Anpassningar

F går sista terminen i nian nu, och även om de nationella proven blev inställda på grund av pandemin, valde hennes skola att genomföra dem som ett bedömningsstöd, så att lärarna lättare kan sätta betyg.

I höstas, när det var den muntliga delen, var jag jätteduktig och skrev till respektive lärare och påminde dem om att tänka på F:s situation, och se till att situationen blev så trygg som möjligt för henne.
Att prata är jobbigt, och att göra ett prov är jobbigt, så att göra ett muntligt prov är så klart riktigt jobbigt, men man behöver ju inte addera extra stress utöver det.

Nu i vår, när de teoretiska delarna skulle genomföras var jag inte riktigt med. Jag tror att jag kopplade av när beskedet kom att det var inställt, och när de berättade att det skulle bli av i alla fall kopplade jag inte på igen. Så att säga. 

Jag kopplade inte på förrän F kom hem och berättade att hon hamnat i en grupp utan trygga personer på NO-lab. Kuratorn hade pratat med läraren, som menade att det inte var meningen att de skulle prata under provet, så det var inget problem. Men för F är det ändå ett problem. Hon fick stresspåslag direkt, med flera veckor kvar till provtillfället. Tanken på att göra en potentiellt farlig laboration (allt är potentiellt farligt i hennes värld, men en laboration skulle ju faktiskt kunna gå fel på riktigt) utan att kunna prata med någon i rummet blev för mycket. Kuratorn trodde att det nog skulle ta bättre om jag skrev till läraren och förklarade. Så det gjorde jag. 

Jag förklarade att F är beroende av en grundtrygghet för att kunna koncentrera sig på uppgiften. Om hon inte har den kommer hon inte att kunna prestera efter sin egentliga förmåga. Jag talade också om att hon inte förväntade sig att få prata med den trygga personen under provet, att det skulle göra skillnad bara att den personen fanns i samma rum.
Jag fick till svar att det inte skulle gå att göra en sådan anpassning, eftersom F måste genomföra provet själv, utan yttre stöd och utan att prata med någon, varpå jag upprepade att det var viktigt för att hon skulle kunna göra sitt bästa och att hon var medveten om att det var en individuell uppgift, och att hon inte skulle prata med den trygga personen om det inte blev en krissituation. Jag slängde till och med in en fråga: "Är det ett vanligt problem, att F pratar när hon inte får?" (Vilket vi alla vet att det inte är. Hon är inte bara Selektiv Mutist, hon vill absolut inte bryta mot några regler heller.)

Till slut fick jag ta kontakt med rektor och biträdande rektor. I mailet till dem frågade jag om det var ett krav på alla elever att de skulle vara i ett rum där de inte kunde prata med en enda person, för om det inte fanns något sådant krav förstod jag inte varför F skulle berövas sin grundtrygghet under ett viktigt prov. 

Hon fick göra provet i samma rum som sin trygga person. Så klart. 
Men varför måste det bli en kamp för att få rättvisa? 

Varför är idrott så svårt?

 Idrott har alltid varit ett av de jobbigaste ämnena för F. Jag har förstått att det är rätt vanligt bland barn och ungdomar med Selektiv Mutism, men det är inte ett särskilt verbalt ämne, så man kan ju fundera på varför det är så svårt. 

För F är prestationsångesten en stor del av problematiken. Hon vill inte riskera att göra fel. 
Om hon skulle göra fel tror hon att alla skulle lägga märke till det. Hon kan inte gömma ett misstag i en bok, eller vända på pappret, för det är hela hon som "är felet".
Som Selektiv Mutist vill hon heller inte dra uppmärksamhet till sig, särskilt inte om det är något hon inte är stolt över.

Lagsporter är extra jobbiga, för om hon gör fel tycker hon att hon förstör för laget. De förväntar sig att hon ska prestera, och då kommer prestationsångesten igen. I år har hennes klass till stor del bestått av vinnarskallar och ganska macho sportkillar. Det gör det ännu jobbigare att "svika laget".
Hon tycker också att det är jobbigt när det är många på plan samtidigt, risken att göra sig illa, eller att göra illa någon annan, är stor.
F har alltid varit väldigt rädd för att göra sig illa, och särskilt bollar som kommer i hög fart är läskiga.

Vi brukar säga att hon är bollrädd, och det kanske är det man ska kalla det, men samtidigt har hon rätt bra bollsinne när det gäller badminton. Fjäderbollen går ganska långsamt, jämförelsevis, och så är hon ensam på sin planhalva. Hon riskerar inte att vara i vägen för någon, hon riskerar inte att förstöra för någon, och hon riskerar inte att skada någon. Då kan hon slappna av och fokusera på bollen, och då har hon bra koll.

Många med SM har någon form av sensoriska problem, alltså svårt att hantera sinnesintryck, särskilt om det blir mycket på en gång. F har framför allt svårt för stora folksamlingar, och kan låsa sig om det är för många saker att hålla reda på samtidigt. Det gör också att idrottslektioner blir jobbiga, när hela klassen är i rörelse på en ganska begränsad yta. Eftersom hon samtidigt måste hålla koll på bollen, så att hon inte får den på sig, blir det lätt så att hon låser sig på idrottslektionerna. Då är det lättast att sitta på bänken.

Av någon anledning är F oftast rädd för sin idrottslärare i början. De senaste sex åren har hon uteslutande haft manliga idrottslärare (sju stycken!), och män är överlag läskigare än kvinnor i F:s värld. (När hon väl lärt känna dem kan hon lita mer på män än kvinnor, men utgångsläget är oftast att de är läskiga.)
Vi har lärt oss att ha möte med läraren innan de börjar, så att han vet hur han kan bemöta F, och så att hon får en bild av honom innan de har sin första lektion. En jättedålig idé är att vara frånvarande en eller flera lektioner i början, och grunda sin uppfattning på vad klasskompisarna säger. Det har vi också testat, men inte så att vi planerade det så, förstås!

Något som har visat sig fungera bra är att läraren pratar med F i slutet av lektionen och berättar vad de ska göra på nästa lektion. Dels får de en relation, och dels är F förberedd på vad som kommer att hända. Om det inte går att lösa, eller om planerna ändras har vi goda erfarenheter av mailkontakt. Detaljerad information om vad som ska hända, och även vad läraren har tänkt att Filippa ska delta i och på vilket sätt, eftersom hon sällan deltar som alla andra.

På F:s skola har de något som kallas för Surgery - det är ungefär som läxhjälp eller ett tillfälle att ta igen sådant man missat. I perioder har F gått regelbundet på Surgery för att kunna visa sina färdigheter i exempelvis bollsport i en lugnare miljö. Hon hatar att ha extra idrott, men hon funkar bättre i den miljön, och har kunnat höja sitt betyg en aning på det viset.

Efterklok

Jag har insett att vi har släppt arbetet med ångesten lite för mycket.

När F blev mer självständig i åttan blev det inte lika många tillfällen för oss att jobba med det, och jag tror att jag tänkte att vårt hårda arbete hade gett effekt. F var aldrig särskilt intresserad av att jobba med sin ångest, hon tyckte att det var jobbigt, och hon tyckte säkert att det var skönt att slippa prata så mycket om det. Tyvärr var ångesten inte borta, och istället hanterade hon det själv genom självskadebeteende och ätstörning.

När vi upptäckte det kom vi tillbaka till Samtalsmottagningen, och pratade lite om ångest och hur man kan hantera den utan att skada sig själv. Vi pratade mycket om hur skolan skulle kunna anpassa för F, så att det inte blev onödiga ångestpåslag, och psykologen lyfte möjligheten att det kunde finnas inslag av autism i hennes problematik. Vi valde att inte göra något åt den funderingen just då, men anpassade som om det var autism. 

Anpassningarna är främst att F ska vara förberedd på vad som kommer att hända, och att det inte ska bli så mycket överraskningar i vardagen.
Efter åttan flyttade ms R, hennes mentor sedan två år, tillbaka till Canada, och den nya mentorn hade inte samma möjlighet att jobba nära med F, så stora delar av kontakterna med lärare har fallit tillbaka på mig. Ibland tror jag inte att jag gör annat än att maila lärare och skolledning.

Det här har lett till att min reaktion på F:s ångest är att lägga till rätta:
Hon har ångest och jag mailar en lärare.

Det är ganska långt ifrån att låta henne vara i ångesten och hantera problemen självständigt.

Och nu märker jag att ångesten är starkare än någonsin.
Eller åtminstone i mannaminne, vilket kan vara en ganska kort tid.
Hon mår dåligt över nästan varje skoluppgift. Hon gråter och skriker och sliter sitt hår.
Visst, det är slutbetyget i nian som är på gång, och det är lite mer "på riktigt" än det har varit tidigare, men inte så här mycket mer. 

Jag tror att det hade varit enklare för F nu, om vi hade fortsatt jobba fokuserat med ångesthantering. 
Om vi hade tränat på realistiska tankar, problemlösning och att surfa på känslan.

Som förälder ifrågasätter man ständigt sig själv, och nu är inget undantag.
Jag tänker att jag kunde ha kombinerat det här. Låtit skolan anpassa så mycket som möjligt, och meddelat dem om det blir fel, men också låta F försöka lösa sina problem själv. Kanske bara maila om det är hennes enda lösning.
Om vi hade jobbat medvetet med det här hade kanske några uppgifter kommit upp i ljuset innan de är så jobbiga att hon gråter och skriker, för att vi pratar om det regelbundet. Då hade hon kanske kunnat hitta en lösning som inte innebär att jag måste maila en lärare. För att hon kan tänka klart.

Det är lätt att vara efterklok.

Poddtips

Jag har börjat lyssna på Outloud - the Selective Mutism Podcast. Jag kan tyvärr inte hitta något bra sätt att länka till podden, men sök på den i din podcast-app, så borde den dyka upp. (Själv använder jag Podcast Addict, så där finns den om du inte hittar den någon annanstans.)

Det är en engelskspråkig podcast, som handlar om SM. Chelsea hade SM när hon växte upp, och berättar tillsammans med sin mamma om sina upplevelser och sina tankar om SM.

För mig blev det en känslosam lyssning, då jag känner igen så mycket av F i Chelseas berättelse. Deras resor är väldigt olika, då Chelsea fick sin diagnos tidigt, och F inte förrän i sexan, men det finns ändå många saker som är så lika. Jag hoppas att F någon gång väljer att lyssna på några avsnitt av den, för jag tror att det skulle hjälpa henne att lyssna på någon annan som har lite samma upplevelser. Just nu vill hon inte, men kanske någon gång...

Det är den här podden som fick mig att hitta tillbaka till bloggen, och att vilja dela med mig av våra upplevelser igen. Jag hoppas att jag kan hjälpa en enda människa, vare sig det är en tonåring med SM, en kämpande förälder eller någon annan. Då är det värt allt.

Undantagsbestämmelsen

Selektiv Mutism är en funktionsnedsättning som omfattas av undantagsbestämmelsen vid betygssättning. Det innebär att man som lärare kan bortse från vissa betygskriterier om det är funktionsnedsättningen som gör att eleven inte kan nå det högre betyget. Den här bestämmelsen går även under namnet "pysparagrafen", och lärare brukar prata om att "pysa".

Man kan inte ta bort ett helt ämne på det här sättet, och eleven ska "vara på gång" för att man ska kunna pysa kriteriet. Det är främst i sexan och nian man ska använda den här paragrafen, när det är slutbetyg.

F går nu sista terminen i nian, och efter sista utvecklingssamtalet, när vi tillsammans med mentor gått igenom ämnesmatriserna, tog hon upp något hon tyckte var orättvist. Inte med mentor under samtalet, men efteråt, när vi var ute på promenad:

"Det känns så orättvist att jag ska få B i svenska och engelska, när det bara är det muntliga som drar ner det. Jag har A på alla andra kriterier, och det är ju det muntliga som är så svårt för mig."

För mig spelar det ingen roll om F får A eller B i något ämne, och det spelar ingen roll för hennes chanser att komma in på gymnasiet. Hon är högpresterande och har gott och väl tillräcklig meritpoäng utan A i dessa ämnen. Men det är viktigt för F, och framför allt har hon rätt: det är orättvist!
Det är en funktionsnedsättning som gör att hon inte kan få A på just de muntliga kriterierna, och om man ska hårdra det är det diskriminering att hon inte får det.

Så jag tog på mig rollen som Besvärlig Mamma. Igen.
Jag började med att dubbelkolla med specialpedagogen på skolan jag jobbar på. Hon bekräftade att det är klockrent att pysa just de kriterierna för just F. Eftersom hon trots sin funktionsnedsättning lyckats få B på de här kriterierna har hon visat bortom alla tvivel att hon är "på gång". Och eftersom det är just de muntliga kriterierna som är lägre än A, och hennes diagnos uttryckligen påverkar hennes muntliga prestation, finns det inget tvivel om att det är funktionsnedsättningen som orsakar problemen. 
Efter det kunde jag argumentera för F:s sak, och efter några veckor fick vi besked att slutbetyget i både engelska och svenska höjs från B till A.

Kortsiktigt vs långsiktigt

Jag märker att jag har svårt att hantera F:s problematik den här gången.
Hon tror inte på behandlingen, och hon vill inte sluta med sitt självskadebeteende, eftersom det funkar. Hon är fast i sina tankar och har inte det där som kallas growth mindset. När jag försöker hjälpa henne att tänka lite mer growth-igt skjuter hon ner mina förslag på en gång.
Och jag... jag blir irriterad och sur. Lite så där "skit i det då, klara dig själv". Less. Uppgiven. Varför ska jag anstränga mig när hon inte tar emot det?

Sist vi var på Samtalsmottagningen tog jag upp det med psykologen på tu man hand. Ur mitt perspektiv: hur ska jag bli bättre på att hantera det? Hur ska jag göra för att orka fortsätta?
Jag fick inga direkta svar (det är ju inte så det funkar med psykologer och ångest), men jag fick ur mig mina funderingar och jag fick veta hur vi ska fortsätta. Och där kommer rubriken på dagens inlägg in.

Tanken framåt är att F ska få hjälp att inse att självskadebeteendet bara hjälper kortsiktigt.
Hon säger att självskadandet funkar, men har hon mindre ångest nu än tidigare? Nej. Det tar bort ångesten tillfälligt, sen kommer den tillbaka.
Det vi behöver är att hitta något som hjälper till att minska ångesten på lång sikt, och då krävs det jobb. Acceptans är en stor del i att minska ångesten (se inlägget om badbollen), och då måste man våga stanna kvar i känslan, även om den är jobbig. Ju mer man vågar stanna kvar, desto mindre viktig blir ångesten.

Jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka och lita på att det finns fler runt omkring som kan hjälpa F att komma vidare. Avvakta tills hon är mer mottaglig.
Och försöka låta bli att vara bitchig tillbaka...

Som en badboll

Idag fick jag en så bra liknelse när vi var på Samtalsmottagningen med F.

Det har visat sig att F inte hanterar sin ångest så bra på egen hand, så även om hon lyckas klara utmaningarna som vardagen bjuder, mår hon inte så bra.
Hon har börjat skada sig, och maten är också ett problem nu.

Ett annat problem är att hon inte vill ha hjälp. Hon tror inte att det hjälper, och det är jobbigt att rota i ångesten igen. Det var när jag berättade det psykologen kom med liknelsen.

Att försöka gömma ångesten är som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det går åt en massa energi och man kan inte slappna av för en sekund.
Med badbollen får man ta i och trycka, och försöka parera när den vill glida åt sidan.
Med ångesten gäller det  att hålla sig sysselsatt och tänka på något annat hela tiden.
Båda kräver väldigt mycket energi, och man blir trött, så till slut orkar man inte hålla den nere längre.

Det som händer då är inte bara att badbollen flyter upp, utan den flyger högt upp i luften, som en explosion, vilket är vad bilden i inlägget visar. Och precis samma sak händer med ångesten. Den far upp och blir väldigt mycket värre än den var från början.

Om man däremot accepterar ångesten och låter den ligga och guppa på ytan (badbollsliknelsen igen) håller den sig oftast ganska lugn, och till slut kanske den till och med guppar iväg med vinden, och inte syns alls.

Hur har det gått nu då?

Så här långt har åttan varit något helt annat än både sexan och sjuan! 

Riktigt dåliga morgnar har vi inte haft (peppar, peppar...), men därmed inte sagt att ångesten är borta. Vi har haft tårar och kastade kläder, till och med utbrott om att hon inte klarar av att gå till skolan, men hittills har hon fem minuter senare plockat ihop och gått till skolan. Själv. Jag har ännu inte skjutsat henne till skolan, och första gången jag hämtade henne vid skolan var igår kväll, när hennes tillval med extra (svårare) engelska slutade sex på kvällen.
Ett tillval som hon dessutom går på själv, utan stödet från kompisar hon kan prata med! Och som innebär två extra timmar på en av hennes längsta dagar.

Och närvaron...

6 veckor in på terminen har hon 100% närvaro! 

Det har inte hänt sedan lågstadiet! Om ens då...

Min nya roll

I sexan var jag F.s livlina. Jag såg till att hon kom till skolan, jag såg till att hon visste vad som hände på de lektioner hon missade, jag såg till att hon fick svar på frågor hon hade, jag förmedlade hennes behov till lärarna och tog emot all hennes oro. Jag såg till att hon fick kontakt med kuratorn på skolan, och ringde BUP för att få tid för henne där. Jag följde med henne på nästan alla möten både med kuratorn och BUP.

I sjuan lämnade jag sakta över ansvaret till hennes mentor. Jag behövde bara förmedla hennes oro och frågor till mentorn, så tog de tag i det tillsammans. I slutet av läsåret kunde hon skicka meddelanden till mentorn själv, om än inte om de jobbiga frågorna.Vår kontakt med BUP avslutades, och hon träffade inte kuratorn lika mycket. Däremot såg jag fortfarande till att hon kom till och från skolan. Hon ville inte åka buss, och jag tvingade henne inte. Och så jobbade vi hårt med att klara simprovet.

Nu i åttan behövs jag inte lika mycket längre. Visst kan det fortfarande komma bakslag, det får jag inte glömma. Första veckan brukar gå över förväntan och följas av en baksmälla när hon inte orkar hålla i det längre. Men hon har byggt upp ett säkerhetsnät runt sig, ihop med sina vänner, så jag tror inte hon ramlar ända ner även om hon inte orkar hålla sig kvar där hon har börjat terminen.
Just nu tar hon sig till skolan på egen hand, hon åker hem med en kompis och gör läxorna där. Hon har sin mentor som hjälper henne att kommunicera med de andra lärarna, och planen är att vi ska göra som i slutet av vårterminen och göra en lista över sånt F oroar sig för varje måndag, så hjälper ms R till att räta ut frågetecken och lösa problem.

Jag gör mitt bästa för att anpassa mig till min nya roll. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i för mycket, även om det är svårt när man är van att behövas mer än man gör.
Förra året skickade jag ett meddelande till ms R varje morgon, för att meddela hur morgonen varit och om hon ville bli mött utanför eller inte. Vanan sitter i, men jag försöker att inte skicka om det inte behövs. Jag brukade också skicka ett meddelande på eftermiddagen, för att ha hennes bild av dagen när F berättade om sin upplevelse. Det gör jag inte nu. Jag väntar snällt tills F berättar, även om det blir ganska sent när hon pluggar hemma hos sin kompis.
Jag är nästan lite snopen när jag kan åka hem direkt efter jobbet, när jag är ensam en stund innan lillasyster A kommer hem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid jag får över.

Toppenstart

Läsåret har verkligen börjat bra för F. Och för mig.

Hon har en skön inställning till skolan, så här i början i alla fall. Hon tycker att det är roligt att komma dit och hon tänker positivt kring sina möjligheter att lyckas i år. Lärarna verkar bra, schemat verkar bra och det är ingen ångest kopplad till klassen heller.
Två dagar i rad har hon tagit sig till skolan med buss, jag har inte behövt skjutsa eller ens väcka henne. Jag jagar på lillasyster lite grann, men F har fixat morgnarna jättebra.

Efter två år av ångestmorgnar är det här något väldigt ovant. Båda barnen tar sig till skolan utan att jag måste göra mig klar. Eftersom jag medvetet har lagt mitt schema för att hinna med ångestmorgnar har jag massor av tid över när det funkar så här bra. Jag kan sitta i lugn och ro och äta frukost i trädgården efter att de har gått till skolan. Jag som har vant mig vid att bita ihop om tårarna och slitas mellan viljan att krama och skydda mitt barn mot allt jobbigt, och vetskapen att inget blir bättre av att undvika det som gör ont. Frukost i trädgården är väldigt ovant. Men bra. Även om det bara är för ett tag.

I morgon börjar de vanliga lektionerna, enligt schema. Än så länge är det ingen ångest, men jag är redo om den kommer. Och tills den gör det äter jag frukost i trädgården när barnen har gått till bussen.

Inför skolstarten

För F är skolstarten jobbig, med nya rutiner, nya krav och numera även nya klasskamrater och lärare varje år. Oftast har det blivit lättare efter ett tag, men i sexan tilltog ångesten istället, och vi fick lov att ta tag i det på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Nu bokar vi möte med en trygg person på skolan strax innan terminen börjar. Först var det kuratorn, men i år kunde vi istället träffa mentorn, eftersom F för en gångs skull känner mentorn sedan tidigare.
Huvudsyftet med mötet är att F kommer in i skolbyggnaden igen, men vi brukar också passa på att prata lite om hur terminen kommer att vara, vad F är orolig för, hur vi kan stötta henne och så brukar vi träffa lärarna. I år fick vi veta vilka lärare det blir, men själva mötet med dem blir på skolstartsdagen, efter uppropet.

För F är det här mötet jobbigt, så klart, men det är lugnt på skolan innan eleverna har börjat, och när mötet är över brukar hon känna en lättnad och det är lättare att gå dit igen några dagar senare. Hon brukar också få veta lite "hemligheter", så att hon har ett försprång gentemot de andra. I år har hon exempelvis schemat innan det offentliggjorts på SchoolSoft, och ibland har hon fått veta vilket område de ska börja arbeta med i olika ämnen.

Första lovmötet hade vi på jullovet i sexan, och på sommarlovet mellan sexan och sjuan hade vi flera möten med kuratorn under sommaren för att det inte skulle bli för jobbigt att komma in på skolan efter lovet. I år har det varit mycket lugnare, dels för att klassen var klar redan före sommaren och för att hon har kvar sin mentor sedan förra året, som hon har jättebra kontakt med. Hon hade lite ont i magen när vi närmade oss skolan, men det gick ändå väldigt bra.

Semester

Vi har varit på semester med familjen. En vecka på västkusten.
En avslappnande vecka med Liseberg, naturupplevelser och skönt häng med familjen.
Men det var inte lika avslappnande för F.

Liseberg var jättejobbigt. Hon vill inte åka något, så för henne var dagen rätt meningslös. Dessutom var det mycket folk, det blåste och eftersom hon hade valt att ha kort kjol blev det en stress att se till att den inte blåste upp. När vi fick med henne på Kållerado var hon den som blev mest blöt av oss, och det syntes extra mycket på hennes grå kjol. Däremot såg jag henne le flera gånger under åkturen. På slutet gick vi till spelhuset för hennes skull, och hade ganska roligt en stund, men när dansspelet (som hon sett fram emot eftersom hon gillar att dansa) blev för krävande kom paniken.
Lillasyster hade gärna stannat längre, men till slut fick vi säga åt henne att vi måste åka hem för F:s skull, hon hade ju varit där för vår skull hela dagen.

Det hade vi räknat med, mer eller mindre. Det är precis sådana situationer som är påfrestande för F. Däremot hade jag inte tänkt på att bara själva umgänget med familjen skulle bli så jobbigt för henne. Det var ju nästan ingen skillnad mot hemma, vi bodde i lägenhet och gjorde frukost själva, och även mat, om vi inte var iväg på äventyr. Men för F var det stor skillnad. Hon hade inte sitt rum att gå undan i. Hon hade oss inpå sig hela tiden och kände att hon inte kunde slappna av. När det inte var för blåsigt flydde hon ut på balkongen, och efter ett tag bad hon mig gråtande att få stanna "hemma" när vi skulle iväg. Vara själv. Slappna av. Hämta kraft.
Näst sista dagen skulle vi ut på promenad/inköpsrunda, och hennes pappa tyckte att hon skulle följa med, för vi hade varit inne nästan ett dygn på grund av blåst och regn. Hon ville inte, och försökte förklara att hon inte orkade. Pappa tolkade det som att hon var lat, och sa något om att hon inte skulle tro att livet är lätt. Sådär som tonårsföräldrar gör. Som hans mamma säkert sa till honom när han inte orkade göra nåt i den åldern. F tände till direkt, blev fly förbannad och rusade ut ur lägenheten och iväg. När jag hittade henne på en parkbänk en kvart senare förklarade hon vad som gjort henne så arg. Hon har inga föreställningar om att livet skulle vara "lätt". För henne är livet allt annat än lätt, och det är just därför hon inte orkar. Hon behöver ladda batterierna innan hon klarar av det där jobbiga livet igen.

Jag måste komma ihåg att planera för det. Det som laddar våra batterier är istället det som dränerar F:s batterier. En dag vid havet med krabbfiske och vackra vyer är skitjobbigt. Så är det bara. Då trivs hon bättre ensam under en filt på balkongen. Hur tråkigt en tonårsförälder tycker att det verkar.

Vilken seger!

När F var sex år började hon i sin första simskola. Hon lärde sig simtagen med en ramsa "Groda, strut, pinne" och lyckades ta sig tvärs över bassängen med hjälp av en "korv". Hon var dock så rädd för att få vatten i ansiktet att hon simmade sittande istället för liggande på mage. Vi kallade det sjöjungfrusim, men kanske var det mer likt en sjöhäst. Hon hoppade inte från kanten och ville inte vara med om inte jag var där.

I vår kommun får alla treor simundervisning genom skolan, så under en termin åkte hon en gång i veckan till badhuset. Terminen efter fick hon följa med igen, när den nya gruppen börjat klara simprovet (200 m, varav 50 m ryggsim), och det fanns plats för fler. Efter trean kunde hon simma, men inte så långt som hon behövde, och inte på djupt vatten. I fyran och femman anordnades ingen simträning, och F var ändå inte intresserad av att följa med treorna på sin nya skola, eftersom hon inte kände vare sig barnen eller personalen. Vi gick och tränade lite på egen hand, och hon blev i alla fall säkrare i vattnet, och lärde sig att älska att hoppa från kanten. Hon lyckades också simma 25 m på djupt vatten, vid ett tillfälle.

I sexan kom ångesten. Kravet blev aktualiserat, eftersom det var dags för betyg, och F funkar inte jättebra under press. Dödsångesten blev också ett problem. Kanske var det den som ställt till det från början, men att hon kunde sätta ord på den nu. Hon berättade i alla fall om hur rädd hon är för att drunkna. Hon litar inte heller på att vi runt omkring ska kunna rädda henne. Under skolåret var det alldeles för mycket annan ångest, så det var inte förrän under sommaren vi kunde börja jobba ordentligt med det, med träningsstegar och belöningar. Sen gick det väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland gick det bra, men nästa gång kunde hon inte ens simma 10 m utan att få panik. Vi försökte fokusera på att ha roligt och startade "Ta med kompis till badhuset-fonden", så att hennes framgångar gjorde det möjligt att betala inträde för en kompis. Ju mer hon simmade desto mer pengar in i fonden.

Under våren bestämde vi tillsammans med skolan att F skulle sluta tidigare på tisdagar och åka med mig och simma, och plötsligt hände något. En tisdag började hon simma ryggsim. Från ingenstans kunde hon plötsligt simma 50 m! Det var fortfarande olika från gång till gång, men de bra dagarna överträffade hon sig själv. En gång tränade hon medvetet på att få till vändningarna, och så simmade hon plötsligt sex längder utan att stanna! Gången efter klarade hon hela 200 m, och sa själv "jag tror att jag är redo för simprovet nu".

Igår var det genrep. Hon var själv i bassängen och jag spelade "kontrollant" vid sidan. Inga problem!

Idag fick jag göra henne sällskap i vattnet, när den riktiga "kontrollanten" stod på bassängkanten tillsammans med mentorn. Och visst klarade hon det! Galant! Hon är så bra!

Nu behöver hon inte simma mer! (Om hon inte ramlar i vattnet förstås!)

Vad är jag för förälder?

Jag jobbar själv i skolan, och träffar i mitt arbete på föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro. Många gånger skaver det i relationen mellan skolan och hemmet, om inte alltid, så i alla fall ibland. Det är ofta så att skolan tycker att föräldern förväntar sig (kräver) att skolan ska lösa alla problem utan att själv bidra, eller att föräldern inte ser det som ett problem över huvud taget. Föräldrarna å sin sida uttrycker oftast missnöje med skolans insatser, som är för små, för få eller för sena.

Varje gång vi diskuterar någon av de här relationerna, eller funderar på vad föräldrarna gör för att få barnet att gå till skolan, börjar jag reflektera över min egen roll som förälder.
Upplevs jag som en av de här jobbiga relationerna på min dotters skola? Är jag en av dem som förväntar mig för mycket av skolan? Är det jag som orsakar F:s ovilja att gå till skolan?

Men jag slutar alltid i en försiktig men stolt slutsats att jag inte är det.

Jag var den som först slog larm om F:s frånvaro. Långt innan det blev riktigt illa såg jag tendenserna, och när hon började sexan skrev jag ett långt mail till hennes nya mentor (på engelska) och tog upp min oro för hennes vana att undvika jobbiga situationer genom att välja att stanna hemma om det fanns minsta möjlighet. Ingen från skolan hade sagt något till oss om frånvaron, trots att jag nu kan se att den gått från 12% i fyran till 23% i femman.
Jag var också den som uppmärksammade hennes Selektiva Mutism, trots att det inte märktes hemma. Oron (ångesten) märktes, och det var när vi pratade om den som hon berättade att hon inte pratade med sin lärare.
Men trots att jag märkte sådant som de kanske borde ha märkt före mig, ägnade jag mig inte åt att skuldbelägga någon. (Utom kanske mig själv, jag är ju en sån där klassisk "duktig flicka", som inte vill göra fel.) Jag tog upp problemet och bad om hjälp. Jag följde med till skolan när det behövdes för att få henne att gå, och försökte "snacka upp" skolan, även när hon var som mest negativt inställd.
Jag tog kontakt med kuratorn på hennes nya skola, och följde med henne dit när hon inte ville gå själv. Kanske kan det uppfattas som att jag varit överbeskyddande ibland, när jag svarar i hennes ställe, men jag försöker alltid ge henne en chans att välja. Om jag är tyst för länge får jag en blick som säger "Svara då!" och då vet jag vad hon vill.
Jag skriver massor av sms och mail till lärare, å F:s vägnar. Oftast är det bara för att förmedla något som F inte kan säga själv, eller fråga om något praktiskt som hon har panik över att hon inte har koll på. Det händer att jag ifrågasätter ett betyg, men då är det en ärlig fråga, för att F vill veta varför hon fått just det betyget. Kunde hon prata med läraren hade hon frågat själv. Jag kommer också med en del tips på hur skolan/läraren kan hantera olika situationer, så att det blir bra för F.

Jo, jag är en rätt bra förälder. Och om jag någon gång tvivlar kan jag gå tillbaka till Mors dag i år, då jag fick bästa beviset jag kan önska!

Topplista

En av effekterna av F:s Selektiva Mutism är att hon aldrig varit bekväm med att prata med sina lärare. I ettan till trean hade hon samma lärare i tre år i rad, men kunde ändå inte prata med henne i slutet av trean. I fyran och femman fick hon byta mentor flera gånger, och i femman försvann även andra lärare till andra uppdrag under året. Nu, på Senior School, har de olika lärare i alla ämnen och F fick inte behålla någon av de hon hade i sexan när hon började sjuan. Hon har alltså inte haft särskilt goda förutsättningar för att bygga relationer och bli tryggare.

När vi var på BUP fick F sätta in alla hon behövde/ville prata med på en skala från noll till tio, där noll är ingen ångest, och tio är total panik. I år har jag låtit F göra den övningen med alla sina lärare fyra gånger: i september, november, mars och nu i juni. Resultatet är att vi har bra statistik på hur jobbigt det har varit och hur mycket lättare det har blivit. 

Alla lärare har blivit lättare att prata med, och tre av lärarna är nere på noll nu i juni. De som gjort störst framsteg är idrottsläraren (från 6 till 1) och träslöjdsläraren (från 9 till 4).

Nästa steg är att ta reda på vad det är som har gjort att det blivit lättare, och det tänkte jag att vi ska göra nu snart, men det gäller att välja ett tillfälle när F är mottaglig. Hon tycker att jag tjatar och överanalyserar allt. Hon skulle helst slippa tänka mer på det som varit, men jag vet att vi kan ha nytta av att ta reda på vad som har fungerat, och vad som inte har varit så bra. Då kan vi göra rätt från början nästa år, när det återigen är några nya lärare att jobba in.

Det jag kan se, utan att prata mer med F om det, är att Idrottsläraren var skrämmande i början, innan hon kände honom, men att det sjönk ganska snabbt när han började prata med henne och förklara vad han förväntade sig varje lektion. Sedan sjönk det ännu mer när han bjöds in att spela Finns i sjön med henne.

Träslöjdsläraren hade hon redan haft som lärare, i fyran, innan vi visste vad som orsakade hennes problem. Hans sätt (ganska bullrig och skämtsam) gick inte ihop med hennes osäkerhet och hon kände att hon inte fick den hjälp hon behövde då. Det tillsammans med att hon är rädd för själva ämnet (att skada sig själv eller någon annan) gjorde att hon såg honom som jätteläskig. Jag hade ett möte med honom för att han skulle veta hur han ska bemöta henne, och efter det kunde F slappna av lite mer. När hon dessutom började fokusera på en sak i taget, istället för att oroa sig för någon svår uppgift som skulle komma på slutet, gick det riktigt bra. Över huvud taget kan man säga att hennes inställning till läraren hänger nära samman med hennes inställning till ämnet. Och tvärtom. Får hon en bättre relation till den ena, följer den andra med.
Nollorna (hehe) är hennes två mentorer, och så engelskaläraren, och det är de tre hon spelat Finns i sjön med sedan i höstas. De har verkligen jobbat på att få en relation till F, och lyckats. De hade också, alla tre, fördelen att F tyckte om dem från början, och ville kunna prata med dem.

Ny klass

F:s skola har som policy att blanda klasserna varje år, i alla fall åk 6-9. De ser stora vinster med att eleverna har kopplingar även till de andra klasserna, genom att de har gamla klasskompisar överallt. Dessutom får eleverna möjlighet att bryta en invand roll och börja om på nytt, om deras roll är negativ på något sätt.
Det låter så klart jättebra, men för någon som F är det inte lika positivt. Tryggheten som hon bygger upp under året rivs upp till nästa år. Om hon lyckats komma till att hon kan prata i klassrummet, om än inte inför klassen, så byts stora delar av klassen ut till nästa år, och hon får nya personer att vänja sig vid. Trygghet är det viktigaste för henne, och det tar tid att bygga upp.

Förra året blev det totalt kaos för F, men i år har hennes mentor (bland andra) jobbat hårt för att det ska bli så bra som möjligt. Hon har med sig båda tjejerna hon pratar med, och de andra som följer med från klassen är utvalda för att de är trygga för F. Mentorn följer med, och klassens andra mentor är också vald med tanke på F. Jag tror att det kommer att bli bra.

Igår hade de en heldag med sin nya klass och sina nya mentorer. De skulle lära känna varandra och var i ett fritidsområde för att göra teambuilding. F var positiv dagen innan, och funderade på vilka aktiviteter hon kunde tänka sig att delta i. Mentorn hade sagt att hon inte behövde vara med på allt, men att hon ville att hon var med på en del i alla fall, och det verkade hon okej med.
På morgonen lämnade jag henne hos W, så att de skulle åka dit tillsammans. Hon verkade fortfarande positiv, så jag var inte orolig.

Idag på morgonen upptäckte F att hon hade rivmärken på armen, och då fick jag veta att hon hade sådan ångest innan de skulle ställa upp i sin nya klass, att hon rev sig på armen och på handen. Hon sa att hon inte trodde att det skulle bli märken, men det blev det alltså.
Det verkar inte vara klockrent självskadebeteende, men hon brukar pilla på nagelbanden eller riva sig för att tänka på något annat än ångesten. Vi har försökt med fidget cube, som hon kan pilla med utan att göra illa sig, men hon tycker inte att det fungerar.

Igår hade hon i alla fall pratat med mentorn om hur orolig hon var, och hon var med på en av övningarna under dagen, samtidigt som ångesten sakta gick ner, så att det var okej efter lunch. Så det är ju bra i alla fall.

Så mycket bra!!!

Just nu händer det mycket bra!
Visst är det jobbigt ibland, och visst är det lektioner hon inte kan gå på, eller uppgifter som orsakar tårar och ångest. Men så kommer det nog alltid att vara för F.

Hon går till skolan varje dag. Till och med när båda kompisarna är sjuka samtidigt eller mentorn är borta. Idag var till och med båda mentorerna borta och dessutom var det vikarie på idrotten.

Hon gör sina muntliga presentationer. Och det är inte så att hon gör så lite hon kan eftersom det är jobbigt. Hon gör väl genomarbetade (ibland lite väl långa) presentationer, som gör det extra jobbigt att redovisa.

Hon simmar. Idag klarade hon äntligen av hela sträckan som krävs för att bli godkänd på simprovet, utan att stanna någonstans på vägen. Nu säger hon själv att hon är redo för provet.

Hon skickar sms till sina mentorer nu. Frivilligt. Lite längre konversationer också, inte bara korta svar. Hon kan till och med vara den som inleder konversationen!

Och det är bara de stora grejerna. Varje dag är det säkert många små stordåd hon gör.
Jag är så innerligt stolt över henne!

Övervinna sig själv

Ibland blir det inte som man har planerat.
Idag skulle F hålla en muntlig presentation i biologi på engelska, som egentligen skulle ha hållits väldigt välplanerat förra veckan, med ms R som stöd. Nu blev den uppskjuten på grund av sjukdom, och ms R är bortrest och kan inte vara med, och hela tryggheten F byggt upp rasade som ett sandslott...

Det var inget bra utgångsläge, och igår kväll ville hon hellre dö än hålla den där presentationen. Jag vet bättre än att tvinga henne, press är inte riktigt hennes grej, om man säger så. Jag sa att hon kunde bestämma sig under dagen, och att det är okej vad hon än väljer.
När vi kom till skolan började mr W, som är näst bäst när det gäller trygghet, med att fråga om han kunde få henne att ändra sig. Svaret var nej, så klart, men när han frågade om det inte ens var en procents chans log hon.
När jag slutade jobbet skickade jag ett sms för att kolla hur det gått för honom att övertyga henne, och då hade han gått från 1% till 50%!
När hon väl kom ut hade hon minsann hållit sin presentation, och var rätt nöjd med sig själv.
Och det här var inte vilken presentation som helst! 20 minuter (men hon behövde bara göra en del av den) om kryp, som är det värsta hon vet! Helt klart värt både glass och jordgubbar!

Jag slås ofta av hur bra relation både ms R och mr W har till F.
De har ett sätt som funkar perfekt med henne. De behöver inte tvinga henne, det räcker att de resonerar med henne. Hon kan liksom lyssna på dem utan att känna att hon hamnar i underläge. Och är det så att det faktiskt är för jobbigt, resonerar de sig fram till det. De är verkligen fantastiska!

Det är bara att stå ut!

F har flera gånger fått ångest av ett visst ämne i skolan. Det har varit flera olika, och det är såklart inte ämnet i sig som orsakar ångest, men av olika anledningar kopplar hon ihop ämnet med ångest och vill inte gå på lektionerna.
Det kan vara placeringen i klassrummet, lärarens arbetssätt, lärarens rykte, klassens uppförande, förväntningar (verkliga eller inbillade) som hon inte kan uppfylla, och så vidare.

Vi har testat olika lösningar på problemet.

Ta bort ämnet. Det gjorde vi med träslöjden och musiken i sexan. Då var problemen så stora att vi (skolan och jag) gjorde bedömningen att ämnet inte var så viktigt att vi ville ta striden. Det var viktigare att F orkade med kärnämnena.
Vi gjorde det även med japanska som elevens val nu i sjuan. Istället ägnar hon elevens val-tiden åt att jobba ikapp och se till att ha koll på alla läxor och prov.
Fördelar: Det skapar utrymme för att lyckas med annat.
Nackdelar: F har en känsla av misslyckande. Man "matar" också ångesten genom att bekräfta att det är så farligt att man behöver ta bort ämnet. Går naturligtvis inte att göra med kärnämnen.

Läsa ämnet utan att gå på lektionerna. Det har varit akutlösningen på flera ämnen, när det är så jobbigt att hon inte vill gå till skolan. Nästan hela sjuan har F också haft NO på det viset.
Skolan har ett studierum "Green Room", där F har en trygg plats, och även sin mentor. Där jobbar hon när hon inte klarar att gå på lektionerna.
Fördelar: Får fortfarande betyg i ämnet, och har möjlighet att lyckas. Lugnare miljö och inte samma oro för att behöva prata. Det gör det också lättare att komma till skolan och gå på andra lektioner.
Nackdelar: Missar genomgångar och läraren i studierummet är inte lika insatt i alla ämnen. Det är ganska ofta frustration över att hon "inte fattar nånting av det".
Även här matar man ångesten.

Gå på lektionerna med stöd. Just nu är det lösningen för idrott och träslöjd. En trygg vuxen (just nu någon av mentorerna, men det har också varit kuratorn) finns med på lektionen som stöd. Lite som en medlare som kan förklara för andra och ställa frågor som hon inte kan ställa själv på grund av ångesten. Vi har också använt det som en övergång, när hon ska börja gå på lektionerna.
Fördelar: Hon är där. Får samma information som de andra i klassen.
Och så trygghet. F kan släppa oron att behöva prata med någon oförberett. Det blir inte "awkward" eftersom en vuxen förklarar direkt.
Nackdelar: Det är lite av ett trygghetsknep, och hon kan tänka att hon klarar det bara för att den vuxne är med, annars är det lika "farligt" som innan hon började gå på lektionerna. "Ja, det gick bra på idrotten förra veckan, men det var bara för att mr W var där."
Det är också svårt att få till, då alla hennes trygga personer har andra uppdrag också.

Gå på början av lektionerna. När det är jobbigt att gå på lektionerna, men lika jobbigt att missa genomgångar och information är det här ett mellanting. Då går F till lektionen och är med på instruktionen, när det är dags att börja jobba tar hon med arbetet till Green Room och jobbar där. Det är mentorn som kommit med den idén, främst för svenska och SO, som undervisas på svenska, då hon som engelskspråkig inte känner att hon kan förmedla budskapet.
Fördelar: Det bästa av två världar, kan man säga. Hon får samma information som de andra i klassen, och kan sedan jobba i lugn och ro i studierummet.
Nackdelar: F tycker att det känns konstigt att gå iväg mitt under lektionen. Även om det är överenskommet med läraren är hon rädd att bli ifrågasatt av andra.

Gå på lektionerna. Det här är det svåraste, men också det mest effektiva. Att helt enkelt gå på de jobbiga lektionerna och utsätta sig för det jobbiga. Det kallas för exponering och är det som forskarna har kommit fram till är det bästa sättet att komma tillrätta med ångest. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Inte bara för F, utan även för mig som mamma, som måste pusha henne. Och för mentorn, som gör mitt jobb när F är i skolan.
Hittills har det ändå gått ganska fort. Efter bara några lektioner kom F fram till att hon gillar läraren i svenska, som tidigare varit konstig, jobbig och rätt skrämmande.
Fördelar: Det gör skillnad "på riktigt". Man matar inte ångesten, det är inga trygghetsknep, det är bara "rätt". Och så är hon på lektionerna och får all information också.
Nackdelar: Det är jobbigt. På riktigt.

Just nu jobbar vi med tyskan.
I januari var hon på lektionerna med stöd, men när de bytte lärare efter några veckor på terminen slutade hon gå dit. Jag tror att det var tänkt att vara en enstaka lektion, men det blev ett par månader, och för varje gång blev det svårare att tänka sig att gå på lektionerna. Ingen av hennes trygga vuxna kan tyska, och jag har inte kunnat hjälpa henne ordentligt trots att jag kan. Till slut, efter en rejäl ångestdrabbning kom hon och mentorn fram till att det bästa är att hon går på lektionerna i alla fall.
Ms R följer med dit, men sedan är F kvar utan stöd. Första två gångerna gick det jättebra. Hon överträffade sina egna förväntningar och lät som att hon såg fram emot andra lektionen. Sen blev det lov, och efter lovet var det jättejobbigt igen. Att det gick bra före lovet var bortglömt, och när jag påminde om det, förklarade hon det med att det inte var lika allvarliga lektioner precis före lovet. Sen har det ändå gått bra. Enda gångerna jag har hört henne oroa sig är när det är dags för något prov eller förhör. Då är det jättejobbigt med allt som har  med tyska att göra: hon förstår ingenting, hon kan ingenting, hon hatar tyska och vill ta bort ämnet. När resultatet sedan kommer är det oftast tillsammans med ett Super! Och då är det okej igen. Till nästa prov.
Men hon går på lektionerna!

Bra start!

Jodå, ångesten fanns där under lovet, och stundtals lyckades den nästan övertyga mig också.
Men under en lite bättre period pratade vi om hur det har fungerat på sista tiden, och vi kom fram till ett mantra för F, som hon kan upprepa för sig själv när det blir jobbigt.
"Jag kan lösa det med Ms R"

Enligt planen de gjorde upp före lovet satte vi oss i går kväll och skrev en lista på allt som oroar, eller skulle kunna oroa F den här veckan. Det blev en ganska lång lista, men det var inga stora saker, egentligen. Tyskan och Tekniken var värst (hmm... undrar om det har något med begynnelsebokstaven att göra? Träslöjden har ju också varit jobbig...)
Nu tappade jag nästan bort mig! Jo, Tyskan och Tekniken var lite större, annars var det mest småsaker som hon undrade eller ville fixa lite på.

Hon pratade och jag skrev. Jag skrev i jagform på engelska, fast hon pratade svenska med mig. Efteråt läste hon igenom det och tyckte att jag hade lagt till utropstecken lite för mycket.
Jag försökte förklara för henne att hon pratar med utropstecken när hon oroar sig...

Under eftermiddagen igår sa hon att hon inte ville gå och lägga sig på kvällen, för att hon inte ville till skolan på morgonen. Den där ologiska logiken att "Om jag inte går och lägger mig blir det inte morgon." Men när listan var gjord hade hon ett annat lugn. Hon packade det hon behövde, gjorde i ordning kaffe så att hon kunde göra iskaffe till frukost, passade på att göra kaffe till sina föräldrar, och till slut gick hon och lade sig utan att vi märkte av någon ångest i alla fall.

Idag var hon snabbt uppe och påklädd. Inte sprudlande glad, men helt okej. Inga missöden på morgonen, och vi kom iväg i god tid. Hon och Ms R skulle ses en kvart innan skolan började för att gå igenom listan och se till att allt var okej, men det var inga protester trots att hon fick lov att gå upp tidigare än vanligt. (Kanske för att Ms R skulle komma in 45 minuter innan hon egentligen börjar jobba på tisdagar. Det är mer synd om henne!)

En väldigt bra start så här efter lovet. Hoppas att det håller i sig!