Med fem dagar kvar av lov och ledighet kom den för första gången.
Ångesten över att komma tillbaka till skolan.
Idag, med en hel dag kvar, var den så stark att den övermannade henne.
Den säger till henne att hon inte orkar med skolan, och hon tror den.
Jag säger att hon egentligen orkar med skolan, men hon orkar inte med att tänka på den.
Hon tror nog mig också, men hon har svårt att låta bli att tänka på den.
Det spelar ingen roll att det inte är några prov idag, eller ens den här första veckan. Just nu är det inte ens några inplanerade så att de syns för henne, men hon vet att de kommer, och det räcker.
Jag har svårt att hantera hennes ångest. Jag vill hjälpa henne, men det kan jag inte. Hur jag än försöker argumentera biter inget på henne, för det är hennes verklighet.
Och medan jag skriver inser jag att jag ju inte ska hjälpa henne. Föräldrafällan som jag ar svårast att undvika.
Stålsätter mig för i morgon. Var det illa idag, lär det bli värre i morgon. Och på tisdag morgon...
Och jag ska verkligen försöka att inte hjälpa henne då. Bara finnas där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar