Bra start!

Jodå, ångesten fanns där under lovet, och stundtals lyckades den nästan övertyga mig också.
Men under en lite bättre period pratade vi om hur det har fungerat på sista tiden, och vi kom fram till ett mantra för F, som hon kan upprepa för sig själv när det blir jobbigt.
"Jag kan lösa det med Ms R"

Enligt planen de gjorde upp före lovet satte vi oss i går kväll och skrev en lista på allt som oroar, eller skulle kunna oroa F den här veckan. Det blev en ganska lång lista, men det var inga stora saker, egentligen. Tyskan och Tekniken var värst (hmm... undrar om det har något med begynnelsebokstaven att göra? Träslöjden har ju också varit jobbig...)
Nu tappade jag nästan bort mig! Jo, Tyskan och Tekniken var lite större, annars var det mest småsaker som hon undrade eller ville fixa lite på.

Hon pratade och jag skrev. Jag skrev i jagform på engelska, fast hon pratade svenska med mig. Efteråt läste hon igenom det och tyckte att jag hade lagt till utropstecken lite för mycket.
Jag försökte förklara för henne att hon pratar med utropstecken när hon oroar sig...

Under eftermiddagen igår sa hon att hon inte ville gå och lägga sig på kvällen, för att hon inte ville till skolan på morgonen. Den där ologiska logiken att "Om jag inte går och lägger mig blir det inte morgon." Men när listan var gjord hade hon ett annat lugn. Hon packade det hon behövde, gjorde i ordning kaffe så att hon kunde göra iskaffe till frukost, passade på att göra kaffe till sina föräldrar, och till slut gick hon och lade sig utan att vi märkte av någon ångest i alla fall.

Idag var hon snabbt uppe och påklädd. Inte sprudlande glad, men helt okej. Inga missöden på morgonen, och vi kom iväg i god tid. Hon och Ms R skulle ses en kvart innan skolan började för att gå igenom listan och se till att allt var okej, men det var inga protester trots att hon fick lov att gå upp tidigare än vanligt. (Kanske för att Ms R skulle komma in 45 minuter innan hon egentligen börjar jobba på tisdagar. Det är mer synd om henne!)

En väldigt bra start så här efter lovet. Hoppas att det håller i sig!

Den där j***a ångesten!

Med fem dagar kvar av lov och ledighet kom den för första gången.
Ångesten över att komma tillbaka till skolan.
Idag, med en hel dag kvar, var den så stark att den övermannade henne.

Den säger till henne att hon inte orkar med skolan, och hon tror den.
Jag säger att hon egentligen orkar med skolan, men hon orkar inte med att tänka på den.
Hon tror nog mig också, men hon har svårt att låta bli att tänka på den.
Det spelar ingen roll att det inte är några prov idag, eller ens den här första veckan. Just nu är det inte ens några inplanerade så att de syns för henne, men hon vet att de kommer, och det räcker.

Jag har svårt att hantera hennes ångest. Jag vill hjälpa henne, men det kan jag inte. Hur jag än försöker argumentera biter inget på henne, för det är hennes verklighet.
Och medan jag skriver inser jag att jag ju inte ska hjälpa henne. Föräldrafällan som jag ar svårast att undvika.

Stålsätter mig för i morgon. Var det illa idag, lär det bli värre i morgon. Och på tisdag morgon...
Och jag ska verkligen försöka att inte hjälpa henne då. Bara finnas där.

Man känner sig liten...

I kontakten med BUP är det lätt att känna sig liten.

Jag ringde häromdagen för att få papper på F:s diagnos, så att skolan kan söka pengar för att kunna hjälpa henne så mycket som hon behöver. Först hörde jag knappt vad de sa på telefonsvararen, sen fick jag veta att jag hade valt fel nummerval, för de här var en administrativ fråga, inte en sjuksköterskefråga. Men de sa inget om administrativt eller sjuksköterskor. "Har du ett pågående ärende hos oss?"  Det kunde jag inte svara ja på, eftersom ärendet avslutades i november, så jag valde det andra. Det ska inte vara lätt att göra rätt, tydligen...
Min andra fråga, om samtalsstöd för mig, ett halvår senare när frågorna hopar sig och F upplever att hon är mer rädd än tidigare, hänvisades till vårdcentralen, men de har rått mig att kontakta BUP. Så där står jag mellan stolarna och känner mig liten.

Första gången jag kontaktade BUP fick jag ett fantastiskt bemötande (efter den inledande tystlåtna telefonsvararen). Massor av frågor om stort och smått, och så till slut ett erkännande jag inte visste att jag så innerligt ville ha: "Det låter som att det är Selektiv Mutism." Och så fick jag en tid till samtalsmottagningen, eftersom det var ganska bråttom, och väntetiden på BUP var mycket längre. När vi sedan hade varit på första besöket ringde kuratorn upp mig och ville skicka remiss till BUP, för att det var för stort för dem att lösa. När jag sa att vi blev rekommenderade att gå till dem för att det var kortare kö, fick jag veta att det inte fungerar så.
Hade jag gjort något fel?! Jag kände mig i alla fall väldigt liten.

Och så fick vi tid på BUP, hos en fantastisk psykolog som inte försökte få F att prata med henne, för det var inte det viktiga. Det viktiga var att få henne att prata med någon vuxen i skolan. Och så behövde hon få verktyg för att hantera sin ångest.
Men så plötsligt en dag när vi kom på en av våra träffar avslutades vårt ärende. Bara så där, kändes det som. Och jag kände mig liten...

Idag fick jag hem ett papper att skriva på för att få det där pappret jag ringde om.
Raderna jag skulle skriva på var så korta och satt så tätt att det var nästan omöjligt att fylla i pappret.
Gissa om jag kände mig liten? Njae, snarare som en jätte, för att vara ärlig... 😂

Don't freak out at home

Sista veckan före lov brukar vara jobbig för F. Det är upploppet på väg mot målet/lovet, efter de ansträngande skolveckorna. Hon är nästan helt slutkörd, bara sista biten kvar innan hon får vila, men den biten är såå lång, och hon är såå trött.

Inför det här lovet har det ändå varit rätt så bra. I måndags var det jätteångest på morgonen, men en ny regel "Don't freak out at home" gjorde resten av veckan lite lättare. Hon och mentorn har kommit fram till den här regeln, och tanken är att hon ska skriva ner det hon oroar sig för och ta med till skolan, så kan hon "freak out" där tillsammans med mentorn, som har lite större möjlighet att lösa sånt som är kopplat till skolan. Jag tycker att det låter jättebra, och F verkar slappna av. Jag var lite orolig för att hon inte skulle våga ta upp problemen i skolan, och sedan explodera när det blir för mycket som hon inte tar tag i, men så här långt verkar det funka.

Det har varit lite jobbiga saker, men inget som jag har fått lov att ta tag i. Det verkar som att det är lättare för henne att berätta om det som är jobbigt med det här upplägget.
Kanske är det för att hon har fått ett spelrum, för att hon faktiskt får "freak out", bara inte hemma.

Idag blev det ångest på tekniken, men genom att göra upp en plan för att lösa uppgiften veckan efter lovet, och sedan spela kort med mentorn, kunde de få ner ångesten till en hanterbar nivå.
Det här tror jag är jätteviktigt för F! Att känna att hon klarar av det utan mig. Att hon kan tala om vad som är jobbigt och få hjälp av de som ska hjälpa henne med sådant. Utan mig!

Och det skadar ju inte att det blir lite lättare för mig! 😉

Tänk positivt

Ja, ibland känner jag som i förra inlägget.
Hopplös, uppgiven...
Som om allt handlar om mig, fast det inte gör det.

Men som selektiv mutistmamma måste jag tänka positivt så mycket det bara går.
Selektiv mutism försvinner inte över en natt. Det är små steg som gäller, och då måste jag uppmärksamma alla små framsteg som görs. 

Hittills i år har F varit i skolan varje dag. Vi har tagit bort några lektioner i veckan för att korta ner långa dagar, men förutom dem har hon bara varit borta från 7 lektioner. Av 285 stycken (när jag kollade). Det är 97,5 procents närvaro. I sexan (hela läsåret) hade hon inte ens 50 procent...

F pratar med flera av sina lärare. Även när det är andra i närheten. Och det är inte bara de hon spelar Finns i sjön med. På familjekvällen vi var på förra veckan berättade hennes gamla mentor att hon till slut har sagt hej till honom när han hälsar på henne i korridoren. 😊

Träslöjden funkar riktigt bra nu. Hon är inte lika rädd som förut, utan vågar lite mer.

På bilden behöver hon inte ha någon med sig längre. Mr W, som var hennes enda trygghet i början, kände sig överflödig till slut, så nu går hon själv.

Idrotten går bra, om än inte lika bra som när det var dans. Men hon överlevde innebandyn, nu kommer orientering och badminton, berättade hon med ett leende häromdagen.

Hon gick på en tyskalektion igår. Det var länge sedan, och då hade hon ångest, men igår gick det bra. Kanske hänger ihop med att hon inte har ångest för träslöjden längre, eftersom hon går dit direkt efter tyskan.

Svenskan har funkat jättebra ett tag. Nu går hon inte på lektionerna så mycket, för att hon ligger före. Men det är i samråd med mentorn, och hon ägnar den tiden åt andra ämnen, så att hon är i fas.

Hon kan säga ifrån när något inte känns bra. Ms R föreslog (efter att ha pratat med mig om det) att hon kunde följa med oss och simma någon gång, för att komma ur den svacka vi har hamnat i. Istället för att säga ja, och sedan i panik be mig ställa in, sa hon att det skulle kännas jobbigt. Nu vet jag ju inte om hon sa det med så många ord, eller om hon fick rätt frågor av Ms R (som är fantastisk!) och kunde svara ja eller nej. Men hon gjorde det!

Som synes en massa bra grejer! Även om hon är svartsynt ibland, och även om jag har lätt att fastna i det dåliga jag med. Hon gör ett fantastiskt jobb!

Hopplöshet

När man tycker att det går så bra...

När det funkade så bra med post it-lapparna, säger F att de inte spelade någon roll. Hon gick upp ändå för att jag bara blir besviken annars.

När simningen gick över förväntan, när jag verkligen trodde att hon skulle klara simprovet när som helst, då kan hon plötsligt inte simma mer än 25 meter utan att tro att hon ska drunkna. Att jag är precis intill spelar ingen roll, för jag skulle ändå bara låta henne sjunka.

När måndagarna funkade så bra, kommer inte bara en utan två jobbiga måndagar. Hon är jättearg på mig för att jag tvingar henne till skolan, jag fattar ingenting och jag blir bara besviken på henne.

Det känns som att allt jag gör är fel. Som att hon hatar mig. 

Ibland vill jag bara ge upp, men det får jag inte.

Minus plus minus blir inte plus!

Jag hade en jobbig vecka förra veckan, som avslutades med en vidrig helg.
I måndags var jag trött både fysiskt och psykiskt, och dessutom rädd att det ska fortsätta lika jobbigt.

F tyckte att det var jobbigt att det var jobbigt för mig i helgen, och dessutom var det måndag i måndags.

Det är ingen jättebra kombo. En trött och rädd mamma är inte jättebra på att peppa igång en tonåring med måndagsångest.

Vi kom iväg utan att någon av oss bröt ihop helt, men utanför skolan tog det stopp.
Hon ville inte gå in, och jag kunde inte peppa henne.
I vanliga fall kan hennes mentor locka in henne, men just den här måndagen började hon senare. Inte heller kuratorn fanns tillgänglig, och hennes andra mentor hade lektion.
Även om  jag hade lyckats få in henne i byggnaden hade det inte funnits någon trygghet för henne där, så jag förstår att hon inte ville gå in.

Och jag stod handfallen. Jag är så van vid att de får det att funka numera, så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Förra året, eller till och med förra terminen, hade det nog slutat med att vi fick åka hem igen. Då var det nästan en regel att om kuratorn var borta, var F hemma. Men inte i år.
Jag gick in till expeditionen, med gråten i halsen. De fick till slut tag i mr W och täckte upp på hans lektion medan han snackade in F.

Hon var kvar i skolan hela dagen, hon gick inte på några lektioner, men hon var där och gjorde jobbet.
Och jag hann nästan till jobbet i tid, det funkade hela dagen, och jag bröt inte ihop på kvällen.
Vi klarade det. Men det var bra nära...