Musik

Prestationsämnen har varit jobbiga för F.
Prestationer är jobbiga när man har prestationsångest. Man kan inte "gömma" det man gör i en bok, utan det man gör är väldigt synligt. Bland det värsta som kan hända är att hon gör fel och någon uppmärksammar det.
Dessutom har det varit halvklass på flera av de ämnena, och förra året var hon "ensam" i sin grupp, dvs hon pratade inte med någon av dem. Det gör det förstås ännu jobbigare.

De två ämnen som vi verkligen kämpar med i år är idrott och musik. Musik hade hon inte alls förra året, men i år tänkte vi försöka bygga upp hennes självförtroende i ämnet och se till att hon deltar.

Saken är den att hon egentligen gillar musik. Att lyssna på musik är en viktig del av hennes vardag, hon lyssnar mycket och vet vad hon gillar. Spellistan uppdateras ofta och hon vill gärna spela upp sina nya "fynd" för oss. Dessutom gillar hon att spela. Hon försöker själv lära sig enkla låtar på piano och testar gärna både gitarr och fiol när tillfälle ges.

Men när det kommer till skolan är hon "dålig på musik". Hon kan inte läsa noter och "Jag kan ju inte ens stampa i takt." När jag frågar om det skulle vara lättare om någon följde med henne (både kuratorn och nya mentorn skulle kunna ha möjlighet att göra det), svarar hon att hon inte vill att de ska se hur dålig hon är.

Nu när vi har kollat över schemat har vi försökt fokusera på att idrotten och musiken ska bli så enkla som möjligt. Därför har vi tagit bort lektionen efter musiken, så att hon får sluta direkt efter. Dessutom har vi tagit bort lektionen direkt före musiken, och istället lagt in en timme med kuratorn där. Dels blir det lite vila, och dels kan de jobba upp modet inför prövningen. Sedan följer kuratorn med dit och är med en stund i början.

I torsdags var det första tillfället med det nya schemat. Kuratorn ringde mig efteråt för att rapportera. Hon hade inte bett F skatta ångesten (vi brukar ha en skala från 0 till 10, där noll är ingen ångest, och tio är att hon är alldeles skräckslagen) men kunde se på henne att det var riktigt jobbigt innan de gick in. När de var inne på lektionen och läraren bad alla hämta varsin gitarr satt hon bara kvar, och ångesten var tydlig då också. Hon hade hämtat gitarren åt F, och de började tillsammans, och sedan kunde F fortsätta själv. Läraren kom förbi och kollade hur det gick. Han sa något om att hon "hade fattat det". Till slut kunde kuratorn gå utan att det blev jättejobbigt för F, och efter musiken valde hon att stanna kvar på sista lektionen trots att hon inte behövde.

När hon kom hem var det första hon sa att hon vill ha en egen gitarr.
På lördagskvällen åkte jag iväg för att hämta henne hos en kompis, och på väg hem sa hon:
"Jag vill ha musik igen!"

Det känns så klart jättebra. Mammahjärtat blir alldeles varmt!
Jag kan förstås inte räkna med att från och med nu är det inga problem med musiken, men det bådar gott. Nu har hon en positiv upplevelse att referera till, och vi kan påminna henne om hur bra det gick. Det blir lite lättare att jobba vidare.

Nästa vecka är tanken att de ska spela upp något för läraren, och det kan ju bli ett problem. Just nu är det nog viktigare att se till att hon kommer på lektionerna och vågar delta, så kuratorn har pratat med läraren om att inte sätta press på henne riktigt än.

Föregå med gott exempel

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Just nu jobbar F med att göra en träningsstege som ska hjälpa mig att våga hoppa från enmeterssvikten i badhuset.
När vi började klättrade jag ner för stegen när jag skulle i vattnet. Punkt. Inget snack om något annat.
När jag gick i simskola minns jag att jag satt flera timmar (okej, kanske lite överdrivet) på bryggkanten med armar och händer formade som en pil för att förhoppningsvis våga dyka. Ibland satt jag på kanten till stora bassängen i badhuset också. Jag minns inte att jag någonsin vågade tippa över, men jag minns att jag satt sådär på huk, med tårna över kanten och tittade på vattnet. Länge. Utan att våga.
Så jag tar stegen. Har alltid gjort, och har egentligen aldrig funderat på att ändra på det. Tills nu.

Vad undviker jag för att jag är rädd? Vad skulle jag kunna träna på? 
Svaret är givet, men det tog ett tag innan jag vågade säga till F vad hon ska få hjälpa mig med. För jag vill inte riktigt ta risken. Jag är rädd.

Hur som helst passar det hur bra som helst att träna på det här. F tränar nämligen på att simma, för att klara av simprovet och kunna få betyg i idrott.
Det är oron som gjort att hon inte klarat det än. Dels är det jobbigt att gå i simskola när man inte pratar med simläraren. Dels är hon rädd för att drunkna. Hon är rädd för att sjunka och inte kunna ta sig upp. Hon är rädd för att hon ska bli trött i armarna och inte orka fram. Då är det inte lätt att slappna av så att det blir sådär lätt att simma som det faktiskt kan vara. Hon har fått erbjudande från skolan att gå extra och träna på simning, men det är svårt. Så vi går så ofta vi kan och tränar hon och jag.
Och nu kan hon träna mig mellan varven. Hon kan briljera och visa mig hur man ska göra, för hoppa vågar hon, till och med från trampolinen. Och jag står på kanten och tvekar. Det gick rätt bra fram till att hoppa från kanten i stora, men när jag skulle kliva upp på den lite högre kanten blev det läskigt. Jag behöver verkligen inte göra mig till för att hon ska få känna sig vuxen och vara den som lotsar "barnet" mot att klara av det läskiga. Det blir en paus i träningen, samtidigt som hon faktiskt använder sig av strategierna hon behöver träna på, även om det är mig hon använder dem på.

Schema

Jag sitter och kollar på F:s schema. Både jag och kuratorn märker att hon inte orkar hela dagarna, och då blir det jobbigare morgnar och allt oftare hon vill/behöver gå hem tidigare. Så nu har kuratorn bett oss kolla på schemat och komma fram till en hållbar lösning. F får inte missa för mycket av något ämne. Hon behöver särskilt gå på de jobbiga ämnena (exponering), men det får ju inte bli för jobbigt, så att det går ut över de ämnen som krävs för att få behörighet till gymnasiet. Förra terminen var det samma sak, och då slutade det med att vi tog bort både träslöjd och musik.

Jag funderade på det här redan innan terminen började, men jag ville inte att hon ska tro att jag inte tror att hon klarar det. Hon har lärt sig mycket om sin ångest, och hur hon ska hantera den. Hon pratar numera med två av sina klasskamrater, förra året hade hon bara en. Klart hon ska få chansen att klara det! Samtidigt vill jag inte pusha henne för mycket, eftersom hon har prestationsångest, och tror att hon måste klara allt. Så nu är det verkligen dags att se över det. Innan hon blir "slutbränd" och inte orkar alls.
 Det är mycket som är en balansgång när man har ett barn med ångest.

Träningsstegar

Ett av verktygen vi har fått från BUP för att arbeta med ångesten är träningsstegen. Man sätter upp ett mål, som man vill klara av, men som känns svårt att nå.

I somras ville F gärna träffa sina kompisar ofta, särskilt vid badet, men det är lite för långt att gå, och lite för nära för att skjutsa, så en cykeltur hade varit perfekt! Eftersom hon tror att hon ska cykla omkull och dö om hon cyklar (hon var med om en otäck cykelolycka för tre år sedan), är det ett perfekt mål att sätta upp. Cykla själv till badet och träffa kompisarna. Då kan hon dessutom ta sig dit även om vi inte har tid.

Sen delar man upp målet i mindre steg, som leder fram till det stora, svåra målet.

Första steget för F blev att sitta på cykeln. Bara det kändes jobbigt, men inte oöverstigligt. Med en bra belöning (nybakade muffins) lyckades hon ta fram cykeln och sätta sig på den. Det gick så bra att hon direkt klarade av steg 2: cykla på gatan hemma. Inte länge, men tillräckligt för att det faktiskt skulle komma ett litet leende. Det var inte så farligt som hon trodde att det skulle vara! Och så blev det en muffins till.

Steg 3: Cykla med mamma till busshållplatsen. (1 km)
Steg 4: Cykla med mamma till badet. (2 km)
Steg 5: Cykla med mamma runt sjön. (6 km)
Steg 6: Cykla själv till busshållplatsen.
Steg 7: Cykla själv till en kompis. (2 km)
Steg 8: Cykla själv till badet och träffa kompisarna.

En annan möjlighet hade varit att cykla med mamma steg 3, 5 och 7, och däremellan cykla själv, men F ville ha det så här, och det är hon som styr.
Men efter steg 3 hoppade hon direkt till steg 6, för hon skulle möta kompisarna vid bussen, och hon visste att hon klarade av det! När vi gjorde steg 4 sa hon till mig att hon egentligen inte var rädd för att cykla längre, men att hon ändå ville genomföra stegen, för att få belöningarna. Och det är helt okej! Huvudsaken är att hon inte är rädd längre, och att hon inser att övningarna kan göra så att hon klarar av saker hon inte trodde att hon kunde.

Bokklubb med sambon

När vi precis börjat med behandlingen på BUP var det jättejobbigt. F hade ångest varje dag, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Psykologen förklarade att det är som att vi är där och petar hela tiden och irriterar, nästan som att vi pillar bort en sårskorpa. Men med ångest är det bra att pilla bort sårskorpan. Förutom förklaringen och lite småtips om hur jag ska tänka fick jag ett boktips.

Jag törs inte men gör det ändå, av Martin Forster. Den handlar om att vara förälder till ett barn med rädsla och oro. Den är fylld av övningar och utmaningar att göra med barnet, saker man som förälder kan göra i samspelet med sitt barn, och massor av hänvisningar till relevant forskning.

Jag lånade den som E-bok och började läsa direkt, men sambon vill inte läsa på skärm, så jag reserverade den som vanlig bok också. När den kom försökte jag inspirera honom att börja läsa, men det var svårt. Jag var ganska arg och desperat innan han lyssnade, men till slut kom han igång att läsa. Men engagemanget uteblev. Han säger att han glömmer vad han läst så fort han lägger ifrån sig boken. I mina öron lät det som undanflykter, och jag var nog lite hård mot honom.

Nu har jag bytt strategi. Istället för att tjata och bli arg har jag bjudit in honom till en klassisk amerikansk bookclub. Läs ett visst avsnitt till ett visst datum, och så diskuterar vi. Nu är det svåraste att vi måste hitta en tid som funkar.

Skolan - högt och lågt

Jag är verkligen jättenöjd med den hjälp vi har fått från min dotters skola i samband med Selektiv Mutism, ångest och hotande hemmasittande.

Kuratorn är fantastisk och har hjälpt F jättemycket. Hon har flera gånger varit med på BUP för att kunna göra den del av jobbet som måste göras i skolan på ett bättre sätt. Hon är F:s fasta punkt i skolan, och hjälper till på morgonen om det är jobbigt att komma dit, hon pratar med lärarna när något är jobbigt, när F missat ett prov och inte klarar av att gå på de vanliga upphämtningstillfällena får hon sitta hos kuratorn och skriva provet. Om F behöver gå hem och inte kan prata med den lärare hon har, kan hon alltid gå till kuratorn. Hon skickar ut information som lärarna behöver angående F och hennes problem och finns alltid till hands även för mig.

Lärarna är också helt underbara. Jag skriver massor av mail, både för att förklara något som F upplever som jobbigt och för att ta reda på hur vi kan ta igen det hon missat på grund av sin höga frånvaro, och de svarar oftast snabbt och är ivriga att hjälpa till. När de fick veta att hon har SM gjorde de verkligen allt för att underlätta. Ibland blir det ändå fel, och då hjälper de till så att det till slut blir till det bästa. Det handlar om hur man kan redovisa, vem hon ska jobba tillsammans med och när det var muntliga delen av Nationella Proven fick hon i stort sett välja själv vem hon ville göra det tillsammans med.

Skolledningen har också visat stort intresse, och biträdande rektor var den som kom ut till bilen och fick med F in, den där första gången hon hade ångest, för ett år sedan. Han har dock inte riktigt förstått att det är jobbigt för F även när hon är på plats och deltar. Hon kan se glad ut, men det betyder inte att hon inte kämpar och har ångest över vem som kan tänkas prata med henne och om hon kommer att kunna svara i så fall. I hans värld är allt toppen bara hon är på plats. "She's doing great!"

Men så kom sommarlovet mellan sexan och sjuan. Det är samma skola, 6-9, och vi hade fått höra att  de skulle ha samma mentorer alla fyra år på skolan. Eventuellt skulle klasserna blandas om, men vi var tydliga med vad som skulle vara bäst för F i ett sådant läge: Om lärare ska bytas ut är det bra om det bestäms tidigt, så att F kan träffa den/de nya redan innan de gamla slutat. Om klasserna ska blandas är det viktigt att det ändå blir så likt som möjligt, och att man om möjligt kan se till att ännu fler som hon pratar med hamnar i samma klass. Trygghet är jätteviktigt för att hon ska gå framåt.

Sen blev det jätterörigt. Det var än det ena, än det andra beskedet. Ingen tog tag i det, och ingen fick veta något. Kuratorn försökte hålla F informerad, men den information hon hade blev också ändrad flera gånger. Till slut hamnade F tillsammans med bara fyra klasskompisar i en annan klass, som var nästan orörd jämfört med året innan. Det var O, den enda klasskompis F pratade med, en tjej som hon samarbetat med på hemkunskapen, men bara sa några enstaka ord till, och två killar som hon inte var otrygg med, men heller inte trygg. Alla lärare utom en var nya. Mentorerna var båda manliga. Och klassen var en som F sedan tidigare upplevt som "dryg", och hon var orolig för att de skulle reta henne för att hon var annorlunda. Vi fick veta att den som gjort klassindelningen försökt sätta henne med W och A, som vi namngett som trygga personer som F pratar med, men att det inte gått. Vi fick inte veta varför, bara att det inte gick.

Vi gjorde vårt bästa för att peppa henne, försöka se det som en nystart och "det kanske blir jättebra även om det inte känns så nu". Hon träffade kuratorn och pratade igenom schemat och lärarna, och när hon kom hem var hon lite mer positiv, tyckte jag. Men det vände snart och hon blev mer och mer uppgiven. Till slut var hon mer nere än hon varit innan, och sa med desperation i rösten "Jag kan inte gå i den klassen, mamma! Jag kommer inte att kunna gå till skolan om jag går i den klassen. Jag vill inte leva om jag måste gå i den klassen!"
På sätt och vis tror jag att det sista var en överdrift, men oavsett är det hemskt att höra sitt barn säga något sådant. Och jag förstod hennes desperation så väl! De hade ju tagit allt vi sagt och gjort tvärtom!

• Vissa klasser var intakta, men just hennes splittrade de så att hon bara hade fyra personer med sig, och det var inte ens de som vi berättat att hon funkade bäst med.
• En del klasser hade nästan alla sina lärare kvar, men F hade bara en enda, och det var inte en av de hon var mest trygg med.
• Hon hade inte fått veta i tid för att hinna vänja sig vid tanken, eller ens hunnit träffa lärarna.

Det var som att någon tänkt: "Jaha, hon behöver trygghet, då ser vi väl till att ta bort varenda litet uns av trygghet!"

Jag var nog lika desperat jag, när jag ringde kuratorn och berättade. Jag sa att jag inte vet vad jag ska ta mig till, och även om jag tror att det kommer att bli bättre än hon tror att det ska, vill jag inte att hon ska känna att hon inte vill leva. Hon sa att hon skulle kolla upp om det fanns någon möjlighet att ändra på något, och ringde upp en halvtimme senare. Då fick jag veta att det fanns en plats i den klassen där W och A går. Hon kunde inte få med sig O, men om ledningen sa OK kunde hon få den platsen.

Jag blev självklart lättad över att det löste sig, men samtidigt väldigt arg.

Varför fick vi inte veta det innan hon sa att hon ville dö? 

Om man vet att ett barn har ångest över att gå till skolan, man vet vad det beror på, och vad man kan göra för att det ska bli lättare, varför gör man inte det? Varför lyssnar man inte på kuratorn? Varför har man inte ett möte med oss? Jag skrev ett desperat mail till rektorn, som han inte bemödat sig att svara på. 

Jag är fortfarande arg, fast det är över en månad sedan. Jag blir tårögd när jag skriver.

Psykologen på BUP var väldigt förvånad när vi berättade om det. Hon sa att det är sånt man kan förvänta sig om man har dålig kontakt med skolan, och hon hade aldrig gissat att det skulle hända oss, eftersom vår kurator varit med på flera möten, och vi alltid talat så gott om bemötandet från skolan.

Att tala eller inte tala

F pratar helt obehindrat med oss i familjen när vi är här hemma.
Hon har fyra kompisar som hon också pratar obehindrat med i rätt omgivning.
Det är "nollor", som inte orsakar någon ångest att prata med.

Mormor och faster är "ettor". Det är lite jobbigt precis i början, sen går det bra.

Morfar är en "tvåa". Inte för att hon har något emot honom, eller att han är jobbig på något sätt. Hans största fel är att han är man. Kvinnor är genomgående lättare för F att prata med, utan att hon kan peka på någon särskild anledning.
Andra släktingar, som hon inte träffar lika ofta, finns också här, eller ännu högre upp på skalan. Hur de bemöter henne spelar också in, de som kräver svar eller "förhör" henne är jobbigare än de som småpratar med henne och ger henne möjligheten att svara ja eller nej.

På skolan är kuratorn en "etta", på väg mot en "nolla".
Lärarna och klasskompisarna är "sexor", förutom några få. De trygga männen är "fyror" och kvinnorna "tvåor" eller "treor". De trygga klasskompisarna är bara de två som finns med bland "nollorna".
Rektorn och kvinnan som påpekade att hennes shorts var för korta är båda "läskiga" och ligger mycket högre upp. Minst "åttor".

Sen finns det olika miljöer som påverkar. Ensam i ett rum där ingen annan kan höra är det lättare att prata än ute bland folk. Om den som sitter i sätet bakom henne på bussen är helt okänd är det lättare än om det är en gammal klasskompis (som hon inte pratar med). Hon pratar väldigt tyst med mig när vi är i korridoren på skolan, ibland är hon till och med tyst tills vi kommer ut. Ibland är hon helt oberörd när vi sitter på café, medan det är jobbigare andra gånger.

Ibland är det också lättare att säga ja, fast hon egentligen vill säga nej. Om hon säger nej behöver hon antagligen förklara varför, medan ett ja får slut på samtalet. Det är ingen bra lösning, eftersom hon sen måste ta sig ur den jobbiga situationen, men det är lättare för stunden.