Post it-magi

F är väldigt negativ när det gäller möjlighet till förbättring. Hon vill inte prova något nytt, för "det funkar ändå inte". Det är aldrig någon idé att testa. Hon är helt enkelt uppgiven.

Onsdagar är en dag när hon verkligen behöver prova något nytt.
Hon har träslöjd sista lektionen, och på grund av det har hon ångest hela dagen, från det att hon slår upp ögonen fram tills hon får gå ut från lektionen. Oron börjar redan kvällen innan, och de lektioner hon har på förmiddagen blir jobbiga, trots att det är engelska och matte, som hon verkligen gillar.

Förra veckan, på tisdagskvällen, försökte jag få henne att tänka ut en strategi att använda sig av, för att det inte ska vara så jobbigt. Det är ju "bara" träslöjden som är jobbig, så det är tråkigt att hela dagen ska behöva bli förstörd. På något sätt borde man kunna... Men nej. Det går inte. Det finns inget positivt att hänga upp tankarna på. Hela onsdagen är ett påfund av djävulen. Det är ingen idé.

Jag fick ta ett djupt andetag, räkna långsamt till tio och gå ut ur hennes rum, för att inte förlora humöret och "lacka ur". Ilska hjälper inte, så jag kan lika gärna backa och ta sats för ett nytt försök lite senare.
Den här gången tar jag kommandot istället för att försöka hjälpa henne att hitta fram själv.

Planen: Fyra Post it-lappar strategiskt placerade på platser där hon oftast fastnar, med budskap som påminner henne om att rent tekniskt är det inte svårt att göra just de sakerna.
På sängkanten: Det är  inte svårt att kliva ur sängen.
Intill kläderna: Det är inte svårt att klä på sig.
På frukostbordet: Det är inte svårt att äta frukost.
På hennes bärbara dator, som hon har med sig till lektionen: Det är inte svårt att gå in i slöjdsalen.
Instruktion: Titta på lappen. Upprepa meningen för dig själv. Försök göra det. Om det inte funkar, gå tillbaka till lappen och börja om, tills det funkar.

När jag presenterade idén för henne sa jag att vi ska göra ett experiment. I tre veckor ska vi testa en grej, och se hur det funkar. Det ska utvärderas så att vi vet om det är värt att fortsätta med, eller om vi ska testa något annat, men det är viktigt att vi gör det i tre veckor innan vi släpper det.
Dessutom måste hon godkänna de olika delarna. Om det faktiskt är tekniskt svårt att ta sig upp ur sängen, om hennes loftsäng är för nära taket, så att hon inte kan sätta sig upp utan måste åla fram till stegen, eller om stegen är trasig, så att hon måste klänga sig ner på något annat sätt... Ja, då kan vi inte ha den lappen. Men hon konstaterade att det var korrekt, alla fyra fick godkänt.
Sedan fick hon vara med och bestämma var lapparna skulle placeras, och det gick lätt ända tills vi kom till den i skolan. Hon vill inte att det ska synas. Om det är för att hon inte vill sticka ut eller om det är för att någon kanske frågar henne om den, det vet jag inte, men det var tvärnej. Hon ville inte heller att mentorn, som just nu följer med henne på slöjden, skulle ha lappen och visa den för henne vid lämpligt tillfälle. Vi bestämde oss för att be mentorn vara en levande Post it-lapp och säga Remember it's not hard to go inside när de tillsammans går till lektionen. (Engelskspråkig skola, engelskspråkig mentor, engelskspråkig "sticky note" 😉)
Nästa viktiga del var när och hur det ska utvärderas. Varje onsdag efter skolan, och sedan stora utvärderingen tredje och sista onsdagen.
Och så till sist påminde jag henne om att vi inte kan förvänta oss någon magisk effekt av det här. Även om det funkar är det inte säkert att det funkar första gången. Det är därför det är viktigt att hålla ut i tre hela veckor innan vi säger att det inte funkar.

Nästa morgon fick jag flytta upp sängkantslappen, som hade ramlat ner under natten. Sen kom hon upp utan tjat. Hon klädde på sig och snart satt hon och åt frukost (och log lite åt den extra lappen bredvid hennes. Den med texten Pappa, det är inte svårt att låta lappen sitta kvar. Far i huset är nämligen manisk på att rensa...)
Jag vågade knappt andas förrän jag hade släppt av henne vid skolan. Hon gick in själv.
Kunde det verkligen gå så bra? Var det Post it-magi trots allt?!

Själva lektionen var också den bästa på hela terminen. Hon var mycket mer säker på sig själv och hon tyckte själv att det gått bättre än väntat.

Idag var det testomgång två i vårt experiment. Mycket likt första försöket.
Jag fattar ingenting! Jag kan vara ett geni, som kom på det här.

En väldig massa trösklar

Jag hittade den här illustrationen för ett tag sedan. Den visar hur mycket jobbigare en "jobbig morgon" är för en person med autism, eftersom en vanlig, fungerande morgon redan är så jobbig i sig, men jag tycker att det passar in på F också.
Det är så många trösklar att ta sig över innan hon ens kommer till lektionen. Jag gjorde en egen variant (med hjälp av den tomma stressbägaren som liksom bilden ovan finns att ladda ner gratis på imaginari.se) för att ge exempel på vad som fyller F:s stressbägare:

En typisk morgon består av fler trösklar än jag fick plats med i bägaren.
Första tröskeln är att komma upp ur sängen. Där är hon trygg, och skolan kommer inte åt henne, så varför skulle hon vilja gå upp? Sen kommer en massa andra små trösklar, som allihop tar henne närmare det där hemska som väntar i skolan: Klä på sig (och det är inte säkert att "rätt" kläder är rena), äta frukost och borsta håret (hon är håröm också, och har massor av hår som gärna tovar sig).
Och så har vi den stora gå ut till bilen. Den kommer ju att ta henne närmare det hemska rent geografiskt. Är det en dålig morgon kämpar hon med näbbar och klor för att slippa sätta sig i bilen.
I bilen kan hon inte göra särskilt mycket, men ångesten stiger i takt med att vi närmar oss. När vi svänger in framför skolan är det ren panik om det är en sån morgon.
Sen ska hon gå in på skolan, men det kan ta stopp redan vid att kliva ur bilen. Om inte grinden är öppen kommer slå in koden också att bli en tröskel, särskilt sedan koden inte funkade en morgon.
Sedan återstår att ta sig till och in i klassrummet.
(Om hon har blivit sen på grund av någon av trösklarna blir varenda en av de återstående trösklarna oändligt mycket högre än vanligt.)

Om någon då pratar med henne, eller ännu värre: kommenterar något hon gjort fel...
Inte konstigt om bägaren rinner över!

Men de flesta morgnar klarar hon att ta sig över trösklarna, med olika grad av ångest som följd, och när hon väl är i skolan brukar ångesten sjunka ganska snabbt. Vi hade till exempel en vidrig morgon för någon månad sedan, och efter en kvart i skolan var hon okej igen. Men det är såklart under förutsättning att inget mer går fel...

En vecka med möten

Jag har alltid tät kontakt med F:s skola, både för hennes och hennes lärares skull.
Eftersom F inte alltid kan berätta vad hon behöver eller vad som oroar henne, ens för de trygga lärarna, brukar hennes mentor stämma av med mig om det är något som kommer upp efter skoldagen, särskilt om hon märker att det är något. Och hemma kan F bli alldeles för fokuserad på det som inte fungerat, så jag brukar kolla med mentorn hur hon verkat under dagen. Ofta, men inte alltid, har hon varit glad och positiv till större delen.

Men ibland blir det mer än vanligt. Veckan som kommer ska jag på tre möten.

Först ut är ett möte med svenskaläraren. Vi ska försöka komma fram till hur F kan bära sig åt för att höja sitt betyg. Svenska är ett av hennes starka ämnen, och i sexan hade hon A. Förra terminen sjönk det drastiskt på grund av en muntlig presentation... F höll ett argumenterande tal om att det inte borde krävas muntliga presentationer av elever som mår dåligt av det, ett ämne som hon var väldigt engagerad i, men hon fick väldigt lågt betyg och ingen feedback, trots att vi efterfrågade det. Hennes D drog ner helhetsbetyget till C, trots att hennes dåvarande lärare sa att hon skulle få B.
Nu under vårterminen har de haft ett muntligt prov om minoritetsspråk och nordiska språk. F fick en skriftlig uppgift istället, men upplevde att hon inte fick klart för sig vad det var som förväntades av henne. När resultatet publicerades stod det bara att hon gjort det skriftligt. Ingen bedömning, ingen feedback, ingenting.
Vi har också bett om ett utvecklingssamtal, redan i januari, men bara fått svaret att "visst ska vi ha det, när jag har tid."
Allt som allt känns hela svenskämnet luddigt nu. Inte minst eftersom klassen haft fyra olika lärare nu i sjuan, och dessutom gjorde F sin presentation för en femte. (Det var hennes lärare i sexan, för att hon var mer trygg med henne.) Hoppas att vi får någon rätsida på det när det nu blir ett möte.

Dessutom ska vi träffa tyskläraren. F har stark ångest när hon ska gå på tyskan, och då blir det jobbigt att lära sig ett nytt språk. Språk är verkligen hennes grej, så trots att hon missat mycket har hon lyckats få högsta poäng på alla prov. Därför kanske det inte verkar så akut, men hon lider verkligen.
Det är elever från en annan klass med på lektionerna, och det är jättejobbigt för henne. Hon är rädd att de ska skratta åt henne, och prestationsångesten blir gigantisk. Hon mår fysiskt dåligt av att gå på lektionerna, och det är ju inte hållbart. Nu ska vi ta gemensamma tag, och förhoppningsvis kan vi hjälpa F att må bättre.

Tredje mötet är inte bokat än, men det är med elevhälsokoordinatorn, och ska handla om att ansöka om en resurs till F nästa år. Någon som kan följa med på jobbiga lektioner. Nu har de pusslat och ändrat sina scheman för att kunna täcka så många lektioner som möjligt, men det är så klart svårt för dem att räcka till. Andra elever blir lidande när F behöver extra mycket stöd, för de har ju andra uppgifter också. Det finns ju inga garantier, men en ansökan kan man alltid göra!
Förhoppningsvis kan det mötet läggas i samband med något av de andra... Eller i samband med att jag hämtar F, i alla fall.

Dans

Förra året kämpade vi med dansprojektet på idrotten. F gillar att dansa och har rätt bra koll på sin kropp, så det borde vara något hon uppskattar, men det var massor av ångest förknippat med det. Hon kunde inte för sitt liv dansa inför någon. Inte på lektionen, inte ensam med läraren, inte ens om hon skulle filma det hemma, för att läraren skulle kunna bedöma hennes dans.
Till slut var det så mycket ångest att hon inte kunde visa mig stegen, som en instruktion istället för ett uppträdande. Det bara låste sig.

Efter sportlovet var det åter dans på idrottsschemat. Hur skulle det gå nu?
Hon har dansat mycket till Just Dance, både hemma och när det varit en aktivitet på idrottslektionerna. Men då har det varit att härma dansaren på skärmen, som en i hela gruppen. Ingen har tittat särskilt på henne. Eller, det har de ju gjort. Lärarna har sett och glatts åt att hon deltar. Men det har inte varit en uppvisning. Hur ska det bli när det ska bedömas? Kommer hon att stelna till och fastna i ångesten igen? Jag drog ett djupt andetag innan jag vågade föra det på tal, kvällen innan dansprojektet skulle dra igång.

"Hm. Tror du man får ta en dans från Just Dance?"
"Eh... Ja, man borde väl kunna inspireras av det i alla fall..."
"Okej."
"Hur tänker du när det gäller bedömningen då? Det var ju så jobbigt förra året..."
Hon ryckte på axlarna. "Jag får väl bara göra det, antar jag."

På morgonen släppte jag av en rätt positiv F vid skolan. Hon gick in själv.
För säkerhets skull skrev jag ett meddelande till Mr W och berättade att hon verkar okej, men att det var jättejobbigt förra året, så att de skulle vara beredda om hon skulle få panik.

En stund senare kom ett sms.

Man fick välja en koreografi rakt av från Just Dance, men man måste så klart lära sig den så att man kan dansa utan videon. De valde en dans hon inte har dansat jättemycket tidigare, men som hon gillar, och hon dansar med sina trygga vänner.
Hon blev den drivande i gruppen, och dansade med energi och engagemang.
Redan samma dag visade hon mig nästan hela dansen, i duschen på badhuset!
Alla hennes lärare pratar om hur fantastiskt det är, hennes mentor kom in tidigare för att hinna se det live i tisdags, idrottsläraren var nästan lite rörd när han kom till hennes grupp, och berättade att de var bäst av alla hans elever. Och hon ler så brett när hon dansar!

Nästa gång är det dags. Bedömning.
Och häromdagen när hon visade dansen här hemma sa jag något om att jag önskar att jag kunde se dem på lektionen.
"Ja, Mr W kommer ju att filma. Ms R kan inte komma, så..."

Va?! Som den mest naturliga sak i världen. Film, som varit det värsta som kunde hända!
Jag bara tittade på henne, och hon började skratta.
Hon är så trygg nu. Så säker.

Vad beror det på?
Är det bara för att hon har dansat massor ända sedan lillasyster fick Just Dance 2019 i julklapp?
Eller är det klassbytet, så att hon kunde ha en grupp med bara trygga personer?
Hjälper det till att hon har spelat Finns i sjön med lärarna, så att hon är trygg med dem?
Kan det vara för att vi har jobbat så mycket med hennes ångest sedan förra våren, med BUP, kuratorn och lärarna?
Troligen är det en blandning av alltihop. Och lite tur.