Insikt

Min dotter F har haft Selektiv Mutism länge, men det har inte alltid varit ett problem.

I förskolan tog de upp på ett utvecklingssamtal att hon inte pratade. Hon pekade istället för att be om ketchupen vid lunch, till exempel. Vi blev förvånade, eftersom hon alltid varit väldigt verbal och pratade som vanligt hemma. Det blev bättre, och vi tänkte inte mer på det.

Inför ettan var hon otroligt nervös, och blev väldigt ledsen när de få klasskompisar hon kände sedan tidigare inte hamnade i samma grupp. Det gick ändå bra i skolan, bortsett från att hon var ganska tyst. Eftersom jag själv alltid varit blyg och försiktig antog jag att det var samma sak med F.

På våren i trean blev pressen för mycket. Prestationsångest inför Nationella Proven (som hon klarade utan problem) och oro för att byta skola inför fyran (då hon gick på en f-3-skola) gjorde att hon hade ont i magen, inte ville gå till skolan och där någonstans insåg vi att hon egentligen inte pratade med sin mentor, trots att de känt varandra i tre år. Hon svarade på tilltal och klarade sig med hjälp av kompisarna, så det var inget som ställt till det jättemycket. Men i och med att oron och ångesten blev ett stort problem, blev det även ett problem att hon inte kunde prata med någon vuxen i skolan.

När hon började i ny skola i fyran kryssade vi i rutan om att vi ville ha kontakt med kurator. Jag hade långa samtal både med kurator och mentor om hur vi kunde underlätta för F, både när det gäller pratandet och all annan oro.
F vägrade träffa kuratorn utan mig, så jag fick boka in hennes samtal när jag slutade tidigt och kunde vara med.

Samtidigt som F började fyran började en flicka med Selektiv Mutism i förskoleklassen jag jobbade i. Jag tänkte tidigt på att hon påminde mycket om min F, men det blev inte mer än att jag tänkte tanken. Inte förrän i femman nämnde jag mina tankar för kuratorn, men då fick jag bara ett häfte att läsa själv. Inget om vad skolan kunde göra, och inget om hur vi kunde gå vidare. Strax efter det blev kuratorn sjukskriven, och vi tappade den kontakten.

När F började sexan hände något. För det första slutade hennes bästa kompis S, för att börja på en annan skola. Det innebar att hon bara pratade med en person i klassen, O, en kompis sedan förskoleklass. Dessutom flyttade de från låg- och mellanstadieskolan till högstadieskolan. Det innebar nya lärare, olika i alla ämnen, nya lokaler, nya rutiner, nya regler. Det var mycket ångest innan, men när hon träffade mentorerna kändes det mycket bättre. Tills det inte gjorde det längre.

En morgon när vi var på väg till skolan blev hon snurrig. Sedan började hon hyperventilera, och när vi kom fram till skolan var det regelrätt panikångest. Vi fick ett jättebra bemötande, alla försökte hjälpa till. Vi träffade skolledning, båda kuratorerna, andra elevvårdare och lärare. F fick lugna ner sig, vi pratade om vad ångest är och hur man kan hantera det. Jag var med på några lektioner och sedan gick det bra igen, någon vecka. Sedan blev det värre igen. Hon ville inte till skolan, hon grät och skrek åt mig. Hon saknade S. Hon ville inte ha idrott. Hon tyckte att alla praktiska ämnen var jobbiga. Hon kunde gå en dag, för att sedan vara helt slut och inte orka med dagen efter. Kuratorn började möta upp oss utanför skolan. Vi provade att byta klass, till en där hon hade fler trygga personer från gamla skolan, men hon kände sig ändå tryggare i klassen hon gått i sedan fyran. Jag vände ut och in på mig själv för att hjälpa henne att klara av skolan.

Till slut ringde jag BUP - Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen. Jag pratade med en kurator i telefon ungefär en timme, berättade om problemen, svarade på massor av frågor och till slut sa han de magiska orden:
"Det låter som att det är Selektiv Mutism".
Det var så skönt att höra det från någon som kan sånt. Att det inte bara var jag som gissade. Inte Dr Google. En kurator på BUP som fyllt i formulär medan jag svarade på frågor fick fram diagnosen utifrån det.

Vi fick en ganska snabb tid på Samtalsmottagningen, men de bedömde det som så allvarligt att vi fick remiss till BUP i alla fall. Där var det längre väntetid, så vi kom inte dit förrän i februari.

I december fick jag ett häfte i min hand på jobbet, att läsa innan vi skulle ha ett möte med talpedagogen om vår Selektiva Mutist. Det var en text skriven ur barnets perspektiv, och medan jag läste den kände jag att F måste få läsa det här. Det var som att höra henne berätta.
Jag tog hem häftet, och bad henne läsa. Jag sa inte varför, och hon försökte slingra sig. "Jag orkar inte." "Måste jag?" "Jag vet ju inte ens vad Selek...tiv Mu...tism är för nåt."
Jag bad henne läsa inledningen i alla fall, och hon började läsa. Sen kunde hon inte sluta, ens när hon behövde gå på toaletten. "Det här skulle ju mina klasskompisar behöva läsa!" var första kommentaren jag fick ur henne.

Det blev ett helt annat lugn när hon fått läsa det. Hon fick insikt och kunskap. Kunde landa i att hon inte var ensam och att det faktiskt kan bli bättre, med rätt hjälp. Hon började tänka på vad som skulle underlätta för henne, istället för att bara se alla svårigheter.
Vi kunde berätta för lärarna hur de kan hjälpa henne, och kuratorn läste på för att kunna stödja henne på bästa sätt.
För mig blev det tydligare. Det kändes som att det var massor av problem staplade på varandra, och allt blev bara värre av att hon inte pratade, men sedan blev det tydligt att allt hängde ihop. Att mycket av hennes oro var kopplad till att prata. Idrotten, praktiska ämnen, gruppindelningen... Allt handlade om oro för att behöva prata.

När vi kom till BUP blev det mer fokuserad träning, men den största skillnaden känner jag var då, när hon insåg vad det var.