F pratar helt obehindrat med oss i familjen när vi är här hemma.
Hon har fyra kompisar som hon också pratar obehindrat med i rätt omgivning.
Det är "nollor", som inte orsakar någon ångest att prata med.
Mormor och faster är "ettor". Det är lite jobbigt precis i början, sen går det bra.
Morfar är en "tvåa". Inte för att hon har något emot honom, eller att han är jobbig på något sätt. Hans största fel är att han är man. Kvinnor är genomgående lättare för F att prata med, utan att hon kan peka på någon särskild anledning.
Andra släktingar, som hon inte träffar lika ofta, finns också här, eller ännu högre upp på skalan. Hur de bemöter henne spelar också in, de som kräver svar eller "förhör" henne är jobbigare än de som småpratar med henne och ger henne möjligheten att svara ja eller nej.
På skolan är kuratorn en "etta", på väg mot en "nolla".
Lärarna och klasskompisarna är "sexor", förutom några få. De trygga männen är "fyror" och kvinnorna "tvåor" eller "treor". De trygga klasskompisarna är bara de två som finns med bland "nollorna".
Rektorn och kvinnan som påpekade att hennes shorts var för korta är båda "läskiga" och ligger mycket högre upp. Minst "åttor".
Sen finns det olika miljöer som påverkar. Ensam i ett rum där ingen annan kan höra är det lättare att prata än ute bland folk. Om den som sitter i sätet bakom henne på bussen är helt okänd är det lättare än om det är en gammal klasskompis (som hon inte pratar med). Hon pratar väldigt tyst med mig när vi är i korridoren på skolan, ibland är hon till och med tyst tills vi kommer ut. Ibland är hon helt oberörd när vi sitter på café, medan det är jobbigare andra gånger.
Ibland är det också lättare att säga ja, fast hon egentligen vill säga nej. Om hon säger nej behöver hon antagligen förklara varför, medan ett ja får slut på samtalet. Det är ingen bra lösning, eftersom hon sen måste ta sig ur den jobbiga situationen, men det är lättare för stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar