Självständighet

F har alltid varit beroende av oss. Hon har aldrig varit den som drar iväg, till och med när hon var fem år såg hon till att ha koll på var vi befann oss. I handelsträdgårdar utmanade jag henne att gå på andra sidan bänkarna med växter, medan lillasyster kunde försvinna totalt bland krukor och buskar.

Hon är en orolig själ, och det finns ett stort motstånd hos henne. Vi är hennes trygghet och hon vill känna sig trygg. Dessutom har hennes pappa en benägenhet att tänka i katastrofer "då kan det i alla fall inte bli värre", och han tänker inte alltid på att F "smittas" av det han säger. Eftersom pappa oroar sig verkar det ännu värre.
Men hon börjar göra saker utan oss. Kanske inte själv, men utan oss. Kompisarna är en guldgruva! Nu vill hon åka ner på stan, gå och fika och hitta på saker ensam med dem. Pappa får tona ner sin egen oro så att vi kan peppa henne att våga åka buss till en ovan hållplats, vänta på kompisar en liten stund och inte minst använda egna bankkortet.
För ett tag sedan var hon med kompisarna till Stockholm. En av de andra mammorna var med, men inte jag.

Nästa plan är att åka bort över helgen. Långt bort. Utan oss.
Hon ser fram emot det, men det är blandade känslor. En del av henne tror att de kommer att krocka och dö. Eller att vi kommer att dö. Och visst kan det hända, men det är inte så troligt.
Hon har tänkt en hel del, det märks.
En dag frågade hon mig "Vad gör jag om jag får ångest när jag är där?" Så vi gjorde en plan.

Dels tittade vi lite på olika saker som kunde bli till ångest.

• Människor hon inte känner sig trygg med, eller som vill att hon ska prata med dem.
• Hemlängtan
• Skolan (det kan komma när som helst)
• "Isolering" (de har inte wifi, så hon kan inte göra sånt hon är van vid)

Sedan tittade vi på vad vi kunde göra för att förebygga.

• Se till att ha bilder och filmer på kaninerna (som brukar lugna henne)
• Ladda ner sånt som hon kan ha tillgängligt offline och kanske fixa lite extra surf.
• Ta med något att läsa
• Ritgrejer
• Och så har hon en kompis med sig. Det är bra.

Och till slut, om det verkligen blir ångest.

• Andas med magen (eller hålla andan om hon hyperventilerar)
• Grounding-övning för att hålla sig fast vid verkligheten. (Tänk på 5 saker du ser. 4 saker du kan känna. 3 saker du kan höra. 2 saker du kan känna lukten av. 1 sak du kan känna smaken av. Upprepa tills ångesten är borta)
• Sms till mamma om det inte funkar.

Hemmasittare

Sitter och slökollar på morgon-TV och hamnar i en diskussion om hemmasittare.
Tiotusentals elever är hemmasittare. F var väldigt nära att bli en av dem, om hon inte var det i sexan.

F är högpresterande, "duktig" och har bra betyg. Ändå blev skolan så jobbig att hon inte orkade gå dit. Selektiv Mutism i kombination med att bästa kompisen bytte skola, samtidigt som hon själv flyttade över från Junior till Senior School och fick ett helt nytt system med många olika lärare och större eget ansvar. Tryggheten försvann och oron hon alltid dragits med blev till ångest. Reaktionen på ångest är antingen attack eller flykt, och F flyr.

Det började med enstaka dagar när hon inte orkade.
Sen blev det jobbigt att gå för att hon missat en dag, och det blev fler och fler dagar.
Jag var med på vissa lektioner och ibland hela eller delar av dagar. Efter ett tag hjälpte inte ens det, och så var det hela veckor när det inte gick.
Kuratorn började ta emot när F kom till skolan, följa med till vissa lektioner och hjälpa till på alla möjliga sätt.
F hade träffar med kuratorn, både med och utan mig, varje vecka. Ibland akuta träffar när något var extra jobbigt. Och så tog vi kontakt med BUP.
Vi provade att byta klass, men F ville tillbaka till tryggheten i gamla klassen.
Vi tog bort vissa lektioner som påverkade resten av skolgången för mycket, kortade ner långa dagar och F fick göra vissa prov och uppgifter med kuratorn.
Vi gjorde verkligen allt vi kunde, men det var ändå mycket ångest.
Efter sommaren, när allt strul med klasser och lärare lagt sig och F fått en klass som fungerade, blev det bättre. Så här långt har det varit två dagar hon missat på grund av ångest den här terminen. På näst intill tio veckor är det helt okej resultat, med tanke på hur det har varit tidigare.

Hur svårt är det på en skala?

Inom Selektiv Mutism finns det olika grader av svårigheter. Det är olika för alla, och trygghetskretsen (de man pratar fritt med) är olika stor. 

Den här skalan fanns med i en föreläsning jag var på genom jobbet, med en talpedagog från Stöd- och utvecklingsenheten i kommunen.

Grad av svårigheter

1. Barnet varken pratar, kommunicerar eller deltar
2. Barnet deltar men med begränsad icke-verbal kommunikation
3. Barnet kommunicerar genom visuell och icke-verbal kommunikation
4. Barnet använder ljud
5. Barnet talar med trygg person inom hörhåll, men ej direkt till andra
6. Barnet använder enstaka ord till vissa personer (utom trygghetskretsen)
7. Barnet använder mer tal till vissa personer
8. Barnet talar fritt med fler personer inom hörhåll för andra
9. Barnet talar fritt med fler personer i olika forum och med andra inom hörhåll
10. Barnet kommunicerar fritt med alla och i olika forum

Var på skalan finns F?

Innan vi började jobba fanns hon nog på steg 6, hon svarade på tilltal om hon var tvungen, och de där ”vissa personer” var framför allt lärare.

Nu är hon på väg. Hon har definitivt kommit till steg 7. Hon kan säga hela meningar utan att ha blivit tillfrågad, men hon gör stor skillnad på olika lärare. Hon börjar kunna prata inom hörhåll för andra, men jag skulle inte säga att hon talar fritt med någon ny ännu, så inte riktigt steg 8, men 7,5 i alla fall.

 

Det är min bild av det. Själv säger hon att hon är på steg 6 fortfarande.

Ibland tar det emot

Det är jobbigt att jobba med sin ångest. Man måste liksom in och peta där det är som jobbigast, och man måste utsätta sig för sånt man vill undvika. Det kan vara svårt att se poängen med att prata med fler, för "jag klarar mig ju". Och "varför måste jag skicka meddelanden till lärarna? Mamma är ju så bra på det." Och så vidare...

Det är jobbigt att tjata också. Jobbigt att motivera någon som inte vill. Svårt att förmå henne att utsätta sig och känna ångest när det faktiskt funkar ganska bra. "Kan hon inte få må bra ett tag till?"

Men vi behöver komma vidare! Vi får inte slappa för mycket, för då blir det ännu jobbigare sen.
Så ta dig i kragen, mamma, och se till att ge din tonåring lite ångest!

Bästa mailet!

Idag skickade jag iväg en fråga till  F:s idrottslärare, för att se hur det hade gått på dagens idrottslektion. Dels var kuratorn borta och dels var det bollsport på agendan. 

Fick bästa svaret:

Lägga händerna på ryggen

Mitt största problem (och det gäller nog många föräldrar i min situation) är att klara av att "lägga händerna på ryggen", alltså att inte hjälpa till hela tiden, utan låta F lösa problemen/klara av situationerna på egen hand.

Det är supersvårt, särskilt som F både är väldigt orolig och har Selektiv Mutism. Hon klarar inte av att fråga själv, men hon behöver verkligen veta. Klart mamma hjälper till! Jag har pratat för henne på utvecklingssamtal, hos kuratorn och på BUP. Jag mailar lärarna stup i kvarten för att fråga om något F behöver ha reda på. Jag är hopplös!

Men jag försöker sluta. Försöker få F att själv ta kontakt med lärare och fråga. Ibland kan hon sms:a kuratorn och fråga, och hon är också bättre på att fråga kompisar nu än hon var i våras. Vissa saker är svårare än andra att fråga om själv. Men det måste så klart också få ta tid. Små steg. Jag trappar ner.

Just nu försöker jag låta bli att hjälpa till med en läxa som står som "not handed in" i SchoolSoft, men som hon skickat in digitalt. (Vad jag förstår har läraren låtit henne veta att han fått den, men sedan har han antagligen glömt bort det när han gått igenom de fysiskt inlämnade läxorna, så den blev "not handed in")
Jag ska inte meddela honom! Hon ska få göra det själv!

• Jag har erbjudit mig att hjälpa henne, så att vi skriver ett mail tillsammans från hennes adress, men det går inte. 
• Jag har skrivit ett meddelande i hennes anteckningsbok, som hon kan ta med och visa för honom. Det är formulerat från henne, men hon behövde inte skriva själv, bara visa upp. Men det går inte. 
• Hon kan absolut inte prata med honom om det.

Om jag ber honom fråga efter läxan... Lägger jag mig i för mycket då?
Jag skulle vilja att det blir lite press, så att hon får lov att göra det. Nu struntar hon i det, för det är inte så jobbigt att det står fel på SchoolSoft.
Men jag gör det ju inte lättare för henne i alla fall. Så det kanske är okej ändå...

Tysta flickor märks inte

Jag har funderat på varför ingen slog larm om att F inte pratade i skolan.
Varför måste jag som mamma tala om att något är fel, när det faktiskt inte är här det märks, utan där? Varför undrade de inte varför hon inte pratade med någon vuxen?
Hemma har hon alltid pratat mycket, och när de sa att hon var lite tyst i skolan tänkte vi att hon var blyg. Men de måste väl ha märkt att det var mer än så?!
Det var inte förrän hon mådde dåligt på grund av oro hon berättade för mig att hon inte pratade med sin lärare, eftersom min lösning var att hon skulle prata med den tryggaste vuxna på skolan. Det är en mindre bra lösning när det inte finns någon tillräckligt trygg vuxen.

Jag pratade med en vän till mig, som också jobbar inom skolan, och som just nu studerar till specialpedagog. Hon sa att det inte är så konstigt, eftersom F inte stör. Hon är tyst och snäll och gör det hon ska.
Hade hon varit utåtagerande hade vi nog fått höra det direkt, eftersom det går ut över andra.
Hade det varit ADHD eller dyslexi eller något annat som påverkar inlärningen hade det nog varit skolans förslag att göra en utredning på BUP, nu fick jag komma fram till det själv, och det tog tid eftersom jag inte är med när det är som värst.

En bra bok

Den här boken räddade oss. Det var den som gav oss insikt.
Can I Tell You About Selective Mutism? av Maggie Johnson och Alison Wintgens.
Den finns tyvärr inte på svenska, men vi läste en översättning som en logoped gjort själv. Den betydde så mycket för oss att jag köpte boken på engelska också. Dels för att se om det var några stora skillnader, men också för att underlätta för de engelskspråkiga lärarna på F:s skola. (Det var inga stora skillnader.)

Det bästa är att den är skriven ur barnets perspektiv. Det är inte en massa konstiga fackuttryck och krångliga meningsbyggnader. Det är skrivet för barn och är lätt att förstå. Jag lät F läsa den själv, utan att berätta varför. Först ville hon inte, men när hon började läsa fastnade hon. Hon kände direkt att den handlade "om henne".
När F:s mormor läste den kom hon fram till att hon troligen hade SM när hon var liten. Inte så allvarlig, men ändå mer än blyghet. Hon kände igen sig så väl.

Boken är också fylld av tips och råd till vänner och lärare, i form av punktlistor.
De är indelade i olika "kategorier":

• Viktiga saker att komma ihåg!
• Prata och lyssna
• Kommunicera mera
• Berätta om min Selektiva Mutism
• Minska stressen
• Hjälp mig med kompisar
• Må bra i mig själv
• Koppla ihop hemmet och skolan

Och lite grann om speciella aktiviteter och speciella svårigheter.

Och till slut några punktlistor riktade till föräldrar:

• Viktiga saker att komma ihåg!
• Hjälpa mig med mina bekymmer
• Hjälpa mig med framsteg
• Hjälpa mig med mina kompisar
• Med fler familjer och vänner
• Länkar mellan skolan och aktiviteter utanför skolan

Vi gillade punktlistorna, men allt stämde inte med hur F vill ha det. Därför satt vi på jullovet och gick igenom listorna och strök det hon inte höll med om, och lade till sånt som var viktigt för henne. Sedan skrev jag ihop det och översatte till engelska och skickade allt till skolan. Tanken var att det skulle vara ett stöd för lärarna i deras arbete med F. 

På grund av skolans regler för personuppgifter och sekretess kunde de inte lägga upp mitt dokument så att alla lärare kunde läsa det, utan kuratorn sammanfattade alltihop i ett fåtal opersonliga punkter som skickades till berörda lärare. Nu när det är nytt läsår med nya lärare funderar jag på att uppdatera listorna och ge dem direkt till varje lärare...

Du hittar punktlistorna vi gjorde om du klickar på fliken märkt Punktlistor, precis under bloggrubriken, eller här.