärare kvar, men F hade bara en enda, och det var inte en av de hon var mest trygg med.
• Hon hade inte fått veta i tid för att hinna vänja sig vid tanken, eller ens hunnit träffa lärarna.

Det var som att någon tänkt: "Jaha, hon behöver trygghet, då ser vi väl till att ta bort varenda litet uns av trygghet!"

Jag var nog lika desperat jag, när jag ringde kuratorn och berättade. Jag sa att jag inte vet vad jag ska ta mig till, och även om jag tror att det kommer att bli bättre än hon tror att det ska, vill jag inte att hon ska känna att hon inte vill leva. Hon sa att hon skulle kolla upp om det fanns någon möjlighet att ändra på något, och ringde upp en halvtimme senare. Då fick jag veta att det fanns en plats i den klassen där W och A går. Hon kunde inte få med sig O, men om ledningen sa OK kunde hon få den platsen.

Jag blev självklart lättad över att det löste sig, men samtidigt väldigt arg.

Varför fick vi inte veta det innan hon sa att hon ville dö? 

Om man vet att ett barn har ångest över att gå till skolan, man vet vad det beror på, och vad man kan göra för att det ska bli lättare, varför gör man inte det? Varför lyssnar man inte på kuratorn? Varför har man inte ett möte med oss? Jag skrev ett desperat mail till rektorn, som han inte bemödat sig att svara på. 

Jag är fortfarande arg, fast det är över en månad sedan. Jag blir tårögd när jag skriver.

Psykologen på BUP var väldigt förvånad när vi berättade om det. Hon sa att det är sånt man kan förvänta sig om man har dålig kontakt med skolan, och hon hade aldrig gissat att det skulle hända oss, eftersom vår kurator varit med på flera möten, och vi alltid talat så gott om bemötandet från skolan.