En hel by

I tisdags var det idrott.
F hatar idrotten, och vi jobbar hårt för att hon ska gå dit och för att hon ska få känna att hon lyckas. Kuratorn har planerat in att följa med henne dit varje vecka, och vara kvar en stund, om än inte hela lektionen på två timmar.
I tisdags kunde hon inte vara med, så hon fixade och trixade så att klassens båda mentorer delade på uppdraget att finnas där.

Bara det, alltså! Att två lärare tar sig tid att vara med F på idrotten! Mr W var också noga med att F skulle veta att han inte tog illa upp om hon inte ville att han skulle vara med. Men hon tyckte att det kändes bra.

Efteråt mailade jag idrottsläraren och frågade hur det hade gått, eftersom jag visste att kuratorn inte kunde vara med, och jag var inte helt säker på hur det hade blivit på morgonen. Svaret kom snabbt. Det hade gått fantastiskt! Hon hade jobbat på bra och varit med på allt. Han hade lovordat henne massor efter lektionen och tyckte att vi också skulle göra det när hon kom hem.
Det var så skönt! Jag blev alldeles tårögd och lycklig.

På eftermiddagen träffade vi kuratorn för ett möte på BUP, och hon var också väldigt glad och stolt över F. Hon berättade att idrottsläraren hade rapporterat till henne och varit så glad, och att mentorerna också var alldeles lyckliga för att det gått så bra.
När vi kom ut efter mötet ringde mentorn och berättade hur bra det hade gått och att alla var så stolta över henne. Hon sa också att alla är så engagerade i att det ska gå bra för F.

Det är helt fantastiskt att F har så många underbara människor omkring sig, som blir så glada för hennes framgångar. Det känns som det där afrikanska talesättet "det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". F har verkligen en hel by bakom sig i det här! Inte bara oss i familjen.

Musik

Prestationsämnen har varit jobbiga för F.
Prestationer är jobbiga när man har prestationsångest. Man kan inte "gömma" det man gör i en bok, utan det man gör är väldigt synligt. Bland det värsta som kan hända är att hon gör fel och någon uppmärksammar det.
Dessutom har det varit halvklass på flera av de ämnena, och förra året var hon "ensam" i sin grupp, dvs hon pratade inte med någon av dem. Det gör det förstås ännu jobbigare.

De två ämnen som vi verkligen kämpar med i år är idrott och musik. Musik hade hon inte alls förra året, men i år tänkte vi försöka bygga upp hennes självförtroende i ämnet och se till att hon deltar.

Saken är den att hon egentligen gillar musik. Att lyssna på musik är en viktig del av hennes vardag, hon lyssnar mycket och vet vad hon gillar. Spellistan uppdateras ofta och hon vill gärna spela upp sina nya "fynd" för oss. Dessutom gillar hon att spela. Hon försöker själv lära sig enkla låtar på piano och testar gärna både gitarr och fiol när tillfälle ges.

Men när det kommer till skolan är hon "dålig på musik". Hon kan inte läsa noter och "Jag kan ju inte ens stampa i takt." När jag frågar om det skulle vara lättare om någon följde med henne (både kuratorn och nya mentorn skulle kunna ha möjlighet att göra det), svarar hon att hon inte vill att de ska se hur dålig hon är.

Nu när vi har kollat över schemat har vi försökt fokusera på att idrotten och musiken ska bli så enkla som möjligt. Därför har vi tagit bort lektionen efter musiken, så att hon får sluta direkt efter. Dessutom har vi tagit bort lektionen direkt före musiken, och istället lagt in en timme med kuratorn där. Dels blir det lite vila, och dels kan de jobba upp modet inför prövningen. Sedan följer kuratorn med dit och är med en stund i början.

I torsdags var det första tillfället med det nya schemat. Kuratorn ringde mig efteråt för att rapportera. Hon hade inte bett F skatta ångesten (vi brukar ha en skala från 0 till 10, där noll är ingen ångest, och tio är att hon är alldeles skräckslagen) men kunde se på henne att det var riktigt jobbigt innan de gick in. När de var inne på lektionen och läraren bad alla hämta varsin gitarr satt hon bara kvar, och ångesten var tydlig då också. Hon hade hämtat gitarren åt F, och de började tillsammans, och sedan kunde F fortsätta själv. Läraren kom förbi och kollade hur det gick. Han sa något om att hon "hade fattat det". Till slut kunde kuratorn gå utan att det blev jättejobbigt för F, och efter musiken valde hon att stanna kvar på sista lektionen trots att hon inte behövde.

När hon kom hem var det första hon sa att hon vill ha en egen gitarr.
På lördagskvällen åkte jag iväg för att hämta henne hos en kompis, och på väg hem sa hon:
"Jag vill ha musik igen!"

Det känns så klart jättebra. Mammahjärtat blir alldeles varmt!
Jag kan förstås inte räkna med att från och med nu är det inga problem med musiken, men det bådar gott. Nu har hon en positiv upplevelse att referera till, och vi kan påminna henne om hur bra det gick. Det blir lite lättare att jobba vidare.

Nästa vecka är tanken att de ska spela upp något för läraren, och det kan ju bli ett problem. Just nu är det nog viktigare att se till att hon kommer på lektionerna och vågar delta, så kuratorn har pratat med läraren om att inte sätta press på henne riktigt än.

Föregå med gott exempel

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Just nu jobbar F med att göra en träningsstege som ska hjälpa mig att våga hoppa från enmeterssvikten i badhuset.
När vi började klättrade jag ner för stegen när jag skulle i vattnet. Punkt. Inget snack om något annat.
När jag gick i simskola minns jag att jag satt flera timmar (okej, kanske lite överdrivet) på bryggkanten med armar och händer formade som en pil för att förhoppningsvis våga dyka. Ibland satt jag på kanten till stora bassängen i badhuset också. Jag minns inte att jag någonsin vågade tippa över, men jag minns att jag satt sådär på huk, med tårna över kanten och tittade på vattnet. Länge. Utan att våga.
Så jag tar stegen. Har alltid gjort, och har egentligen aldrig funderat på att ändra på det. Tills nu.

Vad undviker jag för att jag är rädd? Vad skulle jag kunna träna på? 
Svaret är givet, men det tog ett tag innan jag vågade säga till F vad hon ska få hjälpa mig med. För jag vill inte riktigt ta risken. Jag är rädd.

Hur som helst passar det hur bra som helst att träna på det här. F tränar nämligen på att simma, för att klara av simprovet och kunna få betyg i idrott.
Det är oron som gjort att hon inte klarat det än. Dels är det jobbigt att gå i simskola när man inte pratar med simläraren. Dels är hon rädd för att drunkna. Hon är rädd för att sjunka och inte kunna ta sig upp. Hon är rädd för att hon ska bli trött i armarna och inte orka fram. Då är det inte lätt att slappna av så att det blir sådär lätt att simma som det faktiskt kan vara. Hon har fått erbjudande från skolan att gå extra och träna på simning, men det är svårt. Så vi går så ofta vi kan och tränar hon och jag.
Och nu kan hon träna mig mellan varven. Hon kan briljera och visa mig hur man ska göra, för hoppa vågar hon, till och med från trampolinen. Och jag står på kanten och tvekar. Det gick rätt bra fram till att hoppa från kanten i stora, men när jag skulle kliva upp på den lite högre kanten blev det läskigt. Jag behöver verkligen inte göra mig till för att hon ska få känna sig vuxen och vara den som lotsar "barnet" mot att klara av det läskiga. Det blir en paus i träningen, samtidigt som hon faktiskt använder sig av strategierna hon behöver träna på, även om det är mig hon använder dem på.

Schema

Jag sitter och kollar på F:s schema. Både jag och kuratorn märker att hon inte orkar hela dagarna, och då blir det jobbigare morgnar och allt oftare hon vill/behöver gå hem tidigare. Så nu har kuratorn bett oss kolla på schemat och komma fram till en hållbar lösning. F får inte missa för mycket av något ämne. Hon behöver särskilt gå på de jobbiga ämnena (exponering), men det får ju inte bli för jobbigt, så att det går ut över de ämnen som krävs för att få behörighet till gymnasiet. Förra terminen var det samma sak, och då slutade det med att vi tog bort både träslöjd och musik.

Jag funderade på det här redan innan terminen började, men jag ville inte att hon ska tro att jag inte tror att hon klarar det. Hon har lärt sig mycket om sin ångest, och hur hon ska hantera den. Hon pratar numera med två av sina klasskamrater, förra året hade hon bara en. Klart hon ska få chansen att klara det! Samtidigt vill jag inte pusha henne för mycket, eftersom hon har prestationsångest, och tror att hon måste klara allt. Så nu är det verkligen dags att se över det. Innan hon blir "slutbränd" och inte orkar alls.
 Det är mycket som är en balansgång när man har ett barn med ångest.

Träningsstegar

Ett av verktygen vi har fått från BUP för att arbeta med ångesten är träningsstegen. Man sätter upp ett mål, som man vill klara av, men som känns svårt att nå.

I somras ville F gärna träffa sina kompisar ofta, särskilt vid badet, men det är lite för långt att gå, och lite för nära för att skjutsa, så en cykeltur hade varit perfekt! Eftersom hon tror att hon ska cykla omkull och dö om hon cyklar (hon var med om en otäck cykelolycka för tre år sedan), är det ett perfekt mål att sätta upp. Cykla själv till badet och träffa kompisarna. Då kan hon dessutom ta sig dit även om vi inte har tid.

Sen delar man upp målet i mindre steg, som leder fram till det stora, svåra målet.

Första steget för F blev att sitta på cykeln. Bara det kändes jobbigt, men inte oöverstigligt. Med en bra belöning (nybakade muffins) lyckades hon ta fram cykeln och sätta sig på den. Det gick så bra att hon direkt klarade av steg 2: cykla på gatan hemma. Inte länge, men tillräckligt för att det faktiskt skulle komma ett litet leende. Det var inte så farligt som hon trodde att det skulle vara! Och så blev det en muffins till.

Steg 3: Cykla med mamma till busshållplatsen. (1 km)
Steg 4: Cykla med mamma till badet. (2 km)
Steg 5: Cykla med mamma runt sjön. (6 km)
Steg 6: Cykla själv till busshållplatsen.
Steg 7: Cykla själv till en kompis. (2 km)
Steg 8: Cykla själv till badet och träffa kompisarna.

En annan möjlighet hade varit att cykla med mamma steg 3, 5 och 7, och däremellan cykla själv, men F ville ha det så här, och det är hon som styr.
Men efter steg 3 hoppade hon direkt till steg 6, för hon skulle möta kompisarna vid bussen, och hon visste att hon klarade av det! När vi gjorde steg 4 sa hon till mig att hon egentligen inte var rädd för att cykla längre, men att hon ändå ville genomföra stegen, för att få belöningarna. Och det är helt okej! Huvudsaken är att hon inte är rädd längre, och att hon inser att övningarna kan göra så att hon klarar av saker hon inte trodde att hon kunde.

Bokklubb med sambon

När vi precis börjat med behandlingen på BUP var det jättejobbigt. F hade ångest varje dag, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Psykologen förklarade att det är som att vi är där och petar hela tiden och irriterar, nästan som att vi pillar bort en sårskorpa. Men med ångest är det bra att pilla bort sårskorpan. Förutom förklaringen och lite småtips om hur jag ska tänka fick jag ett boktips.

Jag törs inte men gör det ändå, av Martin Forster. Den handlar om att vara förälder till ett barn med rädsla och oro. Den är fylld av övningar och utmaningar att göra med barnet, saker man som förälder kan göra i samspelet med sitt barn, och massor av hänvisningar till relevant forskning.

Jag lånade den som E-bok och började läsa direkt, men sambon vill inte läsa på skärm, så jag reserverade den som vanlig bok också. När den kom försökte jag inspirera honom att börja läsa, men det var svårt. Jag var ganska arg och desperat innan han lyssnade, men till slut kom han igång att läsa. Men engagemanget uteblev. Han säger att han glömmer vad han läst så fort han lägger ifrån sig boken. I mina öron lät det som undanflykter, och jag var nog lite hård mot honom.

Nu har jag bytt strategi. Istället för att tjata och bli arg har jag bjudit in honom till en klassisk amerikansk bookclub. Läs ett visst avsnitt till ett visst datum, och så diskuterar vi. Nu är det svåraste att vi måste hitta en tid som funkar.

Skolan - högt och lågt

Jag är verkligen jättenöjd med den hjälp vi har fått från min dotters skola i samband med Selektiv Mutism, ångest och hotande hemmasittande.

Kuratorn är fantastisk och har hjälpt F jättemycket. Hon har flera gånger varit med på BUP för att kunna göra den del av jobbet som måste göras i skolan på ett bättre sätt. Hon är F:s fasta punkt i skolan, och hjälper till på morgonen om det är jobbigt att komma dit, hon pratar med lärarna när något är jobbigt, när F missat ett prov och inte klarar av att gå på de vanliga upphämtningstillfällena får hon sitta hos kuratorn och skriva provet. Om F behöver gå hem och inte kan prata med den lärare hon har, kan hon alltid gå till kuratorn. Hon skickar ut information som lärarna behöver angående F och hennes problem och finns alltid till hands även för mig.

Lärarna är också helt underbara. Jag skriver massor av mail, både för att förklara något som F upplever som jobbigt och för att ta reda på hur vi kan ta igen det hon missat på grund av sin höga frånvaro, och de svarar oftast snabbt och är ivriga att hjälpa till. När de fick veta att hon har SM gjorde de verkligen allt för att underlätta. Ibland blir det ändå fel, och då hjälper de till så att det till slut blir till det bästa. Det handlar om hur man kan redovisa, vem hon ska jobba tillsammans med och när det var muntliga delen av Nationella Proven fick hon i stort sett välja själv vem hon ville göra det tillsammans med.

Skolledningen har också visat stort intresse, och biträdande rektor var den som kom ut till bilen och fick med F in, den där första gången hon hade ångest, för ett år sedan. Han har dock inte riktigt förstått att det är jobbigt för F även när hon är på plats och deltar. Hon kan se glad ut, men det betyder inte att hon inte kämpar och har ångest över vem som kan tänkas prata med henne och om hon kommer att kunna svara i så fall. I hans värld är allt toppen bara hon är på plats. "She's doing great!"

Men så kom sommarlovet mellan sexan och sjuan. Det är samma skola, 6-9, och vi hade fått höra att  de skulle ha samma mentorer alla fyra år på skolan. Eventuellt skulle klasserna blandas om, men vi var tydliga med vad som skulle vara bäst för F i ett sådant läge: Om lärare ska bytas ut är det bra om det bestäms tidigt, så att F kan träffa den/de nya redan innan de gamla slutat. Om klasserna ska blandas är det viktigt att det ändå blir så likt som möjligt, och att man om möjligt kan se till att ännu fler som hon pratar med hamnar i samma klass. Trygghet är jätteviktigt för att hon ska gå framåt.

Sen blev det jätterörigt. Det var än det ena, än det andra beskedet. Ingen tog tag i det, och ingen fick veta något. Kuratorn försökte hålla F informerad, men den information hon hade blev också ändrad flera gånger. Till slut hamnade F tillsammans med bara fyra klasskompisar i en annan klass, som var nästan orörd jämfört med året innan. Det var O, den enda klasskompis F pratade med, en tjej som hon samarbetat med på hemkunskapen, men bara sa några enstaka ord till, och två killar som hon inte var otrygg med, men heller inte trygg. Alla lärare utom en var nya. Mentorerna var båda manliga. Och klassen var en som F sedan tidigare upplevt som "dryg", och hon var orolig för att de skulle reta henne för att hon var annorlunda. Vi fick veta att den som gjort klassindelningen försökt sätta henne med W och A, som vi namngett som trygga personer som F pratar med, men att det inte gått. Vi fick inte veta varför, bara att det inte gick.

Vi gjorde vårt bästa för att peppa henne, försöka se det som en nystart och "det kanske blir jättebra även om det inte känns så nu". Hon träffade kuratorn och pratade igenom schemat och lärarna, och när hon kom hem var hon lite mer positiv, tyckte jag. Men det vände snart och hon blev mer och mer uppgiven. Till slut var hon mer nere än hon varit innan, och sa med desperation i rösten "Jag kan inte gå i den klassen, mamma! Jag kommer inte att kunna gå till skolan om jag går i den klassen. Jag vill inte leva om jag måste gå i den klassen!"
På sätt och vis tror jag att det sista var en överdrift, men oavsett är det hemskt att höra sitt barn säga något sådant. Och jag förstod hennes desperation så väl! De hade ju tagit allt vi sagt och gjort tvärtom!

• Vissa klasser var intakta, men just hennes splittrade de så att hon bara hade fyra personer med sig, och det var inte ens de som vi berättat att hon funkade bäst med.
• En del klasser hade nästan alla sina lärare kvar, men F hade bara en enda, och det var inte en av de hon var mest trygg med.
• Hon hade inte fått veta i tid för att hinna vänja sig vid tanken, eller ens hunnit träffa lärarna.

Det var som att någon tänkt: "Jaha, hon behöver trygghet, då ser vi väl till att ta bort varenda litet uns av trygghet!"

Jag var nog lika desperat jag, när jag ringde kuratorn och berättade. Jag sa att jag inte vet vad jag ska ta mig till, och även om jag tror att det kommer att bli bättre än hon tror att det ska, vill jag inte att hon ska känna att hon inte vill leva. Hon sa att hon skulle kolla upp om det fanns någon möjlighet att ändra på något, och ringde upp en halvtimme senare. Då fick jag veta att det fanns en plats i den klassen där W och A går. Hon kunde inte få med sig O, men om ledningen sa OK kunde hon få den platsen.

Jag blev självklart lättad över att det löste sig, men samtidigt väldigt arg.

Varför fick vi inte veta det innan hon sa att hon ville dö? 

Om man vet att ett barn har ångest över att gå till skolan, man vet vad det beror på, och vad man kan göra för att det ska bli lättare, varför gör man inte det? Varför lyssnar man inte på kuratorn? Varför har man inte ett möte med oss? Jag skrev ett desperat mail till rektorn, som han inte bemödat sig att svara på. 

Jag är fortfarande arg, fast det är över en månad sedan. Jag blir tårögd när jag skriver.

Psykologen på BUP var väldigt förvånad när vi berättade om det. Hon sa att det är sånt man kan förvänta sig om man har dålig kontakt med skolan, och hon hade aldrig gissat att det skulle hända oss, eftersom vår kurator varit med på flera möten, och vi alltid talat så gott om bemötandet från skolan.

Att tala eller inte tala

F pratar helt obehindrat med oss i familjen när vi är här hemma.
Hon har fyra kompisar som hon också pratar obehindrat med i rätt omgivning.
Det är "nollor", som inte orsakar någon ångest att prata med.

Mormor och faster är "ettor". Det är lite jobbigt precis i början, sen går det bra.

Morfar är en "tvåa". Inte för att hon har något emot honom, eller att han är jobbig på något sätt. Hans största fel är att han är man. Kvinnor är genomgående lättare för F att prata med, utan att hon kan peka på någon särskild anledning.
Andra släktingar, som hon inte träffar lika ofta, finns också här, eller ännu högre upp på skalan. Hur de bemöter henne spelar också in, de som kräver svar eller "förhör" henne är jobbigare än de som småpratar med henne och ger henne möjligheten att svara ja eller nej.

På skolan är kuratorn en "etta", på väg mot en "nolla".
Lärarna och klasskompisarna är "sexor", förutom några få. De trygga männen är "fyror" och kvinnorna "tvåor" eller "treor". De trygga klasskompisarna är bara de två som finns med bland "nollorna".
Rektorn och kvinnan som påpekade att hennes shorts var för korta är båda "läskiga" och ligger mycket högre upp. Minst "åttor".

Sen finns det olika miljöer som påverkar. Ensam i ett rum där ingen annan kan höra är det lättare att prata än ute bland folk. Om den som sitter i sätet bakom henne på bussen är helt okänd är det lättare än om det är en gammal klasskompis (som hon inte pratar med). Hon pratar väldigt tyst med mig när vi är i korridoren på skolan, ibland är hon till och med tyst tills vi kommer ut. Ibland är hon helt oberörd när vi sitter på café, medan det är jobbigare andra gånger.

Ibland är det också lättare att säga ja, fast hon egentligen vill säga nej. Om hon säger nej behöver hon antagligen förklara varför, medan ett ja får slut på samtalet. Det är ingen bra lösning, eftersom hon sen måste ta sig ur den jobbiga situationen, men det är lättare för stunden.

Talträning - att släppa in fler

Vi fick tips om en övning från BUP, för att F ska släppa in fler i cirkeln av människor hon pratar med.

F ska sitta i ett rum tillsammans med någon hon är trygg och kan prata med. De ska turas om att säga en bokstav i alfabetet, så att F säger A, den andra B, sedan C - D - E... osv.
Medan de gör det ska någon som F vill släppa in finnas utanför och stegvis komma närmare, öppna dörren, komma in, sitta med, och till slut vara med och prata.

Tanken är att alfabetet är så enkelt att F inte behöver fundera på vad hon ska säga, det ligger inget värde i det man säger, utan hon kan bara fokusera på att använda rösten när någon ny lyssnar.

Men i hennes värld ligger det ett negativt värde i att sitta och rabbla alfabetet: det är barnsligt! 
Och om man har talängslan och ska släppa in någon ny, då vill man inte sitta och säga något barnsligt! 

Så vi fick tänka till. Övningen är bra, men den måste bli lite mer "vuxen".

Vi kom fram till att för F är det lättare att prata medan hon gör något. Till exempel har hon svårt att prata i telefon, men när hon spelar kan hon prata obehindrat på Skype med flera personer samtidigt. Så varför inte blanda in lite spel? Men det ska vara så lätt att hon inte behöver tänka eller prestera...
Lösningen blev att ta en kortlek och dela upp mellan sig, för att sedan lägga upp ett kort i taget, samtidigt som man säger färgen (spader, hjärter, ruter eller klöver). Enkelt, hon har något i händerna och det är lite mer vuxet. Tre i ett - som ett kinderägg!

Första gången var jag den trygga, i kuratorns rum på skolan. Hon fick gå ut, så vi var ensamma i rummet. Den gången var det tillräcklig utmaning bara att göra övningen där. Gången efter var det en dålig dag med mycket ångest, så då fick det räcka att göra samma sak igen. Men sen gick det ganska lätt att släppa in kuratorn, så hon fick sitta med vid nästa tillfälle, och gången efter det var hon med och "spelade".

Sen var det kuratorn som fick vara den trygga, och de bjöd in lärare som F valt ut att börja prata med.

Vi kom igång med det här ganska sent på terminen, och det tog ganska lång tid. Det var krångligt att hitta tider med kuratorn, och många gånger var det annat som var mer akut att jobba med. Ibland funkade det inte att göra övningen för att F mådde så dåligt över något annat, ibland fick läraren förhinder. 

Nu har hon inga lektioner med någon av lärarna hon jobbade med före sommaren, men hon har fin kontakt med båda, och kan småprata med dem. För någon vecka sen berättade hon stolt att hon faktiskt sa "hejdå" till en av dem när de skildes åt. "Det brukar jag aldrig göra."

Nu står nya lärare på listan, och det känns bra att det är ett helt år att jobba på.

En jobbig morgon

Trots teorin F hade om att det skulle vara lättare att gå idag eftersom hon var med på idrottsdagen igår, var det en riktigt jobbig morgon.
Första lektionen var första tillfället med Elevens val, med en för henne ny lärare, men med båda kompisarna hon pratar med i samma grupp. Hon är fortfarande rätt så förkyld, och då känns det så klart värre än om hon varit på topp.

Vår underbara kurator brukar kunna möta upp henne de jobbiga morgnarna, och då är det lättare att komma in i skolan, och det är första steget. Efter det brukar det vara lättare. Idag hade hon inte möjlighet, eftersom hon själv håller i ett av valen på Elevens val...
Nya mentorn har fått jättebra kontakt med F, och har mött upp några gånger redan, men hon var sjuk idag och kunde inte heller.

"Gå på Elevens Val och sedan till kuratorn (som kunde träffa henne efteråt). Om det känns bra stannar du kvar."
"Men jag vill inte att ni tvingar mig!"
Tystnad, eftersom jag inte ska lugna henne för mycket och lova att allt blir bra osv.
"Svara då!"
"Om det känns bra stannar du kvar."
"Jag vill inte att ni tvingar mig!!!"
Djupt andetag. Inte lova för mycket.
"Jag gör mitt bästa för att hålla min del av uppdraget. Jag ska inte lugna dig för mycket. Ditt uppdrag är att utmana ångesten."

Jag känner mig så elak! Hela mammahjärtat skriker åt mig att hålla om henne och ta bort allt det jobbiga, men det funkar ju inte så. På lång sikt gör det saken värre.

Till slut kom hon upp ur sängen, men man ska ju inte tro att allt flyter på en sån här morgon! Hittar inga kläder, hittar inte mobilen, det ena, det andra, det tredje! Men vi kom iväg och hon gick in själv. Det höll inte hela dagen, men hon höll vår överenskommelse, och det är bra nog.

Tillbaka till skolan

F har varit sjuk och hemma från skolan i nästan en vecka.
Jag är glad för att det inte beror på ångest eller oro, utan faktiskt är en helt vanlig förkylning. Feber, hosta, nästäppa och rinnsnuva.

Men oavsett vad det beror på kommer det en dag när hon ska tillbaka till skolan, och ju längre hon är hemma, desto jobbigare blir det. Det är samma sak efter ett lov. För att inte tala om när hon är sjuk före eller efter ett lov! Men ibland räcker det med en helg...
Eftersom det är jobbigt att komma till skolan en vanlig dag, blir det extra jobbigt när hon vant sig vid att vara hemma.

På de längre loven har vi bokat tid med kuratorn, så att F får hålla kontakten med skolvärlden, och sänka tröskeln när hon ska tillbaka. På jul- och sommarlovet har hon fått komma och träffa lärarna någon dag innan terminsstarten, tillsammans med kuratorn. Då har de berättat lite om hur planen för terminen ser ut, och det brukar göra att hon inte oroar sig lika mycket första dagen.

Men det allra värsta är när hon missar det de andra gör. När hon missat en genomgång eller ett läxförhör. Eller första lektionen. I sexan missade hon de tre första slöjdlektionerna, och var livrädd för att gå dit den fjärde. När hon är sjuk kan vi inte gärna boka möte med kuratorn mitt i. Då är det bara att kämpa på. Mamma får ta ett djupt andetag och göra jobbet. Hon måste tillbaka, hur jobbigt det än är.

Den här gången är hon väldigt medveten om problemet. Hon resonerar kring det, även utan att jag tar upp det. I måndags sa hon att hon trodde att det skulle vara enklare att komma tillbaka på onsdagen. Då är det skoljogg, och hela skolan ska vara i ett fritidsområde hela dagen. Hon kan vara i skolan utan att behöva gå in genom dörren. "Så på torsdag har jag redan varit där en dag, fast jag inte varit i skolan." 
Om jag skulle ha gissat, hade jag nog trott att det vore den värsta dagen för henne att komma tillbaka. Hon hatar idrotten, och nu ska hon springa en hel dag. Det är inte de vanliga rutinerna, som borde få henne att känna en större trygghet. Så det är ju tur att hon kan prata för sig. Hemma i alla fall.
"Och mamma, vi springer inte. Vi går alltid."

Just den här gången gjorde det inget att hon "hoppade över" tisdagen i sitt resonemang, även om jag tror att det fanns en anledning till det. Hon börjar nämligen dagen med en två timmar lång idrottslektion. Men hon var långt ifrån frisk nog idag, så jag behövde inte ta den striden.

Jag gör inte alltid rätt, men jag gör alltid så gott jag kan

Det är inte bara hur F mår som påverkar om hon kommer iväg till skolan eller inte. Två olika dagar kan hennes utgångsläge vara samma, men en av dagarna är jag stark och orkar ta striden, och hon kommer till skolan. Jag kanske åker iväg med tårarna rinnande, men jag har lyckats få dit henne utan att släppa fram dem.
Den andra dagen är en av mina dåliga dagar, jag har inget tålamod och känner att jag kommer att bli arg och skrika åt henne innan vi kommer iväg, och måste ta ett steg tillbaka. Den dagen kanske hennes pappa får ta över, eller så låter jag henne vara hemma, trots att hon hade klarat av det. För att jag inte orkar.

En av de första saker vi fick lära oss när vi kom till BUP, var att vi har en stark instinkt att skydda och hjälpa våra barn, men när man har en tonåring med ångest är det viktigt att stå emot den instinkten och låta henne klara av problemen. Om vi skyddar henne kommer ångesten att bli starkare på lång sikt, även om hon mår bättre precis just då.
Det är svårt att stå emot på en bra dag. En dålig dag är det nästan omöjligt.

I en perfekt värld skulle mammor vara superhjältar och aldrig ha dåliga dagar. Pappor också. Men vi är också människor, och det finns nog inget som tär så mycket på en förälder som att se sitt barn må dåligt. Alltså får vi nog ännu fler av de dåliga dagarna än den genomsnittliga föräldern.

Jag gör alltid mitt bästa, men det kan vara så att jag är min egen största kritiker, för jag är bättre på att se när jag gör fel än på att klappa mig på axeln för alla gånger det blir rätt.

Är det ångest eller trötthet?

En vanlig dag i F:s liv går till stor del ut på att identifiera och hantera situationer när hon behöver prata. Hon är hela tiden på helspänn, för att inte bli överraskad. Det är inte konstigt att hon är mer trött än andra 13-åringar när hon kommer hem. När hon sen är i "säkerhet" hemma kickar hjärnan igång att leta efter saker som kan gå fel i morgon eller någon annan dag. En läxa som är det minsta otydlig eller om pappersschemat inte stämmer med det som finns på SchoolSoft triggar prestationsångesten, "tänk om jag gör fel!" Det bara fortsätter. Hon får nästan aldrig vila.

När hon vaknar en morgon och säger att hon inte orkar, att kroppen är alldeles matt och att hon inte orkar ta sig upp ur sängen. Hon är "slutbränd". Är det då ångesten som gör det, eller är hon helt enkelt trött?
Det är praktiskt taget omöjligt att avgöra. I alla fall för mig.
Oftast vet hon inte själv heller, men det är en viktig skillnad:
Om hon är trött behöver hon vila och kan samla ny energi så att det går bättre dagen efter.
Om det är ångest behöver hon exponeras för att hon långsiktigt ska lära sig av med ångestkänslan. Stannar hon hemma på grund av ångest "matar" hon ångesten och lär sig att det hon är orolig för faktiskt är farligt, och något man måste undvika.

Så vi försöker.
Kan vi identifiera ett "hot" (jag mår alltid illa på SO:n/om jag inte behöver gå på idrotten är det okej/är det säkert att vi börjar halv nio?) ser vi till att exponera, och då är det viktigast att göra just det som är ett hot. I samråd med kuratorn kan vi ta bort någon lektion som inte är något problem om exponeringen blir för jobbig.
Finns det verkligen inget hon oroar sig för (förutom att missa lektioner) så är det kanske läge att vila en dag. Eller en halv. (I samråd. Vår kurator får jobba hårt, hon är helt underbar!)
Ibland gör vi fel, men oftast funkar det faktiskt att exponera.

Sen finns föräldraperspektivet också. Det tar vi i ett annat inlägg...

Framsteg

Ibland känns det som att det inte har hänt någonting, att vi står och stampar på precis samma ställe som för ett år sedan. Inte minst för F. Hon kan i frustration skrika att hon inte orkar ha det så här hela livet, och jag förstår henne.

Men det händer saker. Massor av saker.
Som det här:

Idag var vi på utvecklingssamtal med hennes nya mentor, och när vi gick uppför trappan mot hennes rum gick de och småpratade med varandra.
Alltså förstå hur stort det är!!! 
Det var inte ett stängt rum, utan mitt ute i skolan. Det var inte bara nickar eller "Mmm", utan hon svarade på frågor. På engelska. Utan mig. Och det är bara två veckor sedan skolstart.

Insikt

Min dotter F har haft Selektiv Mutism länge, men det har inte alltid varit ett problem.

I förskolan tog de upp på ett utvecklingssamtal att hon inte pratade. Hon pekade istället för att be om ketchupen vid lunch, till exempel. Vi blev förvånade, eftersom hon alltid varit väldigt verbal och pratade som vanligt hemma. Det blev bättre, och vi tänkte inte mer på det.

Inför ettan var hon otroligt nervös, och blev väldigt ledsen när de få klasskompisar hon kände sedan tidigare inte hamnade i samma grupp. Det gick ändå bra i skolan, bortsett från att hon var ganska tyst. Eftersom jag själv alltid varit blyg och försiktig antog jag att det var samma sak med F.

På våren i trean blev pressen för mycket. Prestationsångest inför Nationella Proven (som hon klarade utan problem) och oro för att byta skola inför fyran (då hon gick på en f-3-skola) gjorde att hon hade ont i magen, inte ville gå till skolan och där någonstans insåg vi att hon egentligen inte pratade med sin mentor, trots att de känt varandra i tre år. Hon svarade på tilltal och klarade sig med hjälp av kompisarna, så det var inget som ställt till det jättemycket. Men i och med att oron och ångesten blev ett stort problem, blev det även ett problem att hon inte kunde prata med någon vuxen i skolan.

När hon började i ny skola i fyran kryssade vi i rutan om att vi ville ha kontakt med kurator. Jag hade långa samtal både med kurator och mentor om hur vi kunde underlätta för F, både när det gäller pratandet och all annan oro.
F vägrade träffa kuratorn utan mig, så jag fick boka in hennes samtal när jag slutade tidigt och kunde vara med.

Samtidigt som F började fyran började en flicka med Selektiv Mutism i förskoleklassen jag jobbade i. Jag tänkte tidigt på att hon påminde mycket om min F, men det blev inte mer än att jag tänkte tanken. Inte förrän i femman nämnde jag mina tankar för kuratorn, men då fick jag bara ett häfte att läsa själv. Inget om vad skolan kunde göra, och inget om hur vi kunde gå vidare. Strax efter det blev kuratorn sjukskriven, och vi tappade den kontakten.

När F började sexan hände något. För det första slutade hennes bästa kompis S, för att börja på en annan skola. Det innebar att hon bara pratade med en person i klassen, O, en kompis sedan förskoleklass. Dessutom flyttade de från låg- och mellanstadieskolan till högstadieskolan. Det innebar nya lärare, olika i alla ämnen, nya lokaler, nya rutiner, nya regler. Det var mycket ångest innan, men när hon träffade mentorerna kändes det mycket bättre. Tills det inte gjorde det längre.

En morgon när vi var på väg till skolan blev hon snurrig. Sedan började hon hyperventilera, och när vi kom fram till skolan var det regelrätt panikångest. Vi fick ett jättebra bemötande, alla försökte hjälpa till. Vi träffade skolledning, båda kuratorerna, andra elevvårdare och lärare. F fick lugna ner sig, vi pratade om vad ångest är och hur man kan hantera det. Jag var med på några lektioner och sedan gick det bra igen, någon vecka. Sedan blev det värre igen. Hon ville inte till skolan, hon grät och skrek åt mig. Hon saknade S. Hon ville inte ha idrott. Hon tyckte att alla praktiska ämnen var jobbiga. Hon kunde gå en dag, för att sedan vara helt slut och inte orka med dagen efter. Kuratorn började möta upp oss utanför skolan. Vi provade att byta klass, till en där hon hade fler trygga personer från gamla skolan, men hon kände sig ändå tryggare i klassen hon gått i sedan fyran. Jag vände ut och in på mig själv för att hjälpa henne att klara av skolan.

Till slut ringde jag BUP - Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen. Jag pratade med en kurator i telefon ungefär en timme, berättade om problemen, svarade på massor av frågor och till slut sa han de magiska orden:
"Det låter som att det är Selektiv Mutism".
Det var så skönt att höra det från någon som kan sånt. Att det inte bara var jag som gissade. Inte Dr Google. En kurator på BUP som fyllt i formulär medan jag svarade på frågor fick fram diagnosen utifrån det.

Vi fick en ganska snabb tid på Samtalsmottagningen, men de bedömde det som så allvarligt att vi fick remiss till BUP i alla fall. Där var det längre väntetid, så vi kom inte dit förrän i februari.

I december fick jag ett häfte i min hand på jobbet, att läsa innan vi skulle ha ett möte med talpedagogen om vår Selektiva Mutist. Det var en text skriven ur barnets perspektiv, och medan jag läste den kände jag att F måste få läsa det här. Det var som att höra henne berätta.
Jag tog hem häftet, och bad henne läsa. Jag sa inte varför, och hon försökte slingra sig. "Jag orkar inte." "Måste jag?" "Jag vet ju inte ens vad Selek...tiv Mu...tism är för nåt."
Jag bad henne läsa inledningen i alla fall, och hon började läsa. Sen kunde hon inte sluta, ens när hon behövde gå på toaletten. "Det här skulle ju mina klasskompisar behöva läsa!" var första kommentaren jag fick ur henne.

Det blev ett helt annat lugn när hon fått läsa det. Hon fick insikt och kunskap. Kunde landa i att hon inte var ensam och att det faktiskt kan bli bättre, med rätt hjälp. Hon började tänka på vad som skulle underlätta för henne, istället för att bara se alla svårigheter.
Vi kunde berätta för lärarna hur de kan hjälpa henne, och kuratorn läste på för att kunna stödja henne på bästa sätt.
För mig blev det tydligare. Det kändes som att det var massor av problem staplade på varandra, och allt blev bara värre av att hon inte pratade, men sedan blev det tydligt att allt hängde ihop. Att mycket av hennes oro var kopplad till att prata. Idrotten, praktiska ämnen, gruppindelningen... Allt handlade om oro för att behöva prata.

När vi kom till BUP blev det mer fokuserad träning, men den största skillnaden känner jag var då, när hon insåg vad det var.