Efterklok

Jag har insett att vi har släppt arbetet med ångesten lite för mycket.

När F blev mer självständig i åttan blev det inte lika många tillfällen för oss att jobba med det, och jag tror att jag tänkte att vårt hårda arbete hade gett effekt. F var aldrig särskilt intresserad av att jobba med sin ångest, hon tyckte att det var jobbigt, och hon tyckte säkert att det var skönt att slippa prata så mycket om det. Tyvärr var ångesten inte borta, och istället hanterade hon det själv genom självskadebeteende och ätstörning.

När vi upptäckte det kom vi tillbaka till Samtalsmottagningen, och pratade lite om ångest och hur man kan hantera den utan att skada sig själv. Vi pratade mycket om hur skolan skulle kunna anpassa för F, så att det inte blev onödiga ångestpåslag, och psykologen lyfte möjligheten att det kunde finnas inslag av autism i hennes problematik. Vi valde att inte göra något åt den funderingen just då, men anpassade som om det var autism. 

Anpassningarna är främst att F ska vara förberedd på vad som kommer att hända, och att det inte ska bli så mycket överraskningar i vardagen.
Efter åttan flyttade ms R, hennes mentor sedan två år, tillbaka till Canada, och den nya mentorn hade inte samma möjlighet att jobba nära med F, så stora delar av kontakterna med lärare har fallit tillbaka på mig. Ibland tror jag inte att jag gör annat än att maila lärare och skolledning.

Det här har lett till att min reaktion på F:s ångest är att lägga till rätta:
Hon har ångest och jag mailar en lärare.

Det är ganska långt ifrån att låta henne vara i ångesten och hantera problemen självständigt.

Och nu märker jag att ångesten är starkare än någonsin.
Eller åtminstone i mannaminne, vilket kan vara en ganska kort tid.
Hon mår dåligt över nästan varje skoluppgift. Hon gråter och skriker och sliter sitt hår.
Visst, det är slutbetyget i nian som är på gång, och det är lite mer "på riktigt" än det har varit tidigare, men inte så här mycket mer. 

Jag tror att det hade varit enklare för F nu, om vi hade fortsatt jobba fokuserat med ångesthantering. 
Om vi hade tränat på realistiska tankar, problemlösning och att surfa på känslan.

Som förälder ifrågasätter man ständigt sig själv, och nu är inget undantag.
Jag tänker att jag kunde ha kombinerat det här. Låtit skolan anpassa så mycket som möjligt, och meddelat dem om det blir fel, men också låta F försöka lösa sina problem själv. Kanske bara maila om det är hennes enda lösning.
Om vi hade jobbat medvetet med det här hade kanske några uppgifter kommit upp i ljuset innan de är så jobbiga att hon gråter och skriker, för att vi pratar om det regelbundet. Då hade hon kanske kunnat hitta en lösning som inte innebär att jag måste maila en lärare. För att hon kan tänka klart.

Det är lätt att vara efterklok.

Poddtips

Jag har börjat lyssna på Outloud - the Selective Mutism Podcast. Jag kan tyvärr inte hitta något bra sätt att länka till podden, men sök på den i din podcast-app, så borde den dyka upp. (Själv använder jag Podcast Addict, så där finns den om du inte hittar den någon annanstans.)

Det är en engelskspråkig podcast, som handlar om SM. Chelsea hade SM när hon växte upp, och berättar tillsammans med sin mamma om sina upplevelser och sina tankar om SM.

För mig blev det en känslosam lyssning, då jag känner igen så mycket av F i Chelseas berättelse. Deras resor är väldigt olika, då Chelsea fick sin diagnos tidigt, och F inte förrän i sexan, men det finns ändå många saker som är så lika. Jag hoppas att F någon gång väljer att lyssna på några avsnitt av den, för jag tror att det skulle hjälpa henne att lyssna på någon annan som har lite samma upplevelser. Just nu vill hon inte, men kanske någon gång...

Det är den här podden som fick mig att hitta tillbaka till bloggen, och att vilja dela med mig av våra upplevelser igen. Jag hoppas att jag kan hjälpa en enda människa, vare sig det är en tonåring med SM, en kämpande förälder eller någon annan. Då är det värt allt.

Undantagsbestämmelsen

Selektiv Mutism är en funktionsnedsättning som omfattas av undantagsbestämmelsen vid betygssättning. Det innebär att man som lärare kan bortse från vissa betygskriterier om det är funktionsnedsättningen som gör att eleven inte kan nå det högre betyget. Den här bestämmelsen går även under namnet "pysparagrafen", och lärare brukar prata om att "pysa".

Man kan inte ta bort ett helt ämne på det här sättet, och eleven ska "vara på gång" för att man ska kunna pysa kriteriet. Det är främst i sexan och nian man ska använda den här paragrafen, när det är slutbetyg.

F går nu sista terminen i nian, och efter sista utvecklingssamtalet, när vi tillsammans med mentor gått igenom ämnesmatriserna, tog hon upp något hon tyckte var orättvist. Inte med mentor under samtalet, men efteråt, när vi var ute på promenad:

"Det känns så orättvist att jag ska få B i svenska och engelska, när det bara är det muntliga som drar ner det. Jag har A på alla andra kriterier, och det är ju det muntliga som är så svårt för mig."

För mig spelar det ingen roll om F får A eller B i något ämne, och det spelar ingen roll för hennes chanser att komma in på gymnasiet. Hon är högpresterande och har gott och väl tillräcklig meritpoäng utan A i dessa ämnen. Men det är viktigt för F, och framför allt har hon rätt: det är orättvist!
Det är en funktionsnedsättning som gör att hon inte kan få A på just de muntliga kriterierna, och om man ska hårdra det är det diskriminering att hon inte får det.

Så jag tog på mig rollen som Besvärlig Mamma. Igen.
Jag började med att dubbelkolla med specialpedagogen på skolan jag jobbar på. Hon bekräftade att det är klockrent att pysa just de kriterierna för just F. Eftersom hon trots sin funktionsnedsättning lyckats få B på de här kriterierna har hon visat bortom alla tvivel att hon är "på gång". Och eftersom det är just de muntliga kriterierna som är lägre än A, och hennes diagnos uttryckligen påverkar hennes muntliga prestation, finns det inget tvivel om att det är funktionsnedsättningen som orsakar problemen. 
Efter det kunde jag argumentera för F:s sak, och efter några veckor fick vi besked att slutbetyget i både engelska och svenska höjs från B till A.

Kortsiktigt vs långsiktigt

Jag märker att jag har svårt att hantera F:s problematik den här gången.
Hon tror inte på behandlingen, och hon vill inte sluta med sitt självskadebeteende, eftersom det funkar. Hon är fast i sina tankar och har inte det där som kallas growth mindset. När jag försöker hjälpa henne att tänka lite mer growth-igt skjuter hon ner mina förslag på en gång.
Och jag... jag blir irriterad och sur. Lite så där "skit i det då, klara dig själv". Less. Uppgiven. Varför ska jag anstränga mig när hon inte tar emot det?

Sist vi var på Samtalsmottagningen tog jag upp det med psykologen på tu man hand. Ur mitt perspektiv: hur ska jag bli bättre på att hantera det? Hur ska jag göra för att orka fortsätta?
Jag fick inga direkta svar (det är ju inte så det funkar med psykologer och ångest), men jag fick ur mig mina funderingar och jag fick veta hur vi ska fortsätta. Och där kommer rubriken på dagens inlägg in.

Tanken framåt är att F ska få hjälp att inse att självskadebeteendet bara hjälper kortsiktigt.
Hon säger att självskadandet funkar, men har hon mindre ångest nu än tidigare? Nej. Det tar bort ångesten tillfälligt, sen kommer den tillbaka.
Det vi behöver är att hitta något som hjälper till att minska ångesten på lång sikt, och då krävs det jobb. Acceptans är en stor del i att minska ångesten (se inlägget om badbollen), och då måste man våga stanna kvar i känslan, även om den är jobbig. Ju mer man vågar stanna kvar, desto mindre viktig blir ångesten.

Jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka och lita på att det finns fler runt omkring som kan hjälpa F att komma vidare. Avvakta tills hon är mer mottaglig.
Och försöka låta bli att vara bitchig tillbaka...

Som en badboll

Idag fick jag en så bra liknelse när vi var på Samtalsmottagningen med F.

Det har visat sig att F inte hanterar sin ångest så bra på egen hand, så även om hon lyckas klara utmaningarna som vardagen bjuder, mår hon inte så bra.
Hon har börjat skada sig, och maten är också ett problem nu.

Ett annat problem är att hon inte vill ha hjälp. Hon tror inte att det hjälper, och det är jobbigt att rota i ångesten igen. Det var när jag berättade det psykologen kom med liknelsen.

Att försöka gömma ångesten är som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det går åt en massa energi och man kan inte slappna av för en sekund.
Med badbollen får man ta i och trycka, och försöka parera när den vill glida åt sidan.
Med ångesten gäller det  att hålla sig sysselsatt och tänka på något annat hela tiden.
Båda kräver väldigt mycket energi, och man blir trött, så till slut orkar man inte hålla den nere längre.

Det som händer då är inte bara att badbollen flyter upp, utan den flyger högt upp i luften, som en explosion, vilket är vad bilden i inlägget visar. Och precis samma sak händer med ångesten. Den far upp och blir väldigt mycket värre än den var från början.

Om man däremot accepterar ångesten och låter den ligga och guppa på ytan (badbollsliknelsen igen) håller den sig oftast ganska lugn, och till slut kanske den till och med guppar iväg med vinden, och inte syns alls.

Hur har det gått nu då?

Så här långt har åttan varit något helt annat än både sexan och sjuan! 

Riktigt dåliga morgnar har vi inte haft (peppar, peppar...), men därmed inte sagt att ångesten är borta. Vi har haft tårar och kastade kläder, till och med utbrott om att hon inte klarar av att gå till skolan, men hittills har hon fem minuter senare plockat ihop och gått till skolan. Själv. Jag har ännu inte skjutsat henne till skolan, och första gången jag hämtade henne vid skolan var igår kväll, när hennes tillval med extra (svårare) engelska slutade sex på kvällen.
Ett tillval som hon dessutom går på själv, utan stödet från kompisar hon kan prata med! Och som innebär två extra timmar på en av hennes längsta dagar.

Och närvaron...

6 veckor in på terminen har hon 100% närvaro! 

Det har inte hänt sedan lågstadiet! Om ens då...

Min nya roll

I sexan var jag F.s livlina. Jag såg till att hon kom till skolan, jag såg till att hon visste vad som hände på de lektioner hon missade, jag såg till att hon fick svar på frågor hon hade, jag förmedlade hennes behov till lärarna och tog emot all hennes oro. Jag såg till att hon fick kontakt med kuratorn på skolan, och ringde BUP för att få tid för henne där. Jag följde med henne på nästan alla möten både med kuratorn och BUP.

I sjuan lämnade jag sakta över ansvaret till hennes mentor. Jag behövde bara förmedla hennes oro och frågor till mentorn, så tog de tag i det tillsammans. I slutet av läsåret kunde hon skicka meddelanden till mentorn själv, om än inte om de jobbiga frågorna.Vår kontakt med BUP avslutades, och hon träffade inte kuratorn lika mycket. Däremot såg jag fortfarande till att hon kom till och från skolan. Hon ville inte åka buss, och jag tvingade henne inte. Och så jobbade vi hårt med att klara simprovet.

Nu i åttan behövs jag inte lika mycket längre. Visst kan det fortfarande komma bakslag, det får jag inte glömma. Första veckan brukar gå över förväntan och följas av en baksmälla när hon inte orkar hålla i det längre. Men hon har byggt upp ett säkerhetsnät runt sig, ihop med sina vänner, så jag tror inte hon ramlar ända ner även om hon inte orkar hålla sig kvar där hon har börjat terminen.
Just nu tar hon sig till skolan på egen hand, hon åker hem med en kompis och gör läxorna där. Hon har sin mentor som hjälper henne att kommunicera med de andra lärarna, och planen är att vi ska göra som i slutet av vårterminen och göra en lista över sånt F oroar sig för varje måndag, så hjälper ms R till att räta ut frågetecken och lösa problem.

Jag gör mitt bästa för att anpassa mig till min nya roll. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i för mycket, även om det är svårt när man är van att behövas mer än man gör.
Förra året skickade jag ett meddelande till ms R varje morgon, för att meddela hur morgonen varit och om hon ville bli mött utanför eller inte. Vanan sitter i, men jag försöker att inte skicka om det inte behövs. Jag brukade också skicka ett meddelande på eftermiddagen, för att ha hennes bild av dagen när F berättade om sin upplevelse. Det gör jag inte nu. Jag väntar snällt tills F berättar, även om det blir ganska sent när hon pluggar hemma hos sin kompis.
Jag är nästan lite snopen när jag kan åka hem direkt efter jobbet, när jag är ensam en stund innan lillasyster A kommer hem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid jag får över.