Jag märker att jag har svårt att hantera F:s problematik den här gången.
Hon tror inte på behandlingen, och hon vill inte sluta med sitt självskadebeteende, eftersom det funkar. Hon är fast i sina tankar och har inte det där som kallas growth mindset. När jag försöker hjälpa henne att tänka lite mer growth-igt skjuter hon ner mina förslag på en gång.
Och jag... jag blir irriterad och sur. Lite så där "skit i det då, klara dig själv". Less. Uppgiven. Varför ska jag anstränga mig när hon inte tar emot det?
Sist vi var på Samtalsmottagningen tog jag upp det med psykologen på tu man hand. Ur mitt perspektiv: hur ska jag bli bättre på att hantera det? Hur ska jag göra för att orka fortsätta?
Jag fick inga direkta svar (det är ju inte så det funkar med psykologer och ångest), men jag fick ur mig mina funderingar och jag fick veta hur vi ska fortsätta. Och där kommer rubriken på dagens inlägg in.
Tanken framåt är att F ska få hjälp att inse att självskadebeteendet bara hjälper kortsiktigt.
Hon säger att självskadandet funkar, men har hon mindre ångest nu än tidigare? Nej. Det tar bort ångesten tillfälligt, sen kommer den tillbaka.
Det vi behöver är att hitta något som hjälper till att minska ångesten på lång sikt, och då krävs det jobb. Acceptans är en stor del i att minska ångesten (se inlägget om badbollen), och då måste man våga stanna kvar i känslan, även om den är jobbig. Ju mer man vågar stanna kvar, desto mindre viktig blir ångesten.
Jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka och lita på att det finns fler runt omkring som kan hjälpa F att komma vidare. Avvakta tills hon är mer mottaglig.
Och försöka låta bli att vara bitchig tillbaka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar