Let it go!

Bilden lånad från The Big Bang Theory Fansite

Jag såg nyligen ett avsnitt av Big Bang Theory, där Penny ska lära Sheldon att släppa taget.
När jag nu håller på och tränar på att lämna över ansvaret för F till skolan även när hon har ångest har det avsnittet blivit mitt ledmotiv.

Jag har nämligen kommit på mig själv med att behålla hennes ångest hela dagen, så att jag förväntar mig att hon ska må dåligt när jag hämtar henne. Sen visar det sig att hon mådde dåligt i tio minuter, medan hela min dag blev förstörd. Nu när jag börjar jobba blir det ännu viktigare att släppa, så att jag kan fokusera på det jag ska göra istället för att oroa mig för hur hon har det.

Nu sitter jag i bilen utanför skolan efter att hon klivit ur, kanske skickar jag en sista uppdatering till mentorn, om hon inte behövde möta upp utanför. Sen tar jag upp en penna (en fysisk penna, för att inte riskera att föreställa mig en alltför fin penna med mina initialer), drar ett djupt andetag och släpper. Samtidigt försöker jag släppa alla tankar på hur dåligt F mådde, hur jobbig morgonen varit, hur spänd jag är... Släppa ner axlarna, tänka glada tankar och flytta över fokus till mig.

Nu är det ju inte alldeles lätt att bryta en ovana, särskilt inte när man är en orolig mamma till ett barn med ångest, men jag gör mitt bästa. På lunchrasten kan det hända att jag skickar iväg ett sms till mentorn, för att kolla om det lugnade ner sig till slut. Och så kollar jag ängsligt vilka lektioner hon gått på, och vilka hon varit i studierummet. Och kanske kollar jag en extra gång vilka läxor det är som kan orsaka oro på kvällen. Och så vidare, och så vidare, och...

Då är det väldigt bra att F har världens bästa mentor. Som helt sonika låter bli att svara på mitt meddelande innan hon vet att jag slutat jobba. Och sen lite fint påminner mig om att jag behöver lämna över ansvaret till dem. För min skull. "Vi hör av oss om det är riktigt illa."
Och det vet jag ju. Så klart.
Men jag glömmer.
Och det är skönt att hon påminner mig.