Lite oväntat är F:s behandling på BUP slut nu.
9 månader blev det, och vi har fått jättebra hjälp. Insikter, övningar och stöd. Till F, oss föräldrar och skolans kurator. Nu är det tänkt att vi ska klara av det här själva. Fortsätta på den inslagna vägen och lösa problemen på egen hand. Och det kan vi, för den senaste tiden har det varit precis så. Vi har i stort sett rapporterat vad vi själva har gjort, och det har varit bra saker.
Men det är läskigt! För mig. F tycker nog att det är rätt skönt att slippa gå dit. För mig har BUP varit en säkerhet. Någon som kan mer än jag, som jag kan be om hjälp.
Kuratorn har satt sig in i Selektiv Mutism nu sedan vi fick diagnosen, men jag tror ändå att jag är steget före. Min sambo/F:s pappa har inte alls gått in så på djupet i det här, och har inte heller den pedagogiska kunskap som jag har, i och med mitt yrke. Så det är jag som förväntas kunna mest nu när BUP försvinner ur ekvationen. Och jag kan verkligen inte allt!
Men jag är ju inte ensam, och bara att bolla tankar och idéer med någon som också bryr sig är jätteviktigt. Att få syn på sånt man inte tänkt på eller att bara höra sig själv säga det man tänker.
Det här fixar vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar