Min nya roll

I sexan var jag F.s livlina. Jag såg till att hon kom till skolan, jag såg till att hon visste vad som hände på de lektioner hon missade, jag såg till att hon fick svar på frågor hon hade, jag förmedlade hennes behov till lärarna och tog emot all hennes oro. Jag såg till att hon fick kontakt med kuratorn på skolan, och ringde BUP för att få tid för henne där. Jag följde med henne på nästan alla möten både med kuratorn och BUP.

I sjuan lämnade jag sakta över ansvaret till hennes mentor. Jag behövde bara förmedla hennes oro och frågor till mentorn, så tog de tag i det tillsammans. I slutet av läsåret kunde hon skicka meddelanden till mentorn själv, om än inte om de jobbiga frågorna.Vår kontakt med BUP avslutades, och hon träffade inte kuratorn lika mycket. Däremot såg jag fortfarande till att hon kom till och från skolan. Hon ville inte åka buss, och jag tvingade henne inte. Och så jobbade vi hårt med att klara simprovet.

Nu i åttan behövs jag inte lika mycket längre. Visst kan det fortfarande komma bakslag, det får jag inte glömma. Första veckan brukar gå över förväntan och följas av en baksmälla när hon inte orkar hålla i det längre. Men hon har byggt upp ett säkerhetsnät runt sig, ihop med sina vänner, så jag tror inte hon ramlar ända ner även om hon inte orkar hålla sig kvar där hon har börjat terminen.
Just nu tar hon sig till skolan på egen hand, hon åker hem med en kompis och gör läxorna där. Hon har sin mentor som hjälper henne att kommunicera med de andra lärarna, och planen är att vi ska göra som i slutet av vårterminen och göra en lista över sånt F oroar sig för varje måndag, så hjälper ms R till att räta ut frågetecken och lösa problem.

Jag gör mitt bästa för att anpassa mig till min nya roll. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i för mycket, även om det är svårt när man är van att behövas mer än man gör.
Förra året skickade jag ett meddelande till ms R varje morgon, för att meddela hur morgonen varit och om hon ville bli mött utanför eller inte. Vanan sitter i, men jag försöker att inte skicka om det inte behövs. Jag brukade också skicka ett meddelande på eftermiddagen, för att ha hennes bild av dagen när F berättade om sin upplevelse. Det gör jag inte nu. Jag väntar snällt tills F berättar, även om det blir ganska sent när hon pluggar hemma hos sin kompis.
Jag är nästan lite snopen när jag kan åka hem direkt efter jobbet, när jag är ensam en stund innan lillasyster A kommer hem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid jag får över.

Toppenstart

Läsåret har verkligen börjat bra för F. Och för mig.

Hon har en skön inställning till skolan, så här i början i alla fall. Hon tycker att det är roligt att komma dit och hon tänker positivt kring sina möjligheter att lyckas i år. Lärarna verkar bra, schemat verkar bra och det är ingen ångest kopplad till klassen heller.
Två dagar i rad har hon tagit sig till skolan med buss, jag har inte behövt skjutsa eller ens väcka henne. Jag jagar på lillasyster lite grann, men F har fixat morgnarna jättebra.

Efter två år av ångestmorgnar är det här något väldigt ovant. Båda barnen tar sig till skolan utan att jag måste göra mig klar. Eftersom jag medvetet har lagt mitt schema för att hinna med ångestmorgnar har jag massor av tid över när det funkar så här bra. Jag kan sitta i lugn och ro och äta frukost i trädgården efter att de har gått till skolan. Jag som har vant mig vid att bita ihop om tårarna och slitas mellan viljan att krama och skydda mitt barn mot allt jobbigt, och vetskapen att inget blir bättre av att undvika det som gör ont. Frukost i trädgården är väldigt ovant. Men bra. Även om det bara är för ett tag.

I morgon börjar de vanliga lektionerna, enligt schema. Än så länge är det ingen ångest, men jag är redo om den kommer. Och tills den gör det äter jag frukost i trädgården när barnen har gått till bussen.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.