Bäst när det gäller!

PixelArt

Före lovet var det två jobbiga veckor för F.

Som vanligt inför ett lov hopar sig proven och uppgifterna när områden ska avslutas.
Men den här terminen känns det som att hon är mer förberedd. Tillsammans med sin mentor går hon regelbundet igenom vad som är på gång, och är det något som är oklart, eller något hon är osäker på kollar de upp det direkt och ser till att hon vet och känner sig trygg.
Det låter ju inte som raketforskning, men det är svårt att bli trygg när man inte vill göra fel, samtidigt som man inte kan fråga eller be om hjälp när det behövs. För F krävs det just nu att någon ställer rätt frågor, eller att det är en trygg situation, där hon kan berätta vad som är svårt. Och det får hon.

Måndag vecka 6 var dessutom kompisen W sjuk. Liksom nästan hela veckan. Det var jobbigt, men funkade, tack vare andra kompisen A. Förutom att hon också var sjuk på tisdagen. Och resten av veckan. Båda kompisarna! Samtidigt!
Kompisarna är hennes stora trygghet i klassrummet. Utan dem känner hon sig malplacerad och isolerad. Det är jobbigt att gå på lektionerna när de är med, men ännu värre när de inte är det.
Jag sänkte mina förväntningar på henne till att hon skulle vara i skolan. Om hon var på lektionerna, eller ens jobbade med skolarbete blev inte lika viktigt.
Bara det var jobbigt. Särskilt på morgnarna.
Hon ville inte gå. Hon oroade sig för det ena efter det andra: Hur blir det med den lektionen? Vad missar jag om jag är i Green Room på den lektionen? Jag behöver ju vara med på det där...
Varje dag lämnade jag en motvillig eller ångestfylld 13-åring på skolan, och varje dag blev jag imponerad av något. Hon gick på engelskan alldeles själv! (En av de trygga lärarna.) Hon gick på bilden alldeles själv!!! (Inte en av de trygga lärarna!) Hon gick faktiskt på träslöjden! (Otrygg lärare, otryggt ämne.) Visserligen bara en stund, och tillsammans med mentorn, men hon gick dit och hon fick jobbet gjort. Hon var glad när hon kom ut till bilen efter skolan! Och så vidare. Småsaker som är stora under de här förutsättningarna. Gigantiska!
Jag hoppas att jag kom ihåg att låta henne veta hur stolt jag var! Varje dag.

På fredagen var W tillbaka, men det var några utmaningar ändå.
#1 Spela Finns i sjön med en ny lärare. Eller... läraren är inte ny, men hon har inte spelat/pratat med honom förut. Hon har varit lite nervös, och lagt ett prestationskrav på sig själv: Jag måste slå honom!
Det gjorde hon inte. Men det gick bra ändå. Ingen ångest alls, sa hon.
#2 Spela ett nytt spel med Ms R (mentorn). Och Mr W. Och till slut kom även Mr G och var med. Det här är ett tärningsspel där varje ruta man hamnar på innehåller ett ämne som man ska berätta om. (Min favoritfärg, mitt favoritdjur, bästa årstid, någon jag ser upp till... Och så motivera svaret.)
Vissa frågor var jobbiga, att hon inte ville prata om det, men inte för att hon fick ångest för själva pratandet, utan mer för att hon inte tyckte att hon hade något intressant att komma med.

Såå stolt!!!

Som om inte detta var tillräckligt inleddes vecka 7 med att Ms R var sjuk!!!
Hon som skulle ta emot på morgonen. Hon som är tryggheten i Green Room där F är en stund på morgonen, på svenskan och på NO:n. Utan henne är Green Room som vilket jobbigt rum som helst, och inte ett tryggt alternativ. Det blev två dagar som fick pusslas ihop med kuratorn och mr W.
Och det funkade! Måndag morgon var det tårar och ångest innan vi kom till skolan, hon hade ont i magen och trodde att hon skulle kräkas. Men hon kom in och de fixade dagen! Planen var att hon skulle åka hem sista lektionen, och plugga hemma inför provet på tisdagen, men fem minuter innan jag skulle sluta jobba och åka och hämta henne kom ett meddelande att hon ville stanna och plugga med en kompis på mr W:s surgery (typ läxhjälp) istället. Hängde ni med?! Hon valde att stanna i skolan fast jag var redo att hämta henne! Stort!
Tisdag gick bättre. Mr W är med på idrotten på morgonen, och brukar få möta henne vid bilen, men idag gick hon in själv. Inte bara in på skolan, utan in på lektionen. Och på grund av ett missförstånd skrev hon sitt kemiprov i klassrummet, fast de ordnat så att hon och W skulle få skriva i Green Room. Och hon gick fram och ställde en fråga till Ms M, vars lektioner hon inte ens brukar gå på!

Det är helt galet vilka framsteg hon har gjort! Och det här är alltså under en jobbig period, med ovanliga utmaningar.
Min utmaning blir att hjälpa henne att inse hur mycket hon har lyckats med, och att hon klarar mer än hon någonsin kunde tro.

Superhjälte

F har fått en superhjälte.

I början av terminen var hon nästan lite rädd för mr L, som är hennes idrottslärare. Sen tog han sig tid att prata speciellt med henne och hennes kompisar efter en av de första lektionerna, och då blev han inte lika läskig längre.

Allt eftersom har de fått en ganska bra relation. De har Harry Potter som gemensam nämnare, och hon retas med honom genom att favorisera Slytherin, med Malfoy och Snape, istället för Gryffindor och de uppenbara hjältarna. Det är väl mest han som pratar, men hon kommunicerar i alla fall.

Efter jullovet var planen att börja spela Finns i sjön även med honom, men det var lite klurigt att hitta tid för det. Vecka 6 blev det äntligen av, och hon sa efteråt att hon inte hade haft någon ångest alls. Hon är nu så van att spela Finns i sjön att  hon är avslappnad även med nya motspelare.

Så var det sista skoldagen innan sportlovet, och skolan avslutade den med en talangshow i en hyrd lokal utanför skolan. Sånt är jobbigt för F. Hon gillar rutiner och blir osäker när rutinerna bryts. När, var, hur? Vad förväntas av henne? Hela skolan samlad i samma lokal. F tycker att ett vanligt klassrum är för mycket, hur blir det då i ett sånt här sammanhang?

Hon var alltså lite ur balans redan när hon gick in i lokalen, och när en ur personalen anvisade henne och hennes två trygga klasskompisar plats på två olika rader, då kom ångesten. Hon stelnade till och satte sig inte på den anvisade platsen. Mannen blev antagligen irriterad över att hon inte gjorde som hon skulle, och F:s upplevelse var att han skrek åt henne. Hon började gråta, och en av kompisarna försökte förklara för honom, men han fortsatte skrika.
Då fick mr L syn på situationen från sin plats på scenen, och kom till hennes undsättning. Han tog henne åt sidan och markerade för sin kollega att det var nog. Strax efter kom hennes mentorer och tog över, och F kunde till slut hitta en plats och se showen i alla fall.

När hon berättade för mig vad som hänt sa hon att mr L räddade henne. Ögonen lyste lite extra när hon pratade om det, och hon hade inget emot att kalla honom hjälte.
Jag tror nog att relationen fick en liten skjuts av det här.

Let it go!

Bilden lånad från The Big Bang Theory Fansite

Jag såg nyligen ett avsnitt av Big Bang Theory, där Penny ska lära Sheldon att släppa taget.
När jag nu håller på och tränar på att lämna över ansvaret för F till skolan även när hon har ångest har det avsnittet blivit mitt ledmotiv.

Jag har nämligen kommit på mig själv med att behålla hennes ångest hela dagen, så att jag förväntar mig att hon ska må dåligt när jag hämtar henne. Sen visar det sig att hon mådde dåligt i tio minuter, medan hela min dag blev förstörd. Nu när jag börjar jobba blir det ännu viktigare att släppa, så att jag kan fokusera på det jag ska göra istället för att oroa mig för hur hon har det.

Nu sitter jag i bilen utanför skolan efter att hon klivit ur, kanske skickar jag en sista uppdatering till mentorn, om hon inte behövde möta upp utanför. Sen tar jag upp en penna (en fysisk penna, för att inte riskera att föreställa mig en alltför fin penna med mina initialer), drar ett djupt andetag och släpper. Samtidigt försöker jag släppa alla tankar på hur dåligt F mådde, hur jobbig morgonen varit, hur spänd jag är... Släppa ner axlarna, tänka glada tankar och flytta över fokus till mig.

Nu är det ju inte alldeles lätt att bryta en ovana, särskilt inte när man är en orolig mamma till ett barn med ångest, men jag gör mitt bästa. På lunchrasten kan det hända att jag skickar iväg ett sms till mentorn, för att kolla om det lugnade ner sig till slut. Och så kollar jag ängsligt vilka lektioner hon gått på, och vilka hon varit i studierummet. Och kanske kollar jag en extra gång vilka läxor det är som kan orsaka oro på kvällen. Och så vidare, och så vidare, och...

Då är det väldigt bra att F har världens bästa mentor. Som helt sonika låter bli att svara på mitt meddelande innan hon vet att jag slutat jobba. Och sen lite fint påminner mig om att jag behöver lämna över ansvaret till dem. För min skull. "Vi hör av oss om det är riktigt illa."
Och det vet jag ju. Så klart.
Men jag glömmer.
Och det är skönt att hon påminner mig.

We're going to have a great day!

Jag började jobba i onsdags, efter att ha varit sjukskriven sedan slutet av augusti.
Anledningen har varit mångfacetterad, men kort sagt har jag bränt mitt ljus i båda ändar, och haft jobbigt både hemma och på jobbet. Jag har inte fått något att fungera och då tar man ju slut efter ett tag. Nu har jag vilat, pratat, gjort förändringar på jobbet och fått jättemycket stöd när det gäller F. Så nu ska jag börja jobba.

Att jag jobbar innebär ändrade rutiner för F, eftersom jag inte finns hemma hela dagarna. I stort sett hela det här läsåret har jag kunnat lämna och hämta henne när som helst på dagen. Har det varit en jobbig dag har hon kunnat välja precis utifrån sina egna behov, så när som på någon timme om jag haft tid hos läkaren, sjukgymnasten eller någon av alla mina samtalskontakter. Nu blir det en annan situation, även om jag, i alla fall nu i början, är ledig både när hon börjar och när hon slutar, enligt schemat.

Då känns det skönt att F har sin mentor, som lugnt men bestämt säger till henne att "den tiden ska vi inte störa mamma". Är det något som är jobbigt löser de det på skolan, tills jag har slutat för dagen.
Deras plan för onsdag den  här veckan var: "We're going to have a great day".
Och det hade de.
Jag också.

Där kom den!

Terminens första riktigt jobbiga dag.
Ja, allra första dagen var också jobbig, men det var lite annat. Idag trodde jag faktiskt inte att hon skulle komma iväg alls. Förutom att det är måndag, var natten jobbig eftersom hennes pappa åkte in till akuten med bröstsmärtor. Hon kom sent i säng, och var ganska orolig, även om det visade sig att det inte var något allvarligt. Dessutom var hon trött efter förra veckan, precis som jag trodde att hon skulle bli, förr eller senare.

Hon kom i alla fall iväg på en lektion, och hon åt lunch innan hon åkte hem. Hon hade möte med mentorn också, och gick igenom det som kommer framöver. Och när hon kom hem satte hon igång med jobb som hon missar när hon inte är där. Jag är stolt över henne!
Det var helt och hållet hennes eget val. Jag behövde inte tvinga henne alls. Inte till skolan, och inte till att göra jobbet. Det funkar oftast bättre om jag inte försöker tvinga fram nåt. Hon vill ju lyckas.

Antingen eller...

Första veckan i skolan efter lovet har gått riktigt bra. 100% närvaro så här långt. Nästan allt har dessutom varit med klassen i klassrummet, bara enstaka lektioner i studierummet.
Första skoldagen var det jobbigt, men hon var där och gjorde sitt bästa. Det blev lättare och lättare under dagen, och sedan har det varit näst intill bra dagar. Hon är trött, men hon är på gott humör och lägger viss tid på läxor även efter en lång dag.

Antingen har vi äntligen lyckats, eller så är det lugnet före stormen.

Nästa vecka kan det krascha. Det har hänt förr.
Hon går ut hårt och sedan orkar hon inte efter första veckan. Jag gör mitt bästa för att inte pusha för mycket. Uppmuntra men inte tvinga. Och ställa in mig på att inte bli besviken OM det kraschar. Det är okej. Jobbigt för henne, så det är inget jag önskar, men det är okej.

Amygdala

Amygdala är den delen av hjärnan som larmar när vi blir rädda för något.
Den är jättebra att ha om man håller på att bli påkörd av en bil, eller anfallen av en tiger. Då ser den till att vi blixtsnabbt reagerar, blir på helspänn, flyr eller slåss. Den förbereder kroppen för att orka mer genom att till exempel spänna musklerna och öka pulsen.

F:s amygdala är lite stingslig, och beter sig lite som den där lila figuren i Insidan ut. Den blir rädd för allt möjligt, och larmar som om det är något livsfarligt på gång, även om det egentligen är ofarligt. Det gör att F stelnar till och sedan springer när ett kryp landar nära henne, som om det hade varit en tiger. Bland annat.
Vi jämförde det med vårt hemlarm, som några gånger larmat för inbrott när vår lite instabila dörr i grovköket rört sig. Larmet tror att det är inbrott, för den är inställd på det, men vi märker att det inte finns något hot, så vi kan blåsa av larmbolagets utryckning. Istället kan vi boka en tekniker som kan ändra inställningarna, så att larmet väntar in lite större vibrationer innan det börjar tjuta.

I mänskliga fall ändrar man inställningarna genom exponering. Man fortsätter helt enkelt med det man håller på med fast amygdala larmar, för att visa att det inte händer något farligt. Problemet är att det är svårt att ignorera, eftersom det är en del av hjärnan som säger att det är livsfarligt.

Nu har F fått som uppgift att kontrollera vad hennes amygdala larmar för, och om det verkligen är farliga saker eller om vi behöver ändra inställningarna. Lite som att leta buggar i systemet. Vi får se om det funkar.

(Vi har utgått från boken Jag törs inte men gör det ändå av Martin Forster. Där finns ett stycke med information riktad till barnet, om vad rädsla är.)