Let it go!

Bilden lånad från The Big Bang Theory Fansite

Jag såg nyligen ett avsnitt av Big Bang Theory, där Penny ska lära Sheldon att släppa taget.
När jag nu håller på och tränar på att lämna över ansvaret för F till skolan även när hon har ångest har det avsnittet blivit mitt ledmotiv.

Jag har nämligen kommit på mig själv med att behålla hennes ångest hela dagen, så att jag förväntar mig att hon ska må dåligt när jag hämtar henne. Sen visar det sig att hon mådde dåligt i tio minuter, medan hela min dag blev förstörd. Nu när jag börjar jobba blir det ännu viktigare att släppa, så att jag kan fokusera på det jag ska göra istället för att oroa mig för hur hon har det.

Nu sitter jag i bilen utanför skolan efter att hon klivit ur, kanske skickar jag en sista uppdatering till mentorn, om hon inte behövde möta upp utanför. Sen tar jag upp en penna (en fysisk penna, för att inte riskera att föreställa mig en alltför fin penna med mina initialer), drar ett djupt andetag och släpper. Samtidigt försöker jag släppa alla tankar på hur dåligt F mådde, hur jobbig morgonen varit, hur spänd jag är... Släppa ner axlarna, tänka glada tankar och flytta över fokus till mig.

Nu är det ju inte alldeles lätt att bryta en ovana, särskilt inte när man är en orolig mamma till ett barn med ångest, men jag gör mitt bästa. På lunchrasten kan det hända att jag skickar iväg ett sms till mentorn, för att kolla om det lugnade ner sig till slut. Och så kollar jag ängsligt vilka lektioner hon gått på, och vilka hon varit i studierummet. Och kanske kollar jag en extra gång vilka läxor det är som kan orsaka oro på kvällen. Och så vidare, och så vidare, och...

Då är det väldigt bra att F har världens bästa mentor. Som helt sonika låter bli att svara på mitt meddelande innan hon vet att jag slutat jobba. Och sen lite fint påminner mig om att jag behöver lämna över ansvaret till dem. För min skull. "Vi hör av oss om det är riktigt illa."
Och det vet jag ju. Så klart.
Men jag glömmer.
Och det är skönt att hon påminner mig.

We're going to have a great day!

Jag började jobba i onsdags, efter att ha varit sjukskriven sedan slutet av augusti.
Anledningen har varit mångfacetterad, men kort sagt har jag bränt mitt ljus i båda ändar, och haft jobbigt både hemma och på jobbet. Jag har inte fått något att fungera och då tar man ju slut efter ett tag. Nu har jag vilat, pratat, gjort förändringar på jobbet och fått jättemycket stöd när det gäller F. Så nu ska jag börja jobba.

Att jag jobbar innebär ändrade rutiner för F, eftersom jag inte finns hemma hela dagarna. I stort sett hela det här läsåret har jag kunnat lämna och hämta henne när som helst på dagen. Har det varit en jobbig dag har hon kunnat välja precis utifrån sina egna behov, så när som på någon timme om jag haft tid hos läkaren, sjukgymnasten eller någon av alla mina samtalskontakter. Nu blir det en annan situation, även om jag, i alla fall nu i början, är ledig både när hon börjar och när hon slutar, enligt schemat.

Då känns det skönt att F har sin mentor, som lugnt men bestämt säger till henne att "den tiden ska vi inte störa mamma". Är det något som är jobbigt löser de det på skolan, tills jag har slutat för dagen.
Deras plan för onsdag den  här veckan var: "We're going to have a great day".
Och det hade de.
Jag också.

Där kom den!

Terminens första riktigt jobbiga dag.
Ja, allra första dagen var också jobbig, men det var lite annat. Idag trodde jag faktiskt inte att hon skulle komma iväg alls. Förutom att det är måndag, var natten jobbig eftersom hennes pappa åkte in till akuten med bröstsmärtor. Hon kom sent i säng, och var ganska orolig, även om det visade sig att det inte var något allvarligt. Dessutom var hon trött efter förra veckan, precis som jag trodde att hon skulle bli, förr eller senare.

Hon kom i alla fall iväg på en lektion, och hon åt lunch innan hon åkte hem. Hon hade möte med mentorn också, och gick igenom det som kommer framöver. Och när hon kom hem satte hon igång med jobb som hon missar när hon inte är där. Jag är stolt över henne!
Det var helt och hållet hennes eget val. Jag behövde inte tvinga henne alls. Inte till skolan, och inte till att göra jobbet. Det funkar oftast bättre om jag inte försöker tvinga fram nåt. Hon vill ju lyckas.

Antingen eller...

Första veckan i skolan efter lovet har gått riktigt bra. 100% närvaro så här långt. Nästan allt har dessutom varit med klassen i klassrummet, bara enstaka lektioner i studierummet.
Första skoldagen var det jobbigt, men hon var där och gjorde sitt bästa. Det blev lättare och lättare under dagen, och sedan har det varit näst intill bra dagar. Hon är trött, men hon är på gott humör och lägger viss tid på läxor även efter en lång dag.

Antingen har vi äntligen lyckats, eller så är det lugnet före stormen.

Nästa vecka kan det krascha. Det har hänt förr.
Hon går ut hårt och sedan orkar hon inte efter första veckan. Jag gör mitt bästa för att inte pusha för mycket. Uppmuntra men inte tvinga. Och ställa in mig på att inte bli besviken OM det kraschar. Det är okej. Jobbigt för henne, så det är inget jag önskar, men det är okej.

Amygdala

Amygdala är den delen av hjärnan som larmar när vi blir rädda för något.
Den är jättebra att ha om man håller på att bli påkörd av en bil, eller anfallen av en tiger. Då ser den till att vi blixtsnabbt reagerar, blir på helspänn, flyr eller slåss. Den förbereder kroppen för att orka mer genom att till exempel spänna musklerna och öka pulsen.

F:s amygdala är lite stingslig, och beter sig lite som den där lila figuren i Insidan ut. Den blir rädd för allt möjligt, och larmar som om det är något livsfarligt på gång, även om det egentligen är ofarligt. Det gör att F stelnar till och sedan springer när ett kryp landar nära henne, som om det hade varit en tiger. Bland annat.
Vi jämförde det med vårt hemlarm, som några gånger larmat för inbrott när vår lite instabila dörr i grovköket rört sig. Larmet tror att det är inbrott, för den är inställd på det, men vi märker att det inte finns något hot, så vi kan blåsa av larmbolagets utryckning. Istället kan vi boka en tekniker som kan ändra inställningarna, så att larmet väntar in lite större vibrationer innan det börjar tjuta.

I mänskliga fall ändrar man inställningarna genom exponering. Man fortsätter helt enkelt med det man håller på med fast amygdala larmar, för att visa att det inte händer något farligt. Problemet är att det är svårt att ignorera, eftersom det är en del av hjärnan som säger att det är livsfarligt.

Nu har F fått som uppgift att kontrollera vad hennes amygdala larmar för, och om det verkligen är farliga saker eller om vi behöver ändra inställningarna. Lite som att leta buggar i systemet. Vi får se om det funkar.

(Vi har utgått från boken Jag törs inte men gör det ändå av Martin Forster. Där finns ett stycke med information riktad till barnet, om vad rädsla är.)

Vad har hänt 2018?

Först och främst har vi börjat jobba medvetet med F:s problem.
För exakt ett år sedan satt vi och gjorde punktlistor för att hjälpa lärarna att handskas med hennes Selektiva Mutism. Vi hade ett möte inbokat med kuratorn innan vårterminen startade, och vi träffade nästan alla hennes lärare som berättade om planen för terminen, vilka särskilda anpassningar de tänkte sig utifrån problematiken och allt kändes jättebra!
Terminen började bra, men efter en vecka blev det för jobbigt i alla fall, och till slut fick vi inse att både musiken och träslöjden var för mycket att kräva av henne. Vi fick också korta ner dagarna och ändå var hon borta ganska mycket.

I februari kom vi till BUP för första gången och träffade psykologen.
I början var det många frågor, så kallad anamnes. F fick sätta allt möjligt på en ångestskala från noll till tio, och jag insåg hur mycket hon faktiskt oroar sig för. Mycket har så klart med pratandet att göra, men det är långt ifrån allt.
I maj kunde vi komma igång med övningar. Vi jobbade med böckerna från programmet Chilled. Det är egentligen en slags studiecirkel, men det passar inte så bra för någon med SM, så vi gjorde det med bara F. Vi har gjort träningsstegar, försökt hitta realistiska tankar och surfat på känslan.
I skolan började F träna på att prata med fler lärare. Först en av mentorerna och hemkunskapsläraren, eftersom det var dem hon var närmast att prata med. De började med vår hitte-på-övning med kortlek, för att sedan gå över till Finns i sjön.

Under sommaren jobbade vi med några olika träningsstegar.
Ångesten för att cykla kom hon snabbt över, och hon undviker inte längre sånt hon blir snurrig av. Allt genom att faktiskt utsätta sig för det, och belöningar, så klart!
Tyvärr var sommaren också den jobbiga, osäkra tiden när skolan ändrade alla förutsättningar för F. Först fick vi besked om det ena, sen om det andra. Vilka lärare skulle bli kvar och vilka var nya? Vilka klasskompisar skulle hon ha? Slutresultatet kom som ett slag i ansiktet på oss, och även på kuratorn som kämpat för att F skulle få så stor trygghet som möjligt med sig in i sjuan.
F ville inte leva längre och skolan fick hantera krisen, vilket de faktiskt gjorde bra. Nu hamnade F i en klass hon trivs i, med världens bästa mentorer, som jobbat så hårt för att det ska fungera för henne.

Början av terminen gick långt över förväntan, men det blev ändå lite för mycket för henne att hantera. Vi plockade bort några enstaka lektioner för att underlätta, samtidigt som vi storsatsade på idrott och musik, som varit jobbiga.

Under höstlovet klarade hon av en stor utmaning, att följa med en kompis till Sälen under flera dagar. Hon växte massor av det, men det blev ingen välbehövlig paus. Efter det blev det jobbigare i skolan också när det närmade sig betygsättning, flera muntliga presentationer var på gång, och flera små motgångar som kom samtidigt. En vecka var det jättesvårt att ens få henne till skolan, och efter det började hon jobba i studierummet näst intill på heltid.

Medan hon var i studierummet fick hon mycket tid med sin mentor, som jobbar där. De spelade mycket spel för att träna på att prata, och sedan kom även andra mentorn med i spelandet. Han var också där och hjälpte henne med skolarbetet när han hade tid, så hon fick mycket bättre kontakt med båda två. Även engelskläraren anslöt sig ibland, med start innan den muntliga presentationen i engelska. Med de tre lärarna, som var högst upp på hennes lista inför terminen, har hon nu ganska lätt för att prata om vardagliga saker. Tyngre ämnen är fortfarande jobbiga, och hon vill inte skicka meddelanden till dem.

Inför 2019 har F satt upp några nya namn på listan över lärare att prata med. Hon kommer att jobba mycket i studierummet, men med extra stöd hoppas vi att hon kan vara med på ämnen som är svåra att jobba med på egen hand. Idrott, slöjd, bild och kanske tyska.
Vi ska också försöka jobba mer med ångesthanteringen, eftersom F känner att hon faktiskt är mer rädd nu än hon var i somras, till exempel. Hon är rädd för att få ångest, så till den milda grad att hon får ångest av det. Så det behöver vi göra något åt.