Varför måste jag som mamma tala om att något är fel, när det faktiskt inte är här det märks, utan där? Varför undrade de inte varför hon inte pratade med någon vuxen?
Hemma har hon alltid pratat mycket, och när de sa att hon var lite tyst i skolan tänkte vi att hon var blyg. Men de måste väl ha märkt att det var mer än så?!
Det var inte förrän hon mådde dåligt på grund av oro hon berättade för mig att hon inte pratade med sin lärare, eftersom min lösning var att hon skulle prata med den tryggaste vuxna på skolan. Det är en mindre bra lösning när det inte finns någon tillräckligt trygg vuxen.
Jag pratade med en vän till mig, som också jobbar inom skolan, och som just nu studerar till specialpedagog. Hon sa att det inte är så konstigt, eftersom F inte stör. Hon är tyst och snäll och gör det hon ska.
Hade hon varit utåtagerande hade vi nog fått höra det direkt, eftersom det går ut över andra.
Hade det varit ADHD eller dyslexi eller något annat som påverkar inlärningen hade det nog varit skolans förslag att göra en utredning på BUP, nu fick jag komma fram till det själv, och det tog tid eftersom jag inte är med när det är som värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar