Ibland känns det som att det inte har hänt någonting, att vi står och stampar på precis samma ställe som för ett år sedan. Inte minst för F. Hon kan i frustration skrika att hon inte orkar ha det så här hela livet, och jag förstår henne.
Men det händer saker. Massor av saker.
Som det här:
Idag var vi på utvecklingssamtal med hennes nya mentor, och när vi gick uppför trappan mot hennes rum gick de och småpratade med varandra.
Alltså förstå hur stort det är!!!
Det var inte ett stängt rum, utan mitt ute i skolan. Det var inte bara nickar eller "Mmm", utan hon svarade på frågor. På engelska. Utan mig. Och det är bara två veckor sedan skolstart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar