Kortsiktigt vs långsiktigt

Jag märker att jag har svårt att hantera F:s problematik den här gången.
Hon tror inte på behandlingen, och hon vill inte sluta med sitt självskadebeteende, eftersom det funkar. Hon är fast i sina tankar och har inte det där som kallas growth mindset. När jag försöker hjälpa henne att tänka lite mer growth-igt skjuter hon ner mina förslag på en gång.
Och jag... jag blir irriterad och sur. Lite så där "skit i det då, klara dig själv". Less. Uppgiven. Varför ska jag anstränga mig när hon inte tar emot det?

Sist vi var på Samtalsmottagningen tog jag upp det med psykologen på tu man hand. Ur mitt perspektiv: hur ska jag bli bättre på att hantera det? Hur ska jag göra för att orka fortsätta?
Jag fick inga direkta svar (det är ju inte så det funkar med psykologer och ångest), men jag fick ur mig mina funderingar och jag fick veta hur vi ska fortsätta. Och där kommer rubriken på dagens inlägg in.

Tanken framåt är att F ska få hjälp att inse att självskadebeteendet bara hjälper kortsiktigt.
Hon säger att självskadandet funkar, men har hon mindre ångest nu än tidigare? Nej. Det tar bort ångesten tillfälligt, sen kommer den tillbaka.
Det vi behöver är att hitta något som hjälper till att minska ångesten på lång sikt, och då krävs det jobb. Acceptans är en stor del i att minska ångesten (se inlägget om badbollen), och då måste man våga stanna kvar i känslan, även om den är jobbig. Ju mer man vågar stanna kvar, desto mindre viktig blir ångesten.

Jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka och lita på att det finns fler runt omkring som kan hjälpa F att komma vidare. Avvakta tills hon är mer mottaglig.
Och försöka låta bli att vara bitchig tillbaka...

Som en badboll

Idag fick jag en så bra liknelse när vi var på Samtalsmottagningen med F.

Det har visat sig att F inte hanterar sin ångest så bra på egen hand, så även om hon lyckas klara utmaningarna som vardagen bjuder, mår hon inte så bra.
Hon har börjat skada sig, och maten är också ett problem nu.

Ett annat problem är att hon inte vill ha hjälp. Hon tror inte att det hjälper, och det är jobbigt att rota i ångesten igen. Det var när jag berättade det psykologen kom med liknelsen.

Att försöka gömma ångesten är som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det går åt en massa energi och man kan inte slappna av för en sekund.
Med badbollen får man ta i och trycka, och försöka parera när den vill glida åt sidan.
Med ångesten gäller det  att hålla sig sysselsatt och tänka på något annat hela tiden.
Båda kräver väldigt mycket energi, och man blir trött, så till slut orkar man inte hålla den nere längre.

Det som händer då är inte bara att badbollen flyter upp, utan den flyger högt upp i luften, som en explosion, vilket är vad bilden i inlägget visar. Och precis samma sak händer med ångesten. Den far upp och blir väldigt mycket värre än den var från början.

Om man däremot accepterar ångesten och låter den ligga och guppa på ytan (badbollsliknelsen igen) håller den sig oftast ganska lugn, och till slut kanske den till och med guppar iväg med vinden, och inte syns alls.

Hur har det gått nu då?

Så här långt har åttan varit något helt annat än både sexan och sjuan! 

Riktigt dåliga morgnar har vi inte haft (peppar, peppar...), men därmed inte sagt att ångesten är borta. Vi har haft tårar och kastade kläder, till och med utbrott om att hon inte klarar av att gå till skolan, men hittills har hon fem minuter senare plockat ihop och gått till skolan. Själv. Jag har ännu inte skjutsat henne till skolan, och första gången jag hämtade henne vid skolan var igår kväll, när hennes tillval med extra (svårare) engelska slutade sex på kvällen.
Ett tillval som hon dessutom går på själv, utan stödet från kompisar hon kan prata med! Och som innebär två extra timmar på en av hennes längsta dagar.

Och närvaron...

6 veckor in på terminen har hon 100% närvaro! 

Det har inte hänt sedan lågstadiet! Om ens då...

Min nya roll

I sexan var jag F.s livlina. Jag såg till att hon kom till skolan, jag såg till att hon visste vad som hände på de lektioner hon missade, jag såg till att hon fick svar på frågor hon hade, jag förmedlade hennes behov till lärarna och tog emot all hennes oro. Jag såg till att hon fick kontakt med kuratorn på skolan, och ringde BUP för att få tid för henne där. Jag följde med henne på nästan alla möten både med kuratorn och BUP.

I sjuan lämnade jag sakta över ansvaret till hennes mentor. Jag behövde bara förmedla hennes oro och frågor till mentorn, så tog de tag i det tillsammans. I slutet av läsåret kunde hon skicka meddelanden till mentorn själv, om än inte om de jobbiga frågorna.Vår kontakt med BUP avslutades, och hon träffade inte kuratorn lika mycket. Däremot såg jag fortfarande till att hon kom till och från skolan. Hon ville inte åka buss, och jag tvingade henne inte. Och så jobbade vi hårt med att klara simprovet.

Nu i åttan behövs jag inte lika mycket längre. Visst kan det fortfarande komma bakslag, det får jag inte glömma. Första veckan brukar gå över förväntan och följas av en baksmälla när hon inte orkar hålla i det längre. Men hon har byggt upp ett säkerhetsnät runt sig, ihop med sina vänner, så jag tror inte hon ramlar ända ner även om hon inte orkar hålla sig kvar där hon har börjat terminen.
Just nu tar hon sig till skolan på egen hand, hon åker hem med en kompis och gör läxorna där. Hon har sin mentor som hjälper henne att kommunicera med de andra lärarna, och planen är att vi ska göra som i slutet av vårterminen och göra en lista över sånt F oroar sig för varje måndag, så hjälper ms R till att räta ut frågetecken och lösa problem.

Jag gör mitt bästa för att anpassa mig till min nya roll. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i för mycket, även om det är svårt när man är van att behövas mer än man gör.
Förra året skickade jag ett meddelande till ms R varje morgon, för att meddela hur morgonen varit och om hon ville bli mött utanför eller inte. Vanan sitter i, men jag försöker att inte skicka om det inte behövs. Jag brukade också skicka ett meddelande på eftermiddagen, för att ha hennes bild av dagen när F berättade om sin upplevelse. Det gör jag inte nu. Jag väntar snällt tills F berättar, även om det blir ganska sent när hon pluggar hemma hos sin kompis.
Jag är nästan lite snopen när jag kan åka hem direkt efter jobbet, när jag är ensam en stund innan lillasyster A kommer hem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid jag får över.

Toppenstart

Läsåret har verkligen börjat bra för F. Och för mig.

Hon har en skön inställning till skolan, så här i början i alla fall. Hon tycker att det är roligt att komma dit och hon tänker positivt kring sina möjligheter att lyckas i år. Lärarna verkar bra, schemat verkar bra och det är ingen ångest kopplad till klassen heller.
Två dagar i rad har hon tagit sig till skolan med buss, jag har inte behövt skjutsa eller ens väcka henne. Jag jagar på lillasyster lite grann, men F har fixat morgnarna jättebra.

Efter två år av ångestmorgnar är det här något väldigt ovant. Båda barnen tar sig till skolan utan att jag måste göra mig klar. Eftersom jag medvetet har lagt mitt schema för att hinna med ångestmorgnar har jag massor av tid över när det funkar så här bra. Jag kan sitta i lugn och ro och äta frukost i trädgården efter att de har gått till skolan. Jag som har vant mig vid att bita ihop om tårarna och slitas mellan viljan att krama och skydda mitt barn mot allt jobbigt, och vetskapen att inget blir bättre av att undvika det som gör ont. Frukost i trädgården är väldigt ovant. Men bra. Även om det bara är för ett tag.

I morgon börjar de vanliga lektionerna, enligt schema. Än så länge är det ingen ångest, men jag är redo om den kommer. Och tills den gör det äter jag frukost i trädgården när barnen har gått till bussen.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.

Semester

Vi har varit på semester med familjen. En vecka på västkusten.
En avslappnande vecka med Liseberg, naturupplevelser och skönt häng med familjen.
Men det var inte lika avslappnande för F.

Liseberg var jättejobbigt. Hon vill inte åka något, så för henne var dagen rätt meningslös. Dessutom var det mycket folk, det blåste och eftersom hon hade valt att ha kort kjol blev det en stress att se till att den inte blåste upp. När vi fick med henne på Kållerado var hon den som blev mest blöt av oss, och det syntes extra mycket på hennes grå kjol. Däremot såg jag henne le flera gånger under åkturen. På slutet gick vi till spelhuset för hennes skull, och hade ganska roligt en stund, men när dansspelet (som hon sett fram emot eftersom hon gillar att dansa) blev för krävande kom paniken.
Lillasyster hade gärna stannat längre, men till slut fick vi säga åt henne att vi måste åka hem för F:s skull, hon hade ju varit där för vår skull hela dagen.

Det hade vi räknat med, mer eller mindre. Det är precis sådana situationer som är påfrestande för F. Däremot hade jag inte tänkt på att bara själva umgänget med familjen skulle bli så jobbigt för henne. Det var ju nästan ingen skillnad mot hemma, vi bodde i lägenhet och gjorde frukost själva, och även mat, om vi inte var iväg på äventyr. Men för F var det stor skillnad. Hon hade inte sitt rum att gå undan i. Hon hade oss inpå sig hela tiden och kände att hon inte kunde slappna av. När det inte var för blåsigt flydde hon ut på balkongen, och efter ett tag bad hon mig gråtande att få stanna "hemma" när vi skulle iväg. Vara själv. Slappna av. Hämta kraft.
Näst sista dagen skulle vi ut på promenad/inköpsrunda, och hennes pappa tyckte att hon skulle följa med, för vi hade varit inne nästan ett dygn på grund av blåst och regn. Hon ville inte, och försökte förklara att hon inte orkade. Pappa tolkade det som att hon var lat, och sa något om att hon inte skulle tro att livet är lätt. Sådär som tonårsföräldrar gör. Som hans mamma säkert sa till honom när han inte orkade göra nåt i den åldern. F tände till direkt, blev fly förbannad och rusade ut ur lägenheten och iväg. När jag hittade henne på en parkbänk en kvart senare förklarade hon vad som gjort henne så arg. Hon har inga föreställningar om att livet skulle vara "lätt". För henne är livet allt annat än lätt, och det är just därför hon inte orkar. Hon behöver ladda batterierna innan hon klarar av det där jobbiga livet igen.

Jag måste komma ihåg att planera för det. Det som laddar våra batterier är istället det som dränerar F:s batterier. En dag vid havet med krabbfiske och vackra vyer är skitjobbigt. Så är det bara. Då trivs hon bättre ensam under en filt på balkongen. Hur tråkigt en tonårsförälder tycker att det verkar.