Man känner sig liten...

I kontakten med BUP är det lätt att känna sig liten.

Jag ringde häromdagen för att få papper på F:s diagnos, så att skolan kan söka pengar för att kunna hjälpa henne så mycket som hon behöver. Först hörde jag knappt vad de sa på telefonsvararen, sen fick jag veta att jag hade valt fel nummerval, för de här var en administrativ fråga, inte en sjuksköterskefråga. Men de sa inget om administrativt eller sjuksköterskor. "Har du ett pågående ärende hos oss?"  Det kunde jag inte svara ja på, eftersom ärendet avslutades i november, så jag valde det andra. Det ska inte vara lätt att göra rätt, tydligen...
Min andra fråga, om samtalsstöd för mig, ett halvår senare när frågorna hopar sig och F upplever att hon är mer rädd än tidigare, hänvisades till vårdcentralen, men de har rått mig att kontakta BUP. Så där står jag mellan stolarna och känner mig liten.

Första gången jag kontaktade BUP fick jag ett fantastiskt bemötande (efter den inledande tystlåtna telefonsvararen). Massor av frågor om stort och smått, och så till slut ett erkännande jag inte visste att jag så innerligt ville ha: "Det låter som att det är Selektiv Mutism." Och så fick jag en tid till samtalsmottagningen, eftersom det var ganska bråttom, och väntetiden på BUP var mycket längre. När vi sedan hade varit på första besöket ringde kuratorn upp mig och ville skicka remiss till BUP, för att det var för stort för dem att lösa. När jag sa att vi blev rekommenderade att gå till dem för att det var kortare kö, fick jag veta att det inte fungerar så.
Hade jag gjort något fel?! Jag kände mig i alla fall väldigt liten.

Och så fick vi tid på BUP, hos en fantastisk psykolog som inte försökte få F att prata med henne, för det var inte det viktiga. Det viktiga var att få henne att prata med någon vuxen i skolan. Och så behövde hon få verktyg för att hantera sin ångest.
Men så plötsligt en dag när vi kom på en av våra träffar avslutades vårt ärende. Bara så där, kändes det som. Och jag kände mig liten...

Idag fick jag hem ett papper att skriva på för att få det där pappret jag ringde om.
Raderna jag skulle skriva på var så korta och satt så tätt att det var nästan omöjligt att fylla i pappret.
Gissa om jag kände mig liten? Njae, snarare som en jätte, för att vara ärlig... 😂