En vanlig dag i F:s liv går till stor del ut på att identifiera och hantera situationer när hon behöver prata. Hon är hela tiden på helspänn, för att inte bli överraskad. Det är inte konstigt att hon är mer trött än andra 13-åringar när hon kommer hem. När hon sen är i "säkerhet" hemma kickar hjärnan igång att leta efter saker som kan gå fel i morgon eller någon annan dag. En läxa som är det minsta otydlig eller om pappersschemat inte stämmer med det som finns på SchoolSoft triggar prestationsångesten, "tänk om jag gör fel!" Det bara fortsätter. Hon får nästan aldrig vila.
När hon vaknar en morgon och säger att hon inte orkar, att kroppen är alldeles matt och att hon inte orkar ta sig upp ur sängen. Hon är "slutbränd". Är det då ångesten som gör det, eller är hon helt enkelt trött?
Det är praktiskt taget omöjligt att avgöra. I alla fall för mig.
Oftast vet hon inte själv heller, men det är en viktig skillnad:
Om hon är trött behöver hon vila och kan samla ny energi så att det går bättre dagen efter.
Om det är ångest behöver hon exponeras för att hon långsiktigt ska lära sig av med ångestkänslan. Stannar hon hemma på grund av ångest "matar" hon ångesten och lär sig att det hon är orolig för faktiskt är farligt, och något man måste undvika.
Så vi försöker.
Kan vi identifiera ett "hot" (jag mår alltid illa på SO:n/om jag inte behöver gå på idrotten är det okej/är det säkert att vi börjar halv nio?) ser vi till att exponera, och då är det viktigast att göra just det som är ett hot. I samråd med kuratorn kan vi ta bort någon lektion som inte är något problem om exponeringen blir för jobbig.
Finns det verkligen inget hon oroar sig för (förutom att missa lektioner) så är det kanske läge att vila en dag. Eller en halv. (I samråd. Vår kurator får jobba hårt, hon är helt underbar!)
Ibland gör vi fel, men oftast funkar det faktiskt att exponera.
Sen finns föräldraperspektivet också. Det tar vi i ett annat inlägg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar