Idag fick jag en så bra liknelse när vi var på Samtalsmottagningen med F.
Det har visat sig att F inte hanterar sin ångest så bra på egen hand, så även om hon lyckas klara utmaningarna som vardagen bjuder, mår hon inte så bra.
Hon har börjat skada sig, och maten är också ett problem nu.
Ett annat problem är att hon inte vill ha hjälp. Hon tror inte att det hjälper, och det är jobbigt att rota i ångesten igen. Det var när jag berättade det psykologen kom med liknelsen.
Att försöka gömma ångesten är som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det går åt en massa energi och man kan inte slappna av för en sekund.
Med badbollen får man ta i och trycka, och försöka parera när den vill glida åt sidan.
Med ångesten gäller det att hålla sig sysselsatt och tänka på något annat hela tiden.
Båda kräver väldigt mycket energi, och man blir trött, så till slut orkar man inte hålla den nere längre.
Det som händer då är inte bara att badbollen flyter upp, utan den flyger högt upp i luften, som en explosion, vilket är vad bilden i inlägget visar. Och precis samma sak händer med ångesten. Den far upp och blir väldigt mycket värre än den var från början.
Om man däremot accepterar ångesten och låter den ligga och guppa på ytan (badbollsliknelsen igen) håller den sig oftast ganska lugn, och till slut kanske den till och med guppar iväg med vinden, och inte syns alls.
