Bäst när det gäller!

PixelArt

Före lovet var det två jobbiga veckor för F.

Som vanligt inför ett lov hopar sig proven och uppgifterna när områden ska avslutas.
Men den här terminen känns det som att hon är mer förberedd. Tillsammans med sin mentor går hon regelbundet igenom vad som är på gång, och är det något som är oklart, eller något hon är osäker på kollar de upp det direkt och ser till att hon vet och känner sig trygg.
Det låter ju inte som raketforskning, men det är svårt att bli trygg när man inte vill göra fel, samtidigt som man inte kan fråga eller be om hjälp när det behövs. För F krävs det just nu att någon ställer rätt frågor, eller att det är en trygg situation, där hon kan berätta vad som är svårt. Och det får hon.

Måndag vecka 6 var dessutom kompisen W sjuk. Liksom nästan hela veckan. Det var jobbigt, men funkade, tack vare andra kompisen A. Förutom att hon också var sjuk på tisdagen. Och resten av veckan. Båda kompisarna! Samtidigt!
Kompisarna är hennes stora trygghet i klassrummet. Utan dem känner hon sig malplacerad och isolerad. Det är jobbigt att gå på lektionerna när de är med, men ännu värre när de inte är det.
Jag sänkte mina förväntningar på henne till att hon skulle vara i skolan. Om hon var på lektionerna, eller ens jobbade med skolarbete blev inte lika viktigt.
Bara det var jobbigt. Särskilt på morgnarna.
Hon ville inte gå. Hon oroade sig för det ena efter det andra: Hur blir det med den lektionen? Vad missar jag om jag är i Green Room på den lektionen? Jag behöver ju vara med på det där...
Varje dag lämnade jag en motvillig eller ångestfylld 13-åring på skolan, och varje dag blev jag imponerad av något. Hon gick på engelskan alldeles själv! (En av de trygga lärarna.) Hon gick på bilden alldeles själv!!! (Inte en av de trygga lärarna!) Hon gick faktiskt på träslöjden! (Otrygg lärare, otryggt ämne.) Visserligen bara en stund, och tillsammans med mentorn, men hon gick dit och hon fick jobbet gjort. Hon var glad när hon kom ut till bilen efter skolan! Och så vidare. Småsaker som är stora under de här förutsättningarna. Gigantiska!
Jag hoppas att jag kom ihåg att låta henne veta hur stolt jag var! Varje dag.

På fredagen var W tillbaka, men det var några utmaningar ändå.
#1 Spela Finns i sjön med en ny lärare. Eller... läraren är inte ny, men hon har inte spelat/pratat med honom förut. Hon har varit lite nervös, och lagt ett prestationskrav på sig själv: Jag måste slå honom!
Det gjorde hon inte. Men det gick bra ändå. Ingen ångest alls, sa hon.
#2 Spela ett nytt spel med Ms R (mentorn). Och Mr W. Och till slut kom även Mr G och var med. Det här är ett tärningsspel där varje ruta man hamnar på innehåller ett ämne som man ska berätta om. (Min favoritfärg, mitt favoritdjur, bästa årstid, någon jag ser upp till... Och så motivera svaret.)
Vissa frågor var jobbiga, att hon inte ville prata om det, men inte för att hon fick ångest för själva pratandet, utan mer för att hon inte tyckte att hon hade något intressant att komma med.

Såå stolt!!!

Som om inte detta var tillräckligt inleddes vecka 7 med att Ms R var sjuk!!!
Hon som skulle ta emot på morgonen. Hon som är tryggheten i Green Room där F är en stund på morgonen, på svenskan och på NO:n. Utan henne är Green Room som vilket jobbigt rum som helst, och inte ett tryggt alternativ. Det blev två dagar som fick pusslas ihop med kuratorn och mr W.
Och det funkade! Måndag morgon var det tårar och ångest innan vi kom till skolan, hon hade ont i magen och trodde att hon skulle kräkas. Men hon kom in och de fixade dagen! Planen var att hon skulle åka hem sista lektionen, och plugga hemma inför provet på tisdagen, men fem minuter innan jag skulle sluta jobba och åka och hämta henne kom ett meddelande att hon ville stanna och plugga med en kompis på mr W:s surgery (typ läxhjälp) istället. Hängde ni med?! Hon valde att stanna i skolan fast jag var redo att hämta henne! Stort!
Tisdag gick bättre. Mr W är med på idrotten på morgonen, och brukar få möta henne vid bilen, men idag gick hon in själv. Inte bara in på skolan, utan in på lektionen. Och på grund av ett missförstånd skrev hon sitt kemiprov i klassrummet, fast de ordnat så att hon och W skulle få skriva i Green Room. Och hon gick fram och ställde en fråga till Ms M, vars lektioner hon inte ens brukar gå på!

Det är helt galet vilka framsteg hon har gjort! Och det här är alltså under en jobbig period, med ovanliga utmaningar.
Min utmaning blir att hjälpa henne att inse hur mycket hon har lyckats med, och att hon klarar mer än hon någonsin kunde tro.

Superhjälte

F har fått en superhjälte.

I början av terminen var hon nästan lite rädd för mr L, som är hennes idrottslärare. Sen tog han sig tid att prata speciellt med henne och hennes kompisar efter en av de första lektionerna, och då blev han inte lika läskig längre.

Allt eftersom har de fått en ganska bra relation. De har Harry Potter som gemensam nämnare, och hon retas med honom genom att favorisera Slytherin, med Malfoy och Snape, istället för Gryffindor och de uppenbara hjältarna. Det är väl mest han som pratar, men hon kommunicerar i alla fall.

Efter jullovet var planen att börja spela Finns i sjön även med honom, men det var lite klurigt att hitta tid för det. Vecka 6 blev det äntligen av, och hon sa efteråt att hon inte hade haft någon ångest alls. Hon är nu så van att spela Finns i sjön att  hon är avslappnad även med nya motspelare.

Så var det sista skoldagen innan sportlovet, och skolan avslutade den med en talangshow i en hyrd lokal utanför skolan. Sånt är jobbigt för F. Hon gillar rutiner och blir osäker när rutinerna bryts. När, var, hur? Vad förväntas av henne? Hela skolan samlad i samma lokal. F tycker att ett vanligt klassrum är för mycket, hur blir det då i ett sånt här sammanhang?

Hon var alltså lite ur balans redan när hon gick in i lokalen, och när en ur personalen anvisade henne och hennes två trygga klasskompisar plats på två olika rader, då kom ångesten. Hon stelnade till och satte sig inte på den anvisade platsen. Mannen blev antagligen irriterad över att hon inte gjorde som hon skulle, och F:s upplevelse var att han skrek åt henne. Hon började gråta, och en av kompisarna försökte förklara för honom, men han fortsatte skrika.
Då fick mr L syn på situationen från sin plats på scenen, och kom till hennes undsättning. Han tog henne åt sidan och markerade för sin kollega att det var nog. Strax efter kom hennes mentorer och tog över, och F kunde till slut hitta en plats och se showen i alla fall.

När hon berättade för mig vad som hänt sa hon att mr L räddade henne. Ögonen lyste lite extra när hon pratade om det, och hon hade inget emot att kalla honom hjälte.
Jag tror nog att relationen fick en liten skjuts av det här.