Tillbakablick

För ganska precis ett år sedan började jag gå sönder.
Då skrev jag den här texten.

Veckan före lovet kämpade jag måndag, tisdag, onsdag med att få F till skolan.
Veckan efter lovet kämpade jag måndag, tisdag, onsdag, torsdag med att få henne till skolan.
Den här veckan fick jag ge upp kampen på måndagen, och kämpade istället för att få henne att göra Nationella Provet i engelska, den muntliga delen. Sen fick jag ge upp kampen på tisdagen också, och kämpade istället för att få henne att hålla tal på svenskan.
Jag kämpar. Jag lyssnar och kramar. Jag talar om att jag älskar henne och att hon klarar mer än hon tror. Jag påminner henne om att hon mår bättre om hon gör det än om hon skjuter upp det. Oavsett om det är prov eller att gå till skolan. Jag skriver mail och sms, på svenska och på engelska. Ber om hjälp, om förståelse, om råd... Jag vänder ut och in på mig själv och kommer sent till jobbet nästan varje dag. Jag följer med på lektioner och surgerys, jag lämnar ett gråtande barn till personalen på skolan och åker gråtande därifrån.
Jag gör allt detta, och ändå känner jag mig misslyckad, som världens sämsta mamma.
Egentligen är jag nog världens bästa mamma. Om man tänker efter.

Det här var innan vi kom på att det faktiskt var Selektiv Mutism, det var innan vi kom till BUP. Det var innan det började vända.
Ibland känner jag mig fortfarande som världens sämsta mamma, men jag tänker ofta efter och vet att jag har gjort ett jättejobb. Men jag är långt ifrån hel. Jag ser till att jag räcker till för F, men efter det finns inte mycket kvar av mig. Jag kommer inte längre sent till jobbet, jag kommer inte alls, och har inte gjort på flera månader.