Toppenstart

Läsåret har verkligen börjat bra för F. Och för mig.

Hon har en skön inställning till skolan, så här i början i alla fall. Hon tycker att det är roligt att komma dit och hon tänker positivt kring sina möjligheter att lyckas i år. Lärarna verkar bra, schemat verkar bra och det är ingen ångest kopplad till klassen heller.
Två dagar i rad har hon tagit sig till skolan med buss, jag har inte behövt skjutsa eller ens väcka henne. Jag jagar på lillasyster lite grann, men F har fixat morgnarna jättebra.

Efter två år av ångestmorgnar är det här något väldigt ovant. Båda barnen tar sig till skolan utan att jag måste göra mig klar. Eftersom jag medvetet har lagt mitt schema för att hinna med ångestmorgnar har jag massor av tid över när det funkar så här bra. Jag kan sitta i lugn och ro och äta frukost i trädgården efter att de har gått till skolan. Jag som har vant mig vid att bita ihop om tårarna och slitas mellan viljan att krama och skydda mitt barn mot allt jobbigt, och vetskapen att inget blir bättre av att undvika det som gör ont. Frukost i trädgården är väldigt ovant. Men bra. Även om det bara är för ett tag.

I morgon börjar de vanliga lektionerna, enligt schema. Än så länge är det ingen ångest, men jag är redo om den kommer. Och tills den gör det äter jag frukost i trädgården när barnen har gått till bussen.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.

Semester

Vi har varit på semester med familjen. En vecka på västkusten.
En avslappnande vecka med Liseberg, naturupplevelser och skönt häng med familjen.
Men det var inte lika avslappnande för F.

Liseberg var jättejobbigt. Hon vill inte åka något, så för henne var dagen rätt meningslös. Dessutom var det mycket folk, det blåste och eftersom hon hade valt att ha kort kjol blev det en stress att se till att den inte blåste upp. När vi fick med henne på Kållerado var hon den som blev mest blöt av oss, och det syntes extra mycket på hennes grå kjol. Däremot såg jag henne le flera gånger under åkturen. På slutet gick vi till spelhuset för hennes skull, och hade ganska roligt en stund, men när dansspelet (som hon sett fram emot eftersom hon gillar att dansa) blev för krävande kom paniken.
Lillasyster hade gärna stannat längre, men till slut fick vi säga åt henne att vi måste åka hem för F:s skull, hon hade ju varit där för vår skull hela dagen.

Det hade vi räknat med, mer eller mindre. Det är precis sådana situationer som är påfrestande för F. Däremot hade jag inte tänkt på att bara själva umgänget med familjen skulle bli så jobbigt för henne. Det var ju nästan ingen skillnad mot hemma, vi bodde i lägenhet och gjorde frukost själva, och även mat, om vi inte var iväg på äventyr. Men för F var det stor skillnad. Hon hade inte sitt rum att gå undan i. Hon hade oss inpå sig hela tiden och kände att hon inte kunde slappna av. När det inte var för blåsigt flydde hon ut på balkongen, och efter ett tag bad hon mig gråtande att få stanna "hemma" när vi skulle iväg. Vara själv. Slappna av. Hämta kraft.
Näst sista dagen skulle vi ut på promenad/inköpsrunda, och hennes pappa tyckte att hon skulle följa med, för vi hade varit inne nästan ett dygn på grund av blåst och regn. Hon ville inte, och försökte förklara att hon inte orkade. Pappa tolkade det som att hon var lat, och sa något om att hon inte skulle tro att livet är lätt. Sådär som tonårsföräldrar gör. Som hans mamma säkert sa till honom när han inte orkade göra nåt i den åldern. F tände till direkt, blev fly förbannad och rusade ut ur lägenheten och iväg. När jag hittade henne på en parkbänk en kvart senare förklarade hon vad som gjort henne så arg. Hon har inga föreställningar om att livet skulle vara "lätt". För henne är livet allt annat än lätt, och det är just därför hon inte orkar. Hon behöver ladda batterierna innan hon klarar av det där jobbiga livet igen.

Jag måste komma ihåg att planera för det. Det som laddar våra batterier är istället det som dränerar F:s batterier. En dag vid havet med krabbfiske och vackra vyer är skitjobbigt. Så är det bara. Då trivs hon bättre ensam under en filt på balkongen. Hur tråkigt en tonårsförälder tycker att det verkar.

Vilken seger!

När F var sex år började hon i sin första simskola. Hon lärde sig simtagen med en ramsa "Groda, strut, pinne" och lyckades ta sig tvärs över bassängen med hjälp av en "korv". Hon var dock så rädd för att få vatten i ansiktet att hon simmade sittande istället för liggande på mage. Vi kallade det sjöjungfrusim, men kanske var det mer likt en sjöhäst. Hon hoppade inte från kanten och ville inte vara med om inte jag var där.

I vår kommun får alla treor simundervisning genom skolan, så under en termin åkte hon en gång i veckan till badhuset. Terminen efter fick hon följa med igen, när den nya gruppen börjat klara simprovet (200 m, varav 50 m ryggsim), och det fanns plats för fler. Efter trean kunde hon simma, men inte så långt som hon behövde, och inte på djupt vatten. I fyran och femman anordnades ingen simträning, och F var ändå inte intresserad av att följa med treorna på sin nya skola, eftersom hon inte kände vare sig barnen eller personalen. Vi gick och tränade lite på egen hand, och hon blev i alla fall säkrare i vattnet, och lärde sig att älska att hoppa från kanten. Hon lyckades också simma 25 m på djupt vatten, vid ett tillfälle.

I sexan kom ångesten. Kravet blev aktualiserat, eftersom det var dags för betyg, och F funkar inte jättebra under press. Dödsångesten blev också ett problem. Kanske var det den som ställt till det från början, men att hon kunde sätta ord på den nu. Hon berättade i alla fall om hur rädd hon är för att drunkna. Hon litar inte heller på att vi runt omkring ska kunna rädda henne. Under skolåret var det alldeles för mycket annan ångest, så det var inte förrän under sommaren vi kunde börja jobba ordentligt med det, med träningsstegar och belöningar. Sen gick det väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland gick det bra, men nästa gång kunde hon inte ens simma 10 m utan att få panik. Vi försökte fokusera på att ha roligt och startade "Ta med kompis till badhuset-fonden", så att hennes framgångar gjorde det möjligt att betala inträde för en kompis. Ju mer hon simmade desto mer pengar in i fonden.

Under våren bestämde vi tillsammans med skolan att F skulle sluta tidigare på tisdagar och åka med mig och simma, och plötsligt hände något. En tisdag började hon simma ryggsim. Från ingenstans kunde hon plötsligt simma 50 m! Det var fortfarande olika från gång till gång, men de bra dagarna överträffade hon sig själv. En gång tränade hon medvetet på att få till vändningarna, och så simmade hon plötsligt sex längder utan att stanna! Gången efter klarade hon hela 200 m, och sa själv "jag tror att jag är redo för simprovet nu".

Igår var det genrep. Hon var själv i bassängen och jag spelade "kontrollant" vid sidan. Inga problem!

Idag fick jag göra henne sällskap i vattnet, när den riktiga "kontrollanten" stod på bassängkanten tillsammans med mentorn. Och visst klarade hon det! Galant! Hon är så bra!

Nu behöver hon inte simma mer! (Om hon inte ramlar i vattnet förstås!)

Vad är jag för förälder?

Jag jobbar själv i skolan, och träffar i mitt arbete på föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro. Många gånger skaver det i relationen mellan skolan och hemmet, om inte alltid, så i alla fall ibland. Det är ofta så att skolan tycker att föräldern förväntar sig (kräver) att skolan ska lösa alla problem utan att själv bidra, eller att föräldern inte ser det som ett problem över huvud taget. Föräldrarna å sin sida uttrycker oftast missnöje med skolans insatser, som är för små, för få eller för sena.

Varje gång vi diskuterar någon av de här relationerna, eller funderar på vad föräldrarna gör för att få barnet att gå till skolan, börjar jag reflektera över min egen roll som förälder.
Upplevs jag som en av de här jobbiga relationerna på min dotters skola? Är jag en av dem som förväntar mig för mycket av skolan? Är det jag som orsakar F:s ovilja att gå till skolan?

Men jag slutar alltid i en försiktig men stolt slutsats att jag inte är det.

Jag var den som först slog larm om F:s frånvaro. Långt innan det blev riktigt illa såg jag tendenserna, och när hon började sexan skrev jag ett långt mail till hennes nya mentor (på engelska) och tog upp min oro för hennes vana att undvika jobbiga situationer genom att välja att stanna hemma om det fanns minsta möjlighet. Ingen från skolan hade sagt något till oss om frånvaron, trots att jag nu kan se att den gått från 12% i fyran till 23% i femman.
Jag var också den som uppmärksammade hennes Selektiva Mutism, trots att det inte märktes hemma. Oron (ångesten) märktes, och det var när vi pratade om den som hon berättade att hon inte pratade med sin lärare.
Men trots att jag märkte sådant som de kanske borde ha märkt före mig, ägnade jag mig inte åt att skuldbelägga någon. (Utom kanske mig själv, jag är ju en sån där klassisk "duktig flicka", som inte vill göra fel.) Jag tog upp problemet och bad om hjälp. Jag följde med till skolan när det behövdes för att få henne att gå, och försökte "snacka upp" skolan, även när hon var som mest negativt inställd.
Jag tog kontakt med kuratorn på hennes nya skola, och följde med henne dit när hon inte ville gå själv. Kanske kan det uppfattas som att jag varit överbeskyddande ibland, när jag svarar i hennes ställe, men jag försöker alltid ge henne en chans att välja. Om jag är tyst för länge får jag en blick som säger "Svara då!" och då vet jag vad hon vill.
Jag skriver massor av sms och mail till lärare, å F:s vägnar. Oftast är det bara för att förmedla något som F inte kan säga själv, eller fråga om något praktiskt som hon har panik över att hon inte har koll på. Det händer att jag ifrågasätter ett betyg, men då är det en ärlig fråga, för att F vill veta varför hon fått just det betyget. Kunde hon prata med läraren hade hon frågat själv. Jag kommer också med en del tips på hur skolan/läraren kan hantera olika situationer, så att det blir bra för F.

Jo, jag är en rätt bra förälder. Och om jag någon gång tvivlar kan jag gå tillbaka till Mors dag i år, då jag fick bästa beviset jag kan önska!

Topplista

En av effekterna av F:s Selektiva Mutism är att hon aldrig varit bekväm med att prata med sina lärare. I ettan till trean hade hon samma lärare i tre år i rad, men kunde ändå inte prata med henne i slutet av trean. I fyran och femman fick hon byta mentor flera gånger, och i femman försvann även andra lärare till andra uppdrag under året. Nu, på Senior School, har de olika lärare i alla ämnen och F fick inte behålla någon av de hon hade i sexan när hon började sjuan. Hon har alltså inte haft särskilt goda förutsättningar för att bygga relationer och bli tryggare.

När vi var på BUP fick F sätta in alla hon behövde/ville prata med på en skala från noll till tio, där noll är ingen ångest, och tio är total panik. I år har jag låtit F göra den övningen med alla sina lärare fyra gånger: i september, november, mars och nu i juni. Resultatet är att vi har bra statistik på hur jobbigt det har varit och hur mycket lättare det har blivit. 

Alla lärare har blivit lättare att prata med, och tre av lärarna är nere på noll nu i juni. De som gjort störst framsteg är idrottsläraren (från 6 till 1) och träslöjdsläraren (från 9 till 4).

Nästa steg är att ta reda på vad det är som har gjort att det blivit lättare, och det tänkte jag att vi ska göra nu snart, men det gäller att välja ett tillfälle när F är mottaglig. Hon tycker att jag tjatar och överanalyserar allt. Hon skulle helst slippa tänka mer på det som varit, men jag vet att vi kan ha nytta av att ta reda på vad som har fungerat, och vad som inte har varit så bra. Då kan vi göra rätt från början nästa år, när det återigen är några nya lärare att jobba in.

Det jag kan se, utan att prata mer med F om det, är att Idrottsläraren var skrämmande i början, innan hon kände honom, men att det sjönk ganska snabbt när han började prata med henne och förklara vad han förväntade sig varje lektion. Sedan sjönk det ännu mer när han bjöds in att spela Finns i sjön med henne.

Träslöjdsläraren hade hon redan haft som lärare, i fyran, innan vi visste vad som orsakade hennes problem. Hans sätt (ganska bullrig och skämtsam) gick inte ihop med hennes osäkerhet och hon kände att hon inte fick den hjälp hon behövde då. Det tillsammans med att hon är rädd för själva ämnet (att skada sig själv eller någon annan) gjorde att hon såg honom som jätteläskig. Jag hade ett möte med honom för att han skulle veta hur han ska bemöta henne, och efter det kunde F slappna av lite mer. När hon dessutom började fokusera på en sak i taget, istället för att oroa sig för någon svår uppgift som skulle komma på slutet, gick det riktigt bra. Över huvud taget kan man säga att hennes inställning till läraren hänger nära samman med hennes inställning till ämnet. Och tvärtom. Får hon en bättre relation till den ena, följer den andra med.
Nollorna (hehe) är hennes två mentorer, och så engelskaläraren, och det är de tre hon spelat Finns i sjön med sedan i höstas. De har verkligen jobbat på att få en relation till F, och lyckats. De hade också, alla tre, fördelen att F tyckte om dem från början, och ville kunna prata med dem.

Ny klass

F:s skola har som policy att blanda klasserna varje år, i alla fall åk 6-9. De ser stora vinster med att eleverna har kopplingar även till de andra klasserna, genom att de har gamla klasskompisar överallt. Dessutom får eleverna möjlighet att bryta en invand roll och börja om på nytt, om deras roll är negativ på något sätt.
Det låter så klart jättebra, men för någon som F är det inte lika positivt. Tryggheten som hon bygger upp under året rivs upp till nästa år. Om hon lyckats komma till att hon kan prata i klassrummet, om än inte inför klassen, så byts stora delar av klassen ut till nästa år, och hon får nya personer att vänja sig vid. Trygghet är det viktigaste för henne, och det tar tid att bygga upp.

Förra året blev det totalt kaos för F, men i år har hennes mentor (bland andra) jobbat hårt för att det ska bli så bra som möjligt. Hon har med sig båda tjejerna hon pratar med, och de andra som följer med från klassen är utvalda för att de är trygga för F. Mentorn följer med, och klassens andra mentor är också vald med tanke på F. Jag tror att det kommer att bli bra.

Igår hade de en heldag med sin nya klass och sina nya mentorer. De skulle lära känna varandra och var i ett fritidsområde för att göra teambuilding. F var positiv dagen innan, och funderade på vilka aktiviteter hon kunde tänka sig att delta i. Mentorn hade sagt att hon inte behövde vara med på allt, men att hon ville att hon var med på en del i alla fall, och det verkade hon okej med.
På morgonen lämnade jag henne hos W, så att de skulle åka dit tillsammans. Hon verkade fortfarande positiv, så jag var inte orolig.

Idag på morgonen upptäckte F att hon hade rivmärken på armen, och då fick jag veta att hon hade sådan ångest innan de skulle ställa upp i sin nya klass, att hon rev sig på armen och på handen. Hon sa att hon inte trodde att det skulle bli märken, men det blev det alltså.
Det verkar inte vara klockrent självskadebeteende, men hon brukar pilla på nagelbanden eller riva sig för att tänka på något annat än ångesten. Vi har försökt med fidget cube, som hon kan pilla med utan att göra illa sig, men hon tycker inte att det fungerar.

Igår hade hon i alla fall pratat med mentorn om hur orolig hon var, och hon var med på en av övningarna under dagen, samtidigt som ångesten sakta gick ner, så att det var okej efter lunch. Så det är ju bra i alla fall.