Vem, vad och varför?

Selektiv mutistmamma, vad är det?
Jo, det är en mamma till någon med Selektiv Mutism. I det här fallet mer specifikt en tonåring, vilket jag har förstått är lite ovanligt. Det mesta man hittar om SM handlar om mindre barn, och kan hanteras på ett annat sätt. Det är en del av anledningen till att jag valt att skriva om våra erfarenheter här.

Vem?
Jag heter Caroline, är 40+ och tvåbarnsmamma. Jag jobbar i skolan, gillar trädgård, pyssel och att läsa på fritiden. Min äldsta dotter F är 13 år och har nyligen fått diagnosen Selektiv Mutism. Hon har haft det länge, men hon har löst problemet på egen hand, så det blev inte ett stort problem förrän det senaste året, så det är nu vi har tagit kontakt med BUP och fått diagnosen. Hon går i sjuan på en engelskspråkig skola och gillar att spela på datorn, rita och hänga med kompisarna.

Vad?
Selektiv Mutism är lite som en fobi, men istället för att bli alldeles stel och panikslagen av att se en spindel eller vara på höga höjder, blir man stel och panikslagen om man måste prata i vissa situationer. Alltså inte alltid, utan bara i just de situationerna. Och de situationerna kan variera från fall till fall.
F till exempel, kan prata alldeles utmärkt hemma, om det inte är så att någon är och hälsar på.
Hon kan prata alldeles utmärkt med mig, men om vi är på skolan sänker hon rösten så att jag nästan inte hör henne.
Hon pratar högt och länge på Skype med sina kompisar, men om hon märker att någon kommer in i rummet hemma hos kompisen kan hon bli tyst.
I skolan pratar F med sina kompisar, de som hon har lekt mycket med ända sedan lågstadiet, eller ännu längre. Hon pratar inte med resten av klassen, och hon pratar inte med lärarna. Hon kan svara på tilltal, men det är jobbigt för henne, och en stor del av tiden oroar hon sig för att hon kanske kommer att behöva säga något.
Kortfattat kan man säga att Selektiva Mutister kan prata, och de vill prata. Det är bara det att det inte alltid fungerar.

Varför?
Jag tror att det är bra att "skriva av sig", så jag tänker att det här blir ett slags terapi för mig. Dessutom har jag som sagt märkt att det inte finns särskilt mycket skrivet om tonåringar med Selektiv Mutism. Det mesta har fokus på förskoleåldern, eller möjligen första skolåren, och helt ärligt funkar inte samma saker på en tonåring. F skulle aldrig bjuda hem en lärare för att spela spel i hennes trygga miljö! Det är heller inte lika lätt att få en ny kompis genom att bestämma med hennes mamma att vi ska ses i lekparken. Förslaget att kommunicera med bildkort fick också tvärnej!
För tonåringar är det mycket som är pinsamt. Det är hormoner och annat som försvårar situationen, och inte minst är det i alla fall på min dotters skola många fler lärare att samspela med på högstadiet än det var på lågstadiet.
Därför vill jag skriva om vad som funkar för oss, vad som är jobbigt och vad som blir helt omöjligt. För att kanske någon annan ska kunna få tips som faktiskt är riktade till en tonåring.

Så... Välkommen till min blogg!