Talträning - att släppa in fler

Vi fick tips om en övning från BUP, för att F ska släppa in fler i cirkeln av människor hon pratar med.

F ska sitta i ett rum tillsammans med någon hon är trygg och kan prata med. De ska turas om att säga en bokstav i alfabetet, så att F säger A, den andra B, sedan C - D - E... osv.
Medan de gör det ska någon som F vill släppa in finnas utanför och stegvis komma närmare, öppna dörren, komma in, sitta med, och till slut vara med och prata.

Tanken är att alfabetet är så enkelt att F inte behöver fundera på vad hon ska säga, det ligger inget värde i det man säger, utan hon kan bara fokusera på att använda rösten när någon ny lyssnar.

Men i hennes värld ligger det ett negativt värde i att sitta och rabbla alfabetet: det är barnsligt! 
Och om man har talängslan och ska släppa in någon ny, då vill man inte sitta och säga något barnsligt! 

Så vi fick tänka till. Övningen är bra, men den måste bli lite mer "vuxen".

Vi kom fram till att för F är det lättare att prata medan hon gör något. Till exempel har hon svårt att prata i telefon, men när hon spelar kan hon prata obehindrat på Skype med flera personer samtidigt. Så varför inte blanda in lite spel? Men det ska vara så lätt att hon inte behöver tänka eller prestera...
Lösningen blev att ta en kortlek och dela upp mellan sig, för att sedan lägga upp ett kort i taget, samtidigt som man säger färgen (spader, hjärter, ruter eller klöver). Enkelt, hon har något i händerna och det är lite mer vuxet. Tre i ett - som ett kinderägg!

Första gången var jag den trygga, i kuratorns rum på skolan. Hon fick gå ut, så vi var ensamma i rummet. Den gången var det tillräcklig utmaning bara att göra övningen där. Gången efter var det en dålig dag med mycket ångest, så då fick det räcka att göra samma sak igen. Men sen gick det ganska lätt att släppa in kuratorn, så hon fick sitta med vid nästa tillfälle, och gången efter det var hon med och "spelade".

Sen var det kuratorn som fick vara den trygga, och de bjöd in lärare som F valt ut att börja prata med.

Vi kom igång med det här ganska sent på terminen, och det tog ganska lång tid. Det var krångligt att hitta tider med kuratorn, och många gånger var det annat som var mer akut att jobba med. Ibland funkade det inte att göra övningen för att F mådde så dåligt över något annat, ibland fick läraren förhinder. 

Nu har hon inga lektioner med någon av lärarna hon jobbade med före sommaren, men hon har fin kontakt med båda, och kan småprata med dem. För någon vecka sen berättade hon stolt att hon faktiskt sa "hejdå" till en av dem när de skildes åt. "Det brukar jag aldrig göra."

Nu står nya lärare på listan, och det känns bra att det är ett helt år att jobba på.

En jobbig morgon

Trots teorin F hade om att det skulle vara lättare att gå idag eftersom hon var med på idrottsdagen igår, var det en riktigt jobbig morgon.
Första lektionen var första tillfället med Elevens val, med en för henne ny lärare, men med båda kompisarna hon pratar med i samma grupp. Hon är fortfarande rätt så förkyld, och då känns det så klart värre än om hon varit på topp.

Vår underbara kurator brukar kunna möta upp henne de jobbiga morgnarna, och då är det lättare att komma in i skolan, och det är första steget. Efter det brukar det vara lättare. Idag hade hon inte möjlighet, eftersom hon själv håller i ett av valen på Elevens val...
Nya mentorn har fått jättebra kontakt med F, och har mött upp några gånger redan, men hon var sjuk idag och kunde inte heller.

"Gå på Elevens Val och sedan till kuratorn (som kunde träffa henne efteråt). Om det känns bra stannar du kvar."
"Men jag vill inte att ni tvingar mig!"
Tystnad, eftersom jag inte ska lugna henne för mycket och lova att allt blir bra osv.
"Svara då!"
"Om det känns bra stannar du kvar."
"Jag vill inte att ni tvingar mig!!!"
Djupt andetag. Inte lova för mycket.
"Jag gör mitt bästa för att hålla min del av uppdraget. Jag ska inte lugna dig för mycket. Ditt uppdrag är att utmana ångesten."

Jag känner mig så elak! Hela mammahjärtat skriker åt mig att hålla om henne och ta bort allt det jobbiga, men det funkar ju inte så. På lång sikt gör det saken värre.

Till slut kom hon upp ur sängen, men man ska ju inte tro att allt flyter på en sån här morgon! Hittar inga kläder, hittar inte mobilen, det ena, det andra, det tredje! Men vi kom iväg och hon gick in själv. Det höll inte hela dagen, men hon höll vår överenskommelse, och det är bra nog.

Tillbaka till skolan

F har varit sjuk och hemma från skolan i nästan en vecka.
Jag är glad för att det inte beror på ångest eller oro, utan faktiskt är en helt vanlig förkylning. Feber, hosta, nästäppa och rinnsnuva.

Men oavsett vad det beror på kommer det en dag när hon ska tillbaka till skolan, och ju längre hon är hemma, desto jobbigare blir det. Det är samma sak efter ett lov. För att inte tala om när hon är sjuk före eller efter ett lov! Men ibland räcker det med en helg...
Eftersom det är jobbigt att komma till skolan en vanlig dag, blir det extra jobbigt när hon vant sig vid att vara hemma.

På de längre loven har vi bokat tid med kuratorn, så att F får hålla kontakten med skolvärlden, och sänka tröskeln när hon ska tillbaka. På jul- och sommarlovet har hon fått komma och träffa lärarna någon dag innan terminsstarten, tillsammans med kuratorn. Då har de berättat lite om hur planen för terminen ser ut, och det brukar göra att hon inte oroar sig lika mycket första dagen.

Men det allra värsta är när hon missar det de andra gör. När hon missat en genomgång eller ett läxförhör. Eller första lektionen. I sexan missade hon de tre första slöjdlektionerna, och var livrädd för att gå dit den fjärde. När hon är sjuk kan vi inte gärna boka möte med kuratorn mitt i. Då är det bara att kämpa på. Mamma får ta ett djupt andetag och göra jobbet. Hon måste tillbaka, hur jobbigt det än är.

Den här gången är hon väldigt medveten om problemet. Hon resonerar kring det, även utan att jag tar upp det. I måndags sa hon att hon trodde att det skulle vara enklare att komma tillbaka på onsdagen. Då är det skoljogg, och hela skolan ska vara i ett fritidsområde hela dagen. Hon kan vara i skolan utan att behöva gå in genom dörren. "Så på torsdag har jag redan varit där en dag, fast jag inte varit i skolan." 
Om jag skulle ha gissat, hade jag nog trott att det vore den värsta dagen för henne att komma tillbaka. Hon hatar idrotten, och nu ska hon springa en hel dag. Det är inte de vanliga rutinerna, som borde få henne att känna en större trygghet. Så det är ju tur att hon kan prata för sig. Hemma i alla fall.
"Och mamma, vi springer inte. Vi går alltid."

Just den här gången gjorde det inget att hon "hoppade över" tisdagen i sitt resonemang, även om jag tror att det fanns en anledning till det. Hon börjar nämligen dagen med en två timmar lång idrottslektion. Men hon var långt ifrån frisk nog idag, så jag behövde inte ta den striden.

Jag gör inte alltid rätt, men jag gör alltid så gott jag kan

Det är inte bara hur F mår som påverkar om hon kommer iväg till skolan eller inte. Två olika dagar kan hennes utgångsläge vara samma, men en av dagarna är jag stark och orkar ta striden, och hon kommer till skolan. Jag kanske åker iväg med tårarna rinnande, men jag har lyckats få dit henne utan att släppa fram dem.
Den andra dagen är en av mina dåliga dagar, jag har inget tålamod och känner att jag kommer att bli arg och skrika åt henne innan vi kommer iväg, och måste ta ett steg tillbaka. Den dagen kanske hennes pappa får ta över, eller så låter jag henne vara hemma, trots att hon hade klarat av det. För att jag inte orkar.

En av de första saker vi fick lära oss när vi kom till BUP, var att vi har en stark instinkt att skydda och hjälpa våra barn, men när man har en tonåring med ångest är det viktigt att stå emot den instinkten och låta henne klara av problemen. Om vi skyddar henne kommer ångesten att bli starkare på lång sikt, även om hon mår bättre precis just då.
Det är svårt att stå emot på en bra dag. En dålig dag är det nästan omöjligt.

I en perfekt värld skulle mammor vara superhjältar och aldrig ha dåliga dagar. Pappor också. Men vi är också människor, och det finns nog inget som tär så mycket på en förälder som att se sitt barn må dåligt. Alltså får vi nog ännu fler av de dåliga dagarna än den genomsnittliga föräldern.

Jag gör alltid mitt bästa, men det kan vara så att jag är min egen största kritiker, för jag är bättre på att se när jag gör fel än på att klappa mig på axeln för alla gånger det blir rätt.

Är det ångest eller trötthet?

En vanlig dag i F:s liv går till stor del ut på att identifiera och hantera situationer när hon behöver prata. Hon är hela tiden på helspänn, för att inte bli överraskad. Det är inte konstigt att hon är mer trött än andra 13-åringar när hon kommer hem. När hon sen är i "säkerhet" hemma kickar hjärnan igång att leta efter saker som kan gå fel i morgon eller någon annan dag. En läxa som är det minsta otydlig eller om pappersschemat inte stämmer med det som finns på SchoolSoft triggar prestationsångesten, "tänk om jag gör fel!" Det bara fortsätter. Hon får nästan aldrig vila.

När hon vaknar en morgon och säger att hon inte orkar, att kroppen är alldeles matt och att hon inte orkar ta sig upp ur sängen. Hon är "slutbränd". Är det då ångesten som gör det, eller är hon helt enkelt trött?
Det är praktiskt taget omöjligt att avgöra. I alla fall för mig.
Oftast vet hon inte själv heller, men det är en viktig skillnad:
Om hon är trött behöver hon vila och kan samla ny energi så att det går bättre dagen efter.
Om det är ångest behöver hon exponeras för att hon långsiktigt ska lära sig av med ångestkänslan. Stannar hon hemma på grund av ångest "matar" hon ångesten och lär sig att det hon är orolig för faktiskt är farligt, och något man måste undvika.

Så vi försöker.
Kan vi identifiera ett "hot" (jag mår alltid illa på SO:n/om jag inte behöver gå på idrotten är det okej/är det säkert att vi börjar halv nio?) ser vi till att exponera, och då är det viktigast att göra just det som är ett hot. I samråd med kuratorn kan vi ta bort någon lektion som inte är något problem om exponeringen blir för jobbig.
Finns det verkligen inget hon oroar sig för (förutom att missa lektioner) så är det kanske läge att vila en dag. Eller en halv. (I samråd. Vår kurator får jobba hårt, hon är helt underbar!)
Ibland gör vi fel, men oftast funkar det faktiskt att exponera.

Sen finns föräldraperspektivet också. Det tar vi i ett annat inlägg...

Framsteg

Ibland känns det som att det inte har hänt någonting, att vi står och stampar på precis samma ställe som för ett år sedan. Inte minst för F. Hon kan i frustration skrika att hon inte orkar ha det så här hela livet, och jag förstår henne.

Men det händer saker. Massor av saker.
Som det här:

Idag var vi på utvecklingssamtal med hennes nya mentor, och när vi gick uppför trappan mot hennes rum gick de och småpratade med varandra.
Alltså förstå hur stort det är!!! 
Det var inte ett stängt rum, utan mitt ute i skolan. Det var inte bara nickar eller "Mmm", utan hon svarade på frågor. På engelska. Utan mig. Och det är bara två veckor sedan skolstart.

Insikt

Min dotter F har haft Selektiv Mutism länge, men det har inte alltid varit ett problem.

I förskolan tog de upp på ett utvecklingssamtal att hon inte pratade. Hon pekade istället för att be om ketchupen vid lunch, till exempel. Vi blev förvånade, eftersom hon alltid varit väldigt verbal och pratade som vanligt hemma. Det blev bättre, och vi tänkte inte mer på det.

Inför ettan var hon otroligt nervös, och blev väldigt ledsen när de få klasskompisar hon kände sedan tidigare inte hamnade i samma grupp. Det gick ändå bra i skolan, bortsett från att hon var ganska tyst. Eftersom jag själv alltid varit blyg och försiktig antog jag att det var samma sak med F.

På våren i trean blev pressen för mycket. Prestationsångest inför Nationella Proven (som hon klarade utan problem) och oro för att byta skola inför fyran (då hon gick på en f-3-skola) gjorde att hon hade ont i magen, inte ville gå till skolan och där någonstans insåg vi att hon egentligen inte pratade med sin mentor, trots att de känt varandra i tre år. Hon svarade på tilltal och klarade sig med hjälp av kompisarna, så det var inget som ställt till det jättemycket. Men i och med att oron och ångesten blev ett stort problem, blev det även ett problem att hon inte kunde prata med någon vuxen i skolan.

När hon började i ny skola i fyran kryssade vi i rutan om att vi ville ha kontakt med kurator. Jag hade långa samtal både med kurator och mentor om hur vi kunde underlätta för F, både när det gäller pratandet och all annan oro.
F vägrade träffa kuratorn utan mig, så jag fick boka in hennes samtal när jag slutade tidigt och kunde vara med.

Samtidigt som F började fyran började en flicka med Selektiv Mutism i förskoleklassen jag jobbade i. Jag tänkte tidigt på att hon påminde mycket om min F, men det blev inte mer än att jag tänkte tanken. Inte förrän i femman nämnde jag mina tankar för kuratorn, men då fick jag bara ett häfte att läsa själv. Inget om vad skolan kunde göra, och inget om hur vi kunde gå vidare. Strax efter det blev kuratorn sjukskriven, och vi tappade den kontakten.

När F började sexan hände något. För det första slutade hennes bästa kompis S, för att börja på en annan skola. Det innebar att hon bara pratade med en person i klassen, O, en kompis sedan förskoleklass. Dessutom flyttade de från låg- och mellanstadieskolan till högstadieskolan. Det innebar nya lärare, olika i alla ämnen, nya lokaler, nya rutiner, nya regler. Det var mycket ångest innan, men när hon träffade mentorerna kändes det mycket bättre. Tills det inte gjorde det längre.

En morgon när vi var på väg till skolan blev hon snurrig. Sedan började hon hyperventilera, och när vi kom fram till skolan var det regelrätt panikångest. Vi fick ett jättebra bemötande, alla försökte hjälpa till. Vi träffade skolledning, båda kuratorerna, andra elevvårdare och lärare. F fick lugna ner sig, vi pratade om vad ångest är och hur man kan hantera det. Jag var med på några lektioner och sedan gick det bra igen, någon vecka. Sedan blev det värre igen. Hon ville inte till skolan, hon grät och skrek åt mig. Hon saknade S. Hon ville inte ha idrott. Hon tyckte att alla praktiska ämnen var jobbiga. Hon kunde gå en dag, för att sedan vara helt slut och inte orka med dagen efter. Kuratorn började möta upp oss utanför skolan. Vi provade att byta klass, till en där hon hade fler trygga personer från gamla skolan, men hon kände sig ändå tryggare i klassen hon gått i sedan fyran. Jag vände ut och in på mig själv för att hjälpa henne att klara av skolan.

Till slut ringde jag BUP - Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen. Jag pratade med en kurator i telefon ungefär en timme, berättade om problemen, svarade på massor av frågor och till slut sa han de magiska orden:
"Det låter som att det är Selektiv Mutism".
Det var så skönt att höra det från någon som kan sånt. Att det inte bara var jag som gissade. Inte Dr Google. En kurator på BUP som fyllt i formulär medan jag svarade på frågor fick fram diagnosen utifrån det.

Vi fick en ganska snabb tid på Samtalsmottagningen, men de bedömde det som så allvarligt att vi fick remiss till BUP i alla fall. Där var det längre väntetid, så vi kom inte dit förrän i februari.

I december fick jag ett häfte i min hand på jobbet, att läsa innan vi skulle ha ett möte med talpedagogen om vår Selektiva Mutist. Det var en text skriven ur barnets perspektiv, och medan jag läste den kände jag att F måste få läsa det här. Det var som att höra henne berätta.
Jag tog hem häftet, och bad henne läsa. Jag sa inte varför, och hon försökte slingra sig. "Jag orkar inte." "Måste jag?" "Jag vet ju inte ens vad Selek...tiv Mu...tism är för nåt."
Jag bad henne läsa inledningen i alla fall, och hon började läsa. Sen kunde hon inte sluta, ens när hon behövde gå på toaletten. "Det här skulle ju mina klasskompisar behöva läsa!" var första kommentaren jag fick ur henne.

Det blev ett helt annat lugn när hon fått läsa det. Hon fick insikt och kunskap. Kunde landa i att hon inte var ensam och att det faktiskt kan bli bättre, med rätt hjälp. Hon började tänka på vad som skulle underlätta för henne, istället för att bara se alla svårigheter.
Vi kunde berätta för lärarna hur de kan hjälpa henne, och kuratorn läste på för att kunna stödja henne på bästa sätt.
För mig blev det tydligare. Det kändes som att det var massor av problem staplade på varandra, och allt blev bara värre av att hon inte pratade, men sedan blev det tydligt att allt hängde ihop. Att mycket av hennes oro var kopplad till att prata. Idrotten, praktiska ämnen, gruppindelningen... Allt handlade om oro för att behöva prata.

När vi kom till BUP blev det mer fokuserad träning, men den största skillnaden känner jag var då, när hon insåg vad det var.