Den där känslan...

När det har varit hopplöst ett tag.
När det har varit ångest över allt ett par kvällar i rad.
När jag har suttit mitt i natten och formulerat mail på engelska.
När det ska vara ett prov och en muntlig presentation på samma dag.
När man då får se ett leende när man lämnar sin 13-åring hos mentorn den morgonen.

Den känslan!

Bra ändå

Det har varit en tung vecka.
Det brukar bli ett bakslag när det funkat bra ett tag, eftersom F får jobba så hårt för att det ska funka bra. Det är jobbigt att hålla ångesten under kontroll, och efter en längre period av kontroll är hon så klart trött. När hon är så trött orkar hon inte kämpa, och då vill hon inte till skolan.
En sån vecka har det varit.
Dessutom har det varit en känslosam vecka för mig, och då är jag sämre på att tackla F:s bakslag.

Veckans närvaro är inget att skryta med:

• Måndag - hemma
• Tisdag - i skolan fram till lunch
• Onsdag - hemma
• Torsdag - i skolan efter lunch
• Fredag - i skolan hela dagen

Torsdag och fredag tog mentorn emot utanför och F var hos henne i "Green Room" (studierum med speciallärare) hela dagarna. Om jag räknar rätt blev det tre lektioner med klassen på hela veckan.

Men! Det är bra ändå.

De tre lektionerna var tre lektioner hon inte har haft så lätt för: idrott, SO och musik, och det var ingen som tvingade henne till någon av dem. Hon valde att utmana sig själv mitt i allt.

Och medan hon var i Green Room jobbade hon ganska mycket med att prata med båda mentorerna. 

Ms R (den kvinnliga mentorn) har redan börjat jobba med F och kuratorn, så de har spelat Finns i sjön några gånger tidigare. (Från början var det en annan övning, men hon tycker att det känns bättre att spela spel, och i Finns i sjön måste hon prata med sin motspelare, utan att det är för mycket prestation.) Under de här dagarna i Green Room har de spelat flera gånger.

Mr W (manliga mentorn) är nästa på listan, men de har inte inlett arbetet ännu. På torsdag kväll frågade jag om F kunde tänka sig att spela med Mr W också. Det kunde hon. Under fredagen skickade jag ett sms till honom och tipsade om att utmana F, eftersom jag inte trodde att hon skulle ta upp det själv. De spelade och hon vann. Efteråt hade vi sms-kontakt och han berättade att hon inte ens tvekat innan hon pratade under spelet. Första gången!

Definitivt bra ändå! Hur skulle det kunna vara dåligt?

Tillbakablick

För ganska precis ett år sedan började jag gå sönder.
Då skrev jag den här texten.

Veckan före lovet kämpade jag måndag, tisdag, onsdag med att få F till skolan.
Veckan efter lovet kämpade jag måndag, tisdag, onsdag, torsdag med att få henne till skolan.
Den här veckan fick jag ge upp kampen på måndagen, och kämpade istället för att få henne att göra Nationella Provet i engelska, den muntliga delen. Sen fick jag ge upp kampen på tisdagen också, och kämpade istället för att få henne att hålla tal på svenskan.
Jag kämpar. Jag lyssnar och kramar. Jag talar om att jag älskar henne och att hon klarar mer än hon tror. Jag påminner henne om att hon mår bättre om hon gör det än om hon skjuter upp det. Oavsett om det är prov eller att gå till skolan. Jag skriver mail och sms, på svenska och på engelska. Ber om hjälp, om förståelse, om råd... Jag vänder ut och in på mig själv och kommer sent till jobbet nästan varje dag. Jag följer med på lektioner och surgerys, jag lämnar ett gråtande barn till personalen på skolan och åker gråtande därifrån.
Jag gör allt detta, och ändå känner jag mig misslyckad, som världens sämsta mamma.
Egentligen är jag nog världens bästa mamma. Om man tänker efter.

Det här var innan vi kom på att det faktiskt var Selektiv Mutism, det var innan vi kom till BUP. Det var innan det började vända.
Ibland känner jag mig fortfarande som världens sämsta mamma, men jag tänker ofta efter och vet att jag har gjort ett jättejobb. Men jag är långt ifrån hel. Jag ser till att jag räcker till för F, men efter det finns inte mycket kvar av mig. Jag kommer inte längre sent till jobbet, jag kommer inte alls, och har inte gjort på flera månader.

När en plats blir mer än en plats

F har berättat för mig att hon i den nya klassen känner att det är lättare att prata även om någon hör henne. Hon sitter längst fram i klassrummet, bredvid W och framför A, och kan prata med dem båda även om killen som sitter bredvid A hör dem.

Nu efter lovet bestämde lärarna att det behövdes nya platser. (Särskilt för några stycken som stör om de sitter för nära varandra.) I detta hamnade F på andra sidan klassrummet, på andra raden, men med tanke på tryggheten för F, fortfarande bredvid W och framför A. Bredvid A hamnade en tjej och på raden framför F och W sitter en ensam kille. Ingen större skillnad, egentligen.

Men vilken skillnad det blev! F kunde plötsligt inte prata med A, och med W kunde hon bara viska. Hon kan inte sätta fingret på det, men hon säger att det känns som att hon är omringad.

Några veckor in på terminen gjorde F och jag en "inventering", och placerade alla klasskompisar i tre kategorier: Trygg - Mellan - Otrygg, utifrån hur tryggt det känns att ha dem omkring sig. De fick också stjärnor om F kan prata med eller i närheten av dem. W och A var de enda som fick tre stjärnor, en kille som ibland hänger med dem fick två stjärnor, och tolv klasskompisar, där F kan prata när de är nära, fick en stjärna. 16 stycken, blandat på alla tre kategorierna, fick ingen stjärna alls.
Killen framför är otrygg och utan stjärna, och tjejen bredvid A är mellan och utan stjärna.

Vi tog kontakt med mentorerna, och redan nästa dag började de ändra om så att det blev bra för F.
Eftersom jag själv jobbar i skolan vet jag att man som lärare har mycket att ta hänsyn till när det gäller placering i klassrummet, så det känns lite konstigt att komma med åsikter om det.
Men det är ju inte som att vi vill att hon ska sitta med sina vänner bara för att. Ångest är ju inte farligt i sig, men det påverkar hennes möjlighet att delta i skolarbetet.
Det ska tilläggas att vi absolut inte bemöttes med suckar eller himlande ögon. Mentorerna är verkligen fantastiska!

Bye bye BUP

Lite oväntat är F:s behandling på BUP slut nu.
9 månader blev det, och vi har fått jättebra hjälp. Insikter, övningar och stöd. Till F, oss föräldrar och skolans kurator. Nu är det tänkt att vi ska klara av det här själva. Fortsätta på den inslagna vägen och lösa problemen på egen hand. Och det kan vi, för den senaste tiden har det varit precis så. Vi har i stort sett rapporterat vad vi själva har gjort, och det har varit bra saker.

Men det är läskigt! För mig. F tycker nog att det är rätt skönt att slippa gå dit. För mig har BUP varit en säkerhet. Någon som kan mer än jag, som jag kan be om hjälp.
Kuratorn har satt sig in i Selektiv Mutism nu sedan vi fick diagnosen, men jag tror ändå att jag är steget före. Min sambo/F:s pappa har inte alls gått in så på djupet i det här, och har inte heller den pedagogiska kunskap som jag har, i och med mitt yrke. Så det är jag som förväntas kunna mest nu när BUP försvinner ur ekvationen. Och jag kan verkligen inte allt!
Men jag är ju inte ensam, och bara att bolla tankar och idéer med någon som också bryr sig är jätteviktigt. Att få syn på sånt man inte tänkt på eller att bara höra sig själv säga det man tänker.

Det här fixar vi!